tisdag 10 februari 2015

De lyckade kråkhoppens tid



Idag läser jag om barn. Nioåringar, för att vara specifik. Jag har ju inga barn själv, och min kunskap om vad det är att vara runt nio år gammal är till största del baserad på mina egna minnen av den åldern. Jag minns på ett ungefär. Vi var för gamla för att galoppera runt och låtsas att vi var hästar, som varit populärt i början av skoltiden, men absolut för unga för att sluta leka helt och hållet. Jag tror vi byggde kojor, det var okej. Vi ägnade oss åt att "hoppa kråka" med en tennisboll mot en hög vägg på skolgården. Du skulle kasta bollen mot väggen och hoppa över den när den slog i marken, helst på första studsen, helst med båda benen i luften istället för att nonchalant slänga upp bara det ena benet över bollen när den kom farande. Jag var ganska bra på det. Jag minns fjärilarna i magen, fast det bara var på lek, minns adrenalinkicken och den berusande känslan av att göra ett alldeles perfekt kråkhopp. Sånt spelade roll då. Det var väldigt små saker, men vi var förstås väldigt små människor. Som barn ju är. Det hör till.

När jag googlar hittar jag massor av tips riktade till föräldrar om hur de ska uppfostra sina nioåringar, vad de bör tänka på, var barnet befinner sig i sin utveckling. Man ska prata mycket med barnet, står det. Engagera sig i barnets skolgång, gå på föräldramöten, involvera sig i aktiviteter. Barnet löper i den här åldern hög risk att falla för grupptryck, så det är viktigt att hålla sig medveten om barnets relationer. Uppmuntra barnet att vara snäll mot andra och visa dem respekt, står det också. Prata med barnet om vad det ska göra när någon beter sig illa mot det.

Det är en fin bild, varm och mjuk och fluffig. Leende föräldrar som samtalar med sina barn över en kopp varm choklad vid köksbordet eller på sängkanten vid läggdags, barnet i pyjamas med förtroendefulla ögon riktade mot förälderns som är fulla av välvilja och klokhet. Drömbarndomen som alla förtjänar men långt ifrån alla får. 

Och så tänker jag, så klart, det gör väl nästan alla människor som har någon form av empati i sig idag, på ett ensamkommande flyktingbarn med huvudet hårt pressat mot marken, gråtandes och bedjandes, totalt förnedrat och fullt av dödsångest. En liten pojkkropp och en tung manskropp och ett stengolv. Ett smalt litet huvud under en grov hand som dunkar, pressar och kväver. Pojken förstår inte svenska, förstår förmodligen inte mycket mer av situationen än att han befinner sig i livsfara och reagerar därefter, med vild panik. 

Det gör ont att se, ont att ta in denna lilla bit krossad barndom fångad av en mobilkamera. En liten kropp som borde springa runt och leka, skriken av en röst som borde skratta och skämta med kompisar, ingenting av det som sker i filmen borde ske men det gör ju det, vi ser det med egna ögon. Och det där hugget i magen som säger oss att vi är mänskliga och bryr oss, det infinner sig, hos mig och hos många andra och tack alla gudar för det. För vad vore vi om inte?

På den tiden, de lyckade kråkhoppens tid, fick jag komma hem till föräldrar som lärde mig vad som var rätt och vad som var fel. Vi drack te och åt smörgåsar och pratade om livet, delade enkla visdomar med varandra som verkligen inte var särskilt märkvärdiga men underbara just därför. Man ska vara snäll. Man ska inte slåss. Den som är mindre och svagare kan behöva mer hjälp än den som är stor och stark, och det ska man tänka på. På bilsemestern hittade vi en tappad plånbok med en stor summa kontanter i. Min barnegoism kickade genast in; jag skulle ha behållit pengarna. Men mamma och pappa visste bättre och visade bättre och såg till att plånboken kom tillbaka till sin ägare. De utgjorde den största delen av min vuxenvärld och den var god och rättvis, den var snäll, den lärde mig att också vilja vara det.

Och jag tänker att för varje barn som inte får det där som alla barn har rätt till, tryggheten i att kunna luta sig mot en vuxenvärld som vill det väl, som vill stötta och trösta och vägleda, måste det finnas människor i samhället som är beredda att göra just det. Jag menar inte bara ett ansvar mot varje enskilt barn vi möter, utan ett ansvar att sluta oss samman som ett kollektiv och skarpt säga ifrån mot varje övergrepp mot ett barns rättigheter. Tillsammans vara den där vuxenvärlden som har mod, integritet och hederlighet. Men jag ser inte den världen idag. Jag kan inte se den när jag, mitt ibland all befogad upprördhet och vrede, läser kommentarer från vuxna människor som vänder ut och in på sig själva i sina försök att rättfärdiga och försvara våld mot barn. 

Det är svindlande att det är så här samhället faktiskt ser ut, det är hit vi har kommit, att de mest självklara och grundläggande principer om rätt och fel upphör att gälla för att människor anser sin rasistiska agenda viktigare än något annat, viktigare än ett ensamt barn som skriker på hjälp och kippar efter andan medan minnet av skräcken fogas till hans barndom. Ingen kopp choklad vid köksbordet, ingen återlämnad plånbok och inga kråkhopp, bara huvud mot stengolv och en tung vuxenhand över ansiktet. 










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar