söndag 4 september 2016

"Hallå, tjejen! HALLÅÅÅ?"

Jag fick ta emot ett våldtäktshot natten till lördag, och det var en sådan underlig sak att uppleva just där och då. Kanske handlade det om oförbereddheten i det hela, ni vet, den där stunden då man irrar runt i nattlinne med tandborsten i munnen, släcker lampor och ser efter så att katterna har mat och vatten i sina skålar, just då väntar man sig inte att en enda ful mening på skärmen ska bryta sig in i ens verklighet och förvandla en ganska vanlig natt till någonting otäckt.

För någon annan i samma natt (men, antar jag, i en helt annan sorts mörker) kändes det som en bra idé att formulera en rad till mig om någonting sexuellt och vidrigt jag skulle utsättas för. Det tog en lång stund att skaka av sig det, ännu längre att somna, och på morgonen vaknade jag utan att känna mig utvilad, men åtminstone inte längre rädd eller brydd över meddelandet. Så som det brukar vara. The end. Typ.

Fast sedan började jag tänka på det större mönstret, den där oerhörda gränslösheten med vilken män ofta tränger sig in i ens värld när man som minst anar det och kräver uppmärksamhet för vad de än önskar visa upp. Sig själva, sina sexfantasier, sina kön, sina åsikter, den där artikeln som du verkligen borde läsa, sporten du borde kolla på minst fem matcher av innan du avfärdar den som tråkig eller filmen du måste se om för du har bara inte förstått den.

I veckan har det pratats mycket om en otroligt fånig snubbtext om hur man ska (nej, det ska man inte, låt bli herregud) ta kontakt med tjejer som har hörlurar i öronen och helt uppenbart är busy med sina egna liv. Själv har jag varit med om hur män som försöker prata med mig nästan genast tar någon form av fysisk kontakt, petar mig på axeln eller helt enkelt bestämmer sig för att rycka i sladden så att mina lurar åker ur öronen, och det slår mig att det är samma sorts känsla som den jag tidigare nämnde. I ena sekunden är du i din egen värld, med dina egna tankar, kanske mitt uppe i en mysig dagdröm eller världens fetaste privata musikvideo som du själv regisserar i huvudet medan basen dunkar i öronen. I nästa sekund är han där, mannen med vad-han-nu-vill-ha-sagt, med sin benhårda övertygelse om att ingenting du gör, tänker eller upplever kan vara viktigare än det att han får förmedla någonting till dig som du aldrig har bett om.

Ibland får jag känslan av att många män går runt i världen lätt förbryllade över att kvinnors existens inte är begränsad till strålkastarljuset av deras uppmärksamhet. Att när vill tro att de inte tittar står vi helt enkelt stilla. Eller så gör vi saker, men våra aktiviteter fyller inte någon annan funktion än att ge oss något att roa oss med medan vi väntar på nästa fantastiska gästspel av en man som har något att säga. Jo, jag överdriver med flit här, men faktum är att män väldigt ofta agerar precis som om kvinnors främsta syfte var att ta emot allt de känner för att kasta på oss. Samt reagera på önskvärt sätt, så klart, för den barnsliga ilskan dyker alltid upp i samma sekund man inte svarar på tweeten, läser artikeln, tackar för den oombedda komplimangen eller tar av sig hörlurarna.

Vad har det här med våldtäktshotet jag fick att göra? Jag vet inte exakt, men någonstans vill jag nog tänka mig att om personen som skrev det hade sett mig där, som en livs levande och högst verklig människa med tröttrufsigt hår, katter runt benen och tandborste i munnen, så hade han inte alls tyckt att det kändes lika bra att skriva det han skrev. Att om mannen på väg att rycka lurarna ur en tjejs öron plötsligt slogs av tanken att hon kanske är en egen person med ett eget liv, kanske har haft en dålig dag, kanske mer än något annat behöver den där stunden för sig själv med Rihanna på högsta volym och tankar på om hon ska laga middag eller bara skita i det och plocka upp en Pad Thai på vägen hem, att han kanske då skulle inse att det där han hade att säga henne faktiskt inte var så himla viktigt, egentligen.







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar