tisdag 10 februari 2015

De lyckade kråkhoppens tid



Idag läser jag om barn. Nioåringar, för att vara specifik. Jag har ju inga barn själv, och min kunskap om vad det är att vara runt nio år gammal är till största del baserad på mina egna minnen av den åldern. Jag minns på ett ungefär. Vi var för gamla för att galoppera runt och låtsas att vi var hästar, som varit populärt i början av skoltiden, men absolut för unga för att sluta leka helt och hållet. Jag tror vi byggde kojor, det var okej. Vi ägnade oss åt att "hoppa kråka" med en tennisboll mot en hög vägg på skolgården. Du skulle kasta bollen mot väggen och hoppa över den när den slog i marken, helst på första studsen, helst med båda benen i luften istället för att nonchalant slänga upp bara det ena benet över bollen när den kom farande. Jag var ganska bra på det. Jag minns fjärilarna i magen, fast det bara var på lek, minns adrenalinkicken och den berusande känslan av att göra ett alldeles perfekt kråkhopp. Sånt spelade roll då. Det var väldigt små saker, men vi var förstås väldigt små människor. Som barn ju är. Det hör till.

När jag googlar hittar jag massor av tips riktade till föräldrar om hur de ska uppfostra sina nioåringar, vad de bör tänka på, var barnet befinner sig i sin utveckling. Man ska prata mycket med barnet, står det. Engagera sig i barnets skolgång, gå på föräldramöten, involvera sig i aktiviteter. Barnet löper i den här åldern hög risk att falla för grupptryck, så det är viktigt att hålla sig medveten om barnets relationer. Uppmuntra barnet att vara snäll mot andra och visa dem respekt, står det också. Prata med barnet om vad det ska göra när någon beter sig illa mot det.

Det är en fin bild, varm och mjuk och fluffig. Leende föräldrar som samtalar med sina barn över en kopp varm choklad vid köksbordet eller på sängkanten vid läggdags, barnet i pyjamas med förtroendefulla ögon riktade mot förälderns som är fulla av välvilja och klokhet. Drömbarndomen som alla förtjänar men långt ifrån alla får. 

Och så tänker jag, så klart, det gör väl nästan alla människor som har någon form av empati i sig idag, på ett ensamkommande flyktingbarn med huvudet hårt pressat mot marken, gråtandes och bedjandes, totalt förnedrat och fullt av dödsångest. En liten pojkkropp och en tung manskropp och ett stengolv. Ett smalt litet huvud under en grov hand som dunkar, pressar och kväver. Pojken förstår inte svenska, förstår förmodligen inte mycket mer av situationen än att han befinner sig i livsfara och reagerar därefter, med vild panik. 

Det gör ont att se, ont att ta in denna lilla bit krossad barndom fångad av en mobilkamera. En liten kropp som borde springa runt och leka, skriken av en röst som borde skratta och skämta med kompisar, ingenting av det som sker i filmen borde ske men det gör ju det, vi ser det med egna ögon. Och det där hugget i magen som säger oss att vi är mänskliga och bryr oss, det infinner sig, hos mig och hos många andra och tack alla gudar för det. För vad vore vi om inte?

På den tiden, de lyckade kråkhoppens tid, fick jag komma hem till föräldrar som lärde mig vad som var rätt och vad som var fel. Vi drack te och åt smörgåsar och pratade om livet, delade enkla visdomar med varandra som verkligen inte var särskilt märkvärdiga men underbara just därför. Man ska vara snäll. Man ska inte slåss. Den som är mindre och svagare kan behöva mer hjälp än den som är stor och stark, och det ska man tänka på. På bilsemestern hittade vi en tappad plånbok med en stor summa kontanter i. Min barnegoism kickade genast in; jag skulle ha behållit pengarna. Men mamma och pappa visste bättre och visade bättre och såg till att plånboken kom tillbaka till sin ägare. De utgjorde den största delen av min vuxenvärld och den var god och rättvis, den var snäll, den lärde mig att också vilja vara det.

Och jag tänker att för varje barn som inte får det där som alla barn har rätt till, tryggheten i att kunna luta sig mot en vuxenvärld som vill det väl, som vill stötta och trösta och vägleda, måste det finnas människor i samhället som är beredda att göra just det. Jag menar inte bara ett ansvar mot varje enskilt barn vi möter, utan ett ansvar att sluta oss samman som ett kollektiv och skarpt säga ifrån mot varje övergrepp mot ett barns rättigheter. Tillsammans vara den där vuxenvärlden som har mod, integritet och hederlighet. Men jag ser inte den världen idag. Jag kan inte se den när jag, mitt ibland all befogad upprördhet och vrede, läser kommentarer från vuxna människor som vänder ut och in på sig själva i sina försök att rättfärdiga och försvara våld mot barn. 

Det är svindlande att det är så här samhället faktiskt ser ut, det är hit vi har kommit, att de mest självklara och grundläggande principer om rätt och fel upphör att gälla för att människor anser sin rasistiska agenda viktigare än något annat, viktigare än ett ensamt barn som skriker på hjälp och kippar efter andan medan minnet av skräcken fogas till hans barndom. Ingen kopp choklad vid köksbordet, ingen återlämnad plånbok och inga kråkhopp, bara huvud mot stengolv och en tung vuxenhand över ansiktet. 










måndag 9 februari 2015

De falska prinsessornas hemligheter


Det finns många historiska exempel på personer som har fejkat sig till pengar och popularitet genom att utge sig för att vara kungligheter. Jag tänkte berätta om tre intressanta kvinnor som gjorde just detta, om än inte alltid av så pass enkla motiv.


1. Prinsessan Susanna


I början av 1770-talet förtjusades rika amerikaner i Virginia av ett nytt tillskott till sällskapslivet: Prinsessan Susanna Caroline Matilda, yngre syster till drottning Charlotte av England. Den unga prinsessan - hon var bara tonåring - befann sig i tillfällig landsförvisning, fick man veta, efter någon sorts skandal och ett familjebråk. Prinsessan Susanna var charmig, visade stor kunskap om den engelska adeln och hovlivet, och hade kläder och smycken som såg ut att höra till en äkta prinsessa. Därför brydde sig ingen riktigt om att fundera över varför hon vägrade tala tyska (som borde ha varit hennes modersmål), eller det faktum att ingen förut hade hört talas om att drottningen skulle ha en yngre syster. Prinsessan Susanna blev en populär gäst hos överklassen, och i tron om att hon snart skulle förlåtas av kungafamiljen och återvända till England för att återfå sin position, skänkte de henne glatt både pengar och andra gåvor. Chansen var ju att de på så sätt en dag skulle stå på väldigt god fot med kungahuset. En ganska oemotståndlig tanke. 

Prinsessan Susannas societetskarriär fick ett dramatiskt slut hösten 1773. En tidningsannons som hade börjat cirkulera erbjöd en belöning för den som kunde fånga in Prinsessan Susanna, eller rättare sagt Sarah Wilson, en flicka från England som dömts till slaveri och landsförvisning för att ha bestulit drottning Charlotte på juveler och kläder. Innan någon ens hunnit ange Sarah för att få belöningen, hittades hos på en plantage av en anställd till slavägaren som eftelyst henne, och under pistolhot tvingades hon följa med. 

Sarah Wilson var alltså ingen prinsessa. I själva verket hade hon som 16-åring arbetat som husjungfru hos en av Drottning Charlottes hovdamer. Sarah var intelligent, snabbtänkt och hade en förmåga att lägga information på minnet som hon senare skulle komma att få stor användning för i sin roll som "Prinsessan Susanna". Men hon begick så småningom det stora misstaget att stjäla från drottningens klädkammare. Första gången lyckades hon få med sig ett antal saker (som senare blev övertygande rekvisita för "Prinsessan Susanna") andra gången åkte hon fast och dömdes till döden. Tack vare hovdamen hon arbetat för, övertalades drottningen att istället låta Sarah säljas som slav, och det var så hon hamnade i Amerika. Smart och initiativrik som hon var, lyckades hon nästan direkt rymma och förvandla sig själv till "Prinsessan Susanna". Men nu var det över, och Sarah transporterades tillbaka till slavägaren som hade köpt henne.

Hon skulle dock inte komma att stanna där länge. Efter två år lyckades Sarah slingra sig ur nätet igen, den här gången genom att utnyttja att en annan slav som också hade namnet Sarah Wilson hade dykt upp i Maryland. Vi vet inte exakt hur, men namnförvirringen gav Sarah en chans att fly norrut, och det gjorde hon med en stor andel av de gåvor hon fått under sin tid som "Prinsessan Susanna", som hon på något mirakulöst sätt hade lyckats behålla. 

Det finns få uppgifter om Sarahs fortsatta liv och när hon dog, men det är åtminstone känt att hon så småningom gifte sig med en ung officer och använde sina pengar till att hjälpa honom starta upp en affärsverksamhet. De levde tillsammans i ett respektabelt område, och Sarah återvände aldrig till England. 


2. Prinsessan Caraboo


En vårkväll år 1817 dök en mystisk främling upp i byn Almondsbury i England. Det var en skomakare som först stötte på den vackra unga kvinnan, som hade långt, svart hår, mörka ögon och en svart turban. Hon talade ett språk han inte kände igen, och gestikulerade att hon var trött och behövde sova. Den förundrade skomakaren tog kvinnan med sig till den lokala domaren, Samuel Worrall, som inte heller riktigt visste vad han skulle göra med henne. Det slutade med att Samual Worrall skickade henne till ett lokalt värdshus medan han och hans fru Elizabeth började försöka lista ut vem kvinnan var. Hon kallade sig själv Caraboo, och pekade upphetsat på en tavla föreställande en ananas på väggen i värdshuset, men det var inte tillräckligt med ledtrådar för att de skulle bli mycket klokare. Till slut kände Worrall sig tvungen att skicka "Caraboo" till ett sjukhus där hon hölls inlåst för att invänta rättegång. Hon var trots allt, av allt att döma, en lösdrivare. 

Mysteriet tog en ny spännande vändning då en portugisisk sjöman sade sig förstå Caraboos språk, och erbjöd sig att översätta det hon sa. Historien han berättade var häpnadsväckande. Han förklarade att kvinnan var Prinsessan Caraboo från ön Javanu i Indiska Oceanen, att hon blivit kidnappad av pirater och flytt genom att hoppa i havet strax utanför Englands kust. 

Paret Worrall svalde historien helt, och det kanske inte är så konstigt. Allt sjömannen sa verkade stämma med Caraboos udda beteende och kläder. På den här tiden fanns det ingen större medvetenhet om "exotiska kulturer" som den Prinsessan Caraboo troddes komma från, och därför ifrågasättes det inte varför hon, trots sitt mörka hår, trots allt faktiskt var - vit. Så Prinsessan Caraboo fick följa med paret Worrall hem, och där tillbringade hon ett par månader som en omhuldad kunglighet som alla ville träffa. Hon sov på golvet, åt bara frukt och grönsaker, ägnade sig åt bågskytte och badade naken i havet, alltsammans överensstämmande med folks idéer om hur en prinsessa från ett exotiskt land långt borta borde bete sig. Ryktet om den vackra och mystiska prinsessan spred sig, tidningarna kunde inte få nog av att skriva om henne, och till slut började människor som sade sig känna igen landets nya superkändis träda fram. De kände henne inte som Caraboo, prinsessa av Javanu, utan som Mary Baker, en skomakardotter från Devon som hade levt ett kaotiskt liv. 

Den ganska sorgliga historien började ta form. Mary, en flicka som hade svårt att behålla ett jobb och visade tydliga tecken på mental ohälsa, hade länge drivit omkring och periodvis varit intagen på olika institutioner. Hon hade minst ett självmordsförsök bakom sig, och hade vid ett tillfälle bott på ett hem för "reformerade prostituerade", trots att hon senare erkände att hon aldrig varit prostituerad utan bara behövde någonstans att ta vägen. Hon födde ett barn som hon av ekonomiska skäl var tvungen att lämna bort till ett sjukhus, och hon besökte barnet där varje vecka tills det plötsligt dog, bara sju månader gammalt. Mary hankade sig vidare från jobb till jobb, tog olika namn och hittade på olika historier om sig själv. Hon var vacker och intelligent men sågs av de flesta som oroväckande konstig. Hos en arbetsgivare där Mary arbetade som barnflicka, brukade hon tala på ett påhittat språk för att roa barnen. Det var samma språk som hon talade som Prinsessan Caraboo, som den portugisiske sjömannen av oklara skäl skulle påstå sig kunna översätta till den fantastiska historien om den exotiska prinsessan, som Mary genast spann vidare på. Kanske var de i maskopi, kanske tyckte hon bara att berättelsen lät bra och bestämde sig för att köra på den. 

Nu var det hela alltså avslöjat. Prinsessan Caraboo var bara ett påhitt, en roll spelad av en ung kvinna som troligen desperat sett en möjlighet att bli omhändertagen och kanske också slippa undan sitt ledsamma förflutna. Paret Worrall, som tagit hand om och trott på hennes historia, måste förstås ha blivit ledsna. Inte minst för att pressen hade riktigt roligt åt det hela och drev med alla som blivit lutade av den falska prinsessan (att de själva också hade rapporterat om henne verkade de ha glömt). Men Worralls var ändå empatiska nog att tycka synd om Mary, och de köpte henne en biljett till Philadelphia för att hon skulle ha någonstans att ta vägen. Den amerikanska pressen hade också rapporterat om Prinsessan Caraboo, så när Mary steg i land hade hon redan ett visst rykte om sig. Hon försökte utnyttja detta till sin fördel och gjorde några föreställningar där hon uppträdde som Caraboo, men hypen lade sig snabbt. Hon återvände till England sju år senare, gifte sig och fick en dotter. Mary arbetade resten av sitt liv med att sälja blodiglar till sjukhus - ett jobb som faktiskt hade en viss status och gav hyfsat betalt. Mary dog vid 75 års ålder av en hjärtinfarkt.


3. Prinsessan Anastasia

"Fröken Okänd" och Storfurstinnan Anastasia

Det här är förstås ett ganska speciellt fall som skiljer sig från hittepå-prinsessorna Susanna och Caraboo på flera sätt. Som ni säkert vet så fanns Anastasia på riktigt, och hennes fulla titel och namn var "Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Anastasia Nikolajevna Romanova". Lite slarvigt brukar Anastasia kallas "prinsessan", men hennes titel översatt från ryska till engelska betyder ungefär high princess och var i själva verket högre och finare än Europas "vanliga" prinsessor på den tiden. Anastasia var dotter till den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II och tsaritsa Alexandra av Hessen. År 1918 mördades hon tillsammans med resten av sin familj och några av deras tjänare, av bolsjevikerna. Anastasia var 17 år gammal när hon dog.

Det rådde stor oklarhet kring morden, både på grund av ryktesspridning och tillbakahållande av information av politiska och strategiska skäl, vilket öppnade för idén att medlemmar av tsarfamiljen kunde ha överlevt. Det spekulerades framförallt om att någon av de fyra systrarna skulle ha klarat sig, och nu levde på flykt. Med jämna mellanrum dök det i hela Europa upp unga kvinnor upp som utgav sig för att vara Anastasia, Olga, Tatiana eller Maria, men deras historier var sällan trovärdiga och ganska lätta att motbevisa. 

Så hände det en dag i Berlin, år 1920, att en ung kvinna togs in på ett mentalsjukhus efter att ha försökt ta sitt liv genom att hoppa från en bro. Kvinnan vägrade uppge sitt namn och berättade ingenting om sig själv, och döptes i journalen till Fräulein Unbekannt. Hon talade tyska "med rysk brytning", enligt sjukhuspersonalen, och hade många ärr på kroppen och huvudet. En medpatient berättade för personalen att den okända kvinnan i själva verket var Storfurstinnan Tatiana, något som hastigt avfärdades av vänner till tsarfamiljen som kallades in för att träffa kvinnan. Hon var helt enkelt för kort. 

"Jag sa aldrig att jag var Tatiana", var den gåtfulla repliken från kvinnan. En sköterska skulle senare påstå att kvinnan sedan hade sagt att hon var Anastasia, men skulle kvinnan senare förneka. Hur som helst, ett frö av aning hade planterats hos flera av de människor som var engagerade i den mystiska kvinnans historia. Kunde det vara så att hon i själva verket var Anastasia? Kvinnan släpptes så småningom ut från sjukhuset och flyttade runt mellan olika människor som var intresserade och ville hjälpa henne. Hon började kalla sig Anna Tschaikovsky, men protesterade inte mot att bli kallad Anastasia när hon presenterades för andra. 

Under åren som följde försökte en växande skara engagerade personer utreda mysteriet kring Anna/Anastasia. Det var inte lätt. Vissa fysiska kännetecken Anna hade, som till exempel en speciell sorts missbildning på fötterna, stämde överens med den verkliga Anastasia. Utseendemässigt var de ganska lika, och de skillnader som fanns i deras utseenden kunde bortförklaras med att Anastasia hade åldrats och tappat i vikt. En rad personer som hade känt tsarfamiljen innan revolutionen träffade Anna för att bedöma trovärdigheten i hennes identitet, och även om många sade att hon absolut inte var Anastasia, fanns det andra som lät sig övertygas och till och med skrev under dokument där de försäkrade äktheten. 

Anna själv verkade på det hela taget ganska obrydd av undersökningarna. Hon lät advokater ta hand om de rättsliga aspekterna av saken och fortsatte flytta runt bland välvilliga adelspersoner som trodde att hon var Anastasia. Hon lade sig till med efternamnet Anderson och bodde under en tid i USA, där hennes psykiska problem dock verkade komma tillbaka. Vid ett tillfälle dödade hon en fågel hon hade som sällskapsdjur, vid ett annat sprang hon runt naken på ett tak. Episoderna ledde till att hon snart hamnade på mentalsjukhus igen. Efter ett år återvände Anna till Tyskland, där hon efter många turer tilläts bo i en liten stuga tillhörande en tysk prins. Där blev hon till slut ganska isolerad, stugan började förfalla, och när Anna en dag hamnade på sjukhus på grund av fysisk åkomma, rensade prinsen ut hennes stuga på uppmaning av lokala hälsovårdsmyndigheter. En irländsk varghund och 60 katter fick avlivas. När Anna nåddes av nyheten bestämde hon sig för att flytta tillbaka till USA. Där träffade hon en rik man vid namn Jack Manahan, som hon gifte sig med. De två makarna blev kända som märkliga figurer som levde med illusionen av att vara kungligheter, och som trots Manahans rikedom bodde tillsammans med en massa djur bland högar av sopor. Annas sista år präglades av hälsoproblem, både mentala och fysiska. Hon dog 87 år gammal av lunginflammation, år 1984.

Hur var det då med Annas verkliga identitet? Var hon Anastasia, eller vad det hela ett listigt uttänkt spel för att vinna pengar och status?

Den moderna DNA-tekniken skulle svara på ett par av de många frågor som omgärdade den mystiska Anna. År 1991 grävdes kvarlevorna av Tsar Nikolaj II och Tsaritsa Alexandra fram, tillsammans med tre av deras döttrar. Två kroppar fattades alltså, vilket skulle räcka för att starta spekulationerna om överlevande på nytt, men i en annan grav fanns ytterligare två kroppar; familjens enda son Aleksej och en av systrarna. Även om man inte kunde slå fast exakt vilken av systrarna det var, var samtliga kroppar nu återfunna och genom DNA kunde man bevisa att det var kvarlevorna från hela tsarfamiljen. Anastasia dog alltså 17 år gammal tillsammans med sin familj. Anna Tschaikovsky/Anderson/Manahan hade inte varit Anastasia.

År 1994 gjordes ett DNA-prov som bekräftade att Anna med högsta sannolikhet varit Franziska Schanzkowska, en polsk kvinna som arbetade i fabrik under Första världkriget när två tragedier inträffade på kort tid. Franziskas fästman omkom vid fronten, och en tid därefter inträffade en olycka på fabriken när Franziska tappade en granat i golvet. Hennes förman dog framför hennes ögon, och Franziska själv fick svåra skador i huvudet. Efter olyckan förändrades hon, blev depressiv och förvirrad, och blev snart förklarad sinnessjuk och intagen på mentalsjukhus. Hon slutade höra av sig till sin familj och försvann. En tid senare drogs en okänd ung kvinna upp ur vattnet vid en bro i Berlin. 

Det är svårt att tänka sig att en person som var så tyngd av sorger och problem som Franziska Schanzkowska skulle ha varit en kallsinnig och beräknande manipulatör. Hennes historia känns snarare som en traumatiserad människas livslånga flykt från sig själv och sina demoner, liksom "Prinsessan Caraboo" och kanske också "Prinsessan Susanna", även om hennes flykt i första hand var från lagen och den slavhandlare som hade köpt henne. 

Jag ska inte påstå att jag ser dessa kvinnor som någon sorts hjältinnor, men de måste åtminstone haft en hel del intelligens och skådespelartalang för att lyckas övertyga så många människor som de faktiskt gjorde. De hade nog på sitt sätt lika mycket att komma med som vilken prinsessa som helst.