onsdag 21 januari 2015

Jättesöta djur i skålar

Tror inte ens att ett sånt här inlägg kräver en motivering.


































tisdag 20 januari 2015

Systrarna Hiltons liv


Jag har tittat på en dokumentär som jag hittade lite av en slump, Bound by Flesh heter den och även om den inte var jättebra så blev jag väldigt intresserad av personerna den handlar om: Violet och Daisy Hilton. Jag vet inte om du klickade dig hit på grund av att du såg rubriken och eventuellt tänkte på några andra Hilton-systrar, men jag lovar att de här systrarna är minst lika spännande, även för den som gillar att läsa om kändisskap, pengar och skandaler. 

Violet och Daisy föddes 1908 i Brighton som döttrar till en ogift kvinna som arbetade på en pub. Förlossningen var väldigt svår eftersom flickorna, som det skulle visa sig, var siamesiska tvillingar vars kroppar var sammanbundna vid höften och rumpan. När det stod klart för flickornas mamma att hon fött siamesiska tvillingar, tolkade hon det som ett Guds straff för att hon blivit med barn trots att hon inte var gift. Efter en tid gick hon med på att sälja spädbarnen till sin arbetsgivare, en kvinna vid namn Mary Hilton. Mary adopterade flickorna och de fick därmed hennes efternamn.


Senare i livet skulle Violet och Daisy själva berätta om den väldigt grymma och kärlekslösa barndom de haft i händerna på kvinnan som köpt dem. Redan när de låg i vaggan började Mary Hilton ta betalt av nyfikna människor som ville se ett par äkta siamesiska tvillingar. I början av 1900-talet var det mycket sällsynt att personer som föddes sammanväxta överlevde särskilt länge, och Violet och Daisy råkade dessutom vara ett par väldigt söta och charmiga små flickor. Mary Hilton såg tidigt till att de fick lektioner i musik och dans, och lät dem posera i specialsydda klänningar på foton som sedan såldes. Flickorna jobbade hårt men fick ändå ofta höra att de var oälskade, och Mary drog sig inte för att misshandla dem när de inte uppförde sig ordentligt.


Flickorna skickades ut på turné i Europa, Australien och USA. När Mary Hilton till slut dog, togs Violet och Daisy om hand av Marys biologiska dotter Edith och hennes man Meyer Meyers (alltså ja, han hette det orimliga namnet) som blev deras manager. Livet blev tyvärr inte bättre för flickorna efter det, för Meyer Meyers visade sig vara en ganska fruktansvärd typ som kontrollerade varje steg Violet och Daisy tog, och stoppade alla pengar de tjänade i egen ficka. Och det var inte så lite pengar, cash rullade in i USA där efterfrågan på - med den tidens hemska och anstötliga ord - freaks var riktigt stor. Så kallade "side shows" var otroligt populära, dit man kunde gå och se alla möjliga sorters akter som innehöll människor som ansågs intressanta eller groteska. Siamesiska tvillingar var något utöver det vanliga, och Violet och Daisy blev mer och mer kända ju längre de uppträdde. Så småningom drog de in 5 000 dollar i veckan, men om detta visste de själva väldigt lite. Meyer Meyers hade full kontroll över deras ekonomi, liksom alla andra aspekter av deras liv.

Tvillingarna gick så småningom över från side shows till vaudeville, en konstform där de fick använda sina talanger bättre och möttes av större respekt.



Kändisskapet gjorde att Violet och Daisy började få vänner i underhållningsbranschen, som Charlie Chaplin och Harry Houdini, för att bara nämna ett par stycken. Långsamt började de förstå att de missade mycket av det roliga under Meyers stränga bevakning, och att de dessutom hade rättigheter som de inte kunde utnyttja. Meyer hade nämligen utan flickornas vetskap sett till att få dem omyndigförklarade och satta under hans förmyndarskap, genom att säga till rätten att de inte var kapabla att ta hand om sig själva. Vid 22 års ålder gjorde Violet och Daisy uppror och drev en rättsprocess för att frigöra sig från Meyer Meyers förmyndarskap. De vittnade bland annat om hur de tvingats att skriva på diverse kontrakt där allt utom raden för underskrift hade dolts, så att de inte kunde se vad det var de skrev på. Meyer dömdes till slut att betala tvillingarna 100 000 dollar, och hade inte längre tillstånd att ens kontakta dem. De behövde inte längre lyda någon annan, och de kunde behålla merparten av pengarna de tjänade.

Åren som följde verkar tvillingarna ha roat sig kungligt, och varför inte? De var unga, snygga och hade shitloads med pengar. Nu kunde de göra saker som de aldrig gjort förut, som att klippa håret i vågade frisyrer, röka, dricka alkohol och dejta. 







Tvillingarna reste mycket, festade mycket och sågs överallt i storstädernas nöjesliv. De blev uppvaktade av många män och var båda två förlovade ett antal gånger med olika personer. Det måste ha varit väldigt struligt att ha relationer under omständigheterna, det vill säga att de aldrig kunde ha något privatliv ifrån varandra, men på något sätt lyckades de lösa det. Men så föll det sig så olyckligt att båda två blev kära i sin manager, William Oliver, som blev kär i dem tillbaka - båda två, alltså. Den relationen blev en trasslig härva som slutade med att Oliver, som ovanpå allt annat dessutom råkade vara gift, blev av med både tvillingarna och sin fru, som (förståeligt nog) blev förbannad och angav tvillingarna som skäl när hon ansökte om skilsmässa. SKANDAL. Så här såg det ut i tidningarna:




Ingen snygg historia. Men tvillingarna hade lagt sig till med en zero fucks-attityd som man måste beundra dem för.


De gick vidare med karriären - och till nya män. Som tur var så lyckades de hitta separata kärleksintressen, och Violet hittade till och med en man - en boxare - som hon verkligen ville gifta sig med. Problemet var att de inte kunde hitta någon stat i USA som ville gå med på att viga dem, åtminstone inte i någon av de 27 stater där de ansökte och fick avslag. Anledningen? Jo, man ansåg nämligen att ett äktenskap med den ena av systrarna även skulle omfatta den andra systern, då de fysiskt hängde samman, och därmed bli bigami. Supertöntigt resonemang så klart, men så tänkte man, och stackars Violet blev till slut dumpad av sin boxare som tröttnade på hela grejen. 

Några andra som hade börjat tröttna var den amerikanska publiken. "Freaks" var ute, filmer var inne. Det var inte bara underhållare som systrarna Hilton som drabbades av detta; i stort sett alla liveartister som inte på ett eller annat sätt lyckades klämma sig in i filmindustrin fick uppleva hur tiderna blev hårdare och jobben färre. Violet och Daisy spelade in en film som hette Chained for Life, som inte blev någon succé. Deras image hade fått några rejäla fläckar när Violet gifte sig (till slut fick hon) med en homosexuell man som bara dagar efteråt avslöjade att det hela varit ett PR-trick, och Daisy födde ett oäkta barn som hon adopterade bort. Systrarna Hilton var inte längre populära, och pengarna var nästan slut, både på grund av tvillingarnas slöseri men också en rad managers som lurat dem på stora summor. I dokumentären Bound by Flesh berättar systrarnas guddotter: "Nästan varenda man i deras liv lurade dem på pengar", och det verkar ha varit sant.

Violet och Daisy var förstås inte helt unga längre, men visst var de förtjusande?


 

När vaudevillescenen krympte växte burleskscenen, och Violet och Daisy försökte sig på en karriär där, men den skulle bli kortlivad. De tyckte att det kändes förnedrande att uppträda lättklädda med höga slitsar och djupa urringningar, och de fick inte alls den uppskattning från publiken som de vant sig vid tidigare under sin karriär. De försökte på alla sätt återväcka framgången de haft som yngre, men det gick inte hur mycket de än försökte. Jobben blev ännu färre och ännu sämre. Vid ett tillfälle stod systrarna på en parkeringsplats utanför en mataffär och gjorde reklam för "Twin pack potato chips". 

Det var när tvillingarna gjorde ett uppträdande på en drive in-biograf, som den sista i raden av skumma och elaka managers svek dem, stal deras sista pengar och lämnade dem strandsatta där i Charlotte, North Carolina. De hade nästan ingenting utöver kläderna på kroppen, hade ingenstans att bo och inget sätt att ta sig därifrån. En vänlig hotellägare lånade dem ett rum och lät dem äta gratis på hotellets restaurang, och så småningom tog den lokala kyrkan hand om systrarna och gav dem boende i en trailer park.

Här skulle nog de flesta människor ha gett upp. Tänk  att från en usel uppväxt ha lyckats frigöra sig, bli superstjärnor och leva i lyx, bara för att till slut hamna i en trailer park utan ett öre på fickan. Systrarna hade ingen formell utbildning, inga yrkeskunskaper, och samhället var inte direkt fullt av möjligheter för kvinnor som dessutom drog blickarna till sig genom sitt ovanliga fysiska tillstånd. De hade knappt några vänner och ingen familj. 

Men det är här systrarna visade exakt hur awesome de faktiskt var. Iklädda pråliga scenkläder, full scenmakeup och öppna sandaler med tånaglarna målade röda, trippade de en dag in på en av stadens stormarknader och förklarade för chefen där att de behövde ett jobb. "Vi jobbar båda två, men du behöver bara betala en av oss", gav de som argument till den något förbluffade mannen, som tack och lov visade sig vara en trevlig prick. Han gav båda två jobb med lön, men bad dem att tona ner makeupen och kläderna något. Det gjorde de, och i flera år framåt arbetade systrarna med att väga frukt och grönt åt kunderna. De gjorde sig snart populära bland kunderna, skaffade vänner bland dem och började gå i kyrkan regelbundet. På rasterna satt de på stormarknadens lager, rökte och roade sig med att chockera sina arbetskamrater med vilda historier från sin tid i underhållningbranschen. 



Den 4 januari 1969 dök de vanligen så plikttrogna Violet och Daisy inte upp på jobbet, och deras chef ringde polisen. I det anspråkslösa lilla huset systrarna hyrde, hittades de båda döda av polisen, 60 år gamla. Det visade sig att de avlidit till följd av Hongkong-influensan. Daisy hade gått bort först, och Violet två till fyra dagar senare. Systrarna hade bestämt avsagt sig läkarhjälp, eftersom de var rädda att man skulle försöka övertala dem att separeras från varandra, och ingen av dem ville leva vidare utan den andra.

Systrarna Hilton begravdes i samma kista, i samma grav.




Jag tror att Violet och Daisy måste ha varit två otroligt starka personer som lyckades resa sig gång på gång efter så många bakslag i livet, och för att ha kunnat stå i rampljuset i en värld som betraktade dem som någonting konstigt att peka på och gapa över. De måste också ha älskat varandra innerligt, och den kärleken tycker jag gör att deras historia inte i första hand är sorglig, utan väldigt, väldigt vacker.



torsdag 8 januari 2015

Charlie Hebdo 2015


Det går att känna så mycket samtidigt. Som medkänsla med alla drabbade i attacken mot Charlie Hebdo, alla som drabbas av det fruktansvärda terrorvåldet världen över varje dag. Och även med alla muslimer som nu får hantera konsekvenserna i form av människors okunskap, hat och fördomar.

Det går också att vara för yttrandefrihet, men tycka att yttrandefrihet inte måste utnyttjas för att kränka redan utsatta grupper genom till exempel att sprida karikatyrer av profeten Muhammed. Att yttrandefrihet också är en frihet att avstå.

Det går också att tycka att ingen förtjänade att dö bara för att de inte delade samma synsätt.

Ge inte bort makt av misstag i försök att bevara den. Inga goda krafter kommer någonsin vinna på panik, rädsla, svartvitt tänkande och ogenomtänkta reaktioner på hemska händelser.

Kärlek till alla som bär ljus i mörkret.



måndag 5 januari 2015

Feministisk filmkväll?


Jag kunde bara komma på ett enda rimligt nyårslöfte, och det var "blogga oftare". För att komma igång så kör vi här ett litet inlägg som jag tänkt skriva ett tag men som inte blivit av:


TRE SYSTERSKAPIGA & MYSIGA FILMER FRÅN 90-TALET SOM DU BORDE SE




A League of Their Own (1992)

Film om två systrar (Geena Davis och Lori Petty) som blir scoutade till USA:s första nationella liga i baseball för kvinnor, när mansligan ligger nere på grund av andra världskriget. Regisserad av en kvinna (Penny Marshall) och det märks. Fokus ligger på relationer mellan systrarna och de andra baseballspelarna med massor av intressanta karaktärer och för tiden typiska kvinnoöden. Samtidigt är filmen väldigt, väldigt rolig. Om du ser den riktigt usla trailern - vilket jag rekommenderar att göra efter filmen - notera hur den totalt raderar den verkliga, i hög grad feministiska, storyn i sitt försök att få det att verka som om filmen handlar om Tom Hanks, som egentligen bara har en biroll (dock en rätt kul sådan som driver en hel del med chauvinism och manlig stolthet). Om du inte har sett den här filmen, och det finns det risk för eftersom den är rätt gammal, se den! Jag har sett den säkert tjugo gånger sedan tonåren och tröttnar inte.




Romy and Michele's High School Reunion (1997)

Det finns så klart redan något av en kultstämpel på den här komedin om två bästisar (Lisa Kudrow och Mira Sorvino) som uppfinner nya, coola jag när de ska på återträff, men för den händelse att du råkat missa den så får den vara med! Filmen är inte vad jag skulle kalla superfeministisk och det kan vara på sin plats med en liten varning för mycket vikt- och utseendehets som lämnas oproblematiserad, men det är ändå i grunden en rörande historia om kvinnlig vänskap och lojalitet som jag tror att de flesta kan relatera till. Framförallt är filmen fruktansvärt rolig och perfekt för en kväll när du vill ha något mysigt, glatt och lättsmält.




Muriel's Wedding (1994)

Den här australiensiska filmen är ovanlig på många sätt. Let's face it, komedier med ordet bröllop i titel eller synopsis brukar inte vara ett gott tecken om man letar efter en film som inte får en att se feministrött. Men den här filmen handlar egentligen inte om bröllop alls, utan om vägen till frigörelse för Muriel (Toni Collette), uppvuxen i en patriarkal familj med svårigheter att passa in bland sina traditionellt feminina och rätt elaka (tänk Mean Girls fast meaner) så kallade vänner, med romantiserade drömmar om att gifta sig som en vacker brud. Muriel är inte vidare socialt kompetent, plus size (hallå HUR ovanligt för kvinnliga huvudkaraktärer?!) och vilsen i livet på många sätt, men allt förändras när hon blir vän med en skitcool tjej vid namn Rhonda (Rachel Griffiths) och börjar upptäcka världen utanför den trista småstaden där hon bott i hela sitt liv. Muriel's Wedding är en av de mest feelgoodiga och systerskapiga filmerna jag vet. Dessutom är den full av härligt cheesy ABBA-musik. Så himla, himla värd att lägga en kväll på. 




Har ni fler tips på filmer i samma stil tar jag emot dem med öppna armar! Puss!