torsdag 6 november 2014

Lupe Vélez död



Förra året hittade en researchande författare någonting som många förgäves letat efter. Ett svartvitt fotografi, troligen det enda som finns kvar från polisutredningen av ett visst självmord år 1944.

Bilden (läs beskrivningen innan du klickar) föreställer en kvinna som ligger på rygg på golvet, rak i kroppen och med armarna längs sidorna. Hennes ansikte ser fridfullt ut och är elegant sminkat med perfekt plockade ögonbryn och målade läppar, håret är blont och ligger i glansiga lockar mot den mönstrade kudden under hennes huvud. Kvinnan är klädd i en ljus klänning, har prydligt manikyrerade fingernaglar med vita tippar, och fötterna är nedstuckna i högklackade skor. Hon ser nästan ut som en väldigt realistisk docka. Men kvinnan på bilden var verklig, hon hette Lupe Vélez och hon var vacker i döden. Varför det spelar någon roll att hon var det, återkommer jag till.

Vi backar först till år 1925, Mexico City. Den mexikanska vaudevillescenen hade precis fått en ny, klart lysande stjärna. Hon hette María Guadalupe Villalobos Vélez, men kallade sig kort och gott Lupe Vélez, och hon var Mexicos it girl för stunden. Det var inte bara det att hon gjorde succé i olika revyer med sitt skådespel, sin dans och sina framföranden av provokativa visor (som ibland väckte ogillande hos den mest konservativa publiken), utan också rent privat blev Lupe en förebild för de unga mexikanska tjejer som alltmer hade börjat frigöra sig från gamla snäva idéer om kvinnlighet. Lupe bar håret i moderna, för den tiden vågade, korta frisyrer, och kunde ses köra omkring på Mexico Citys gator i sin alldeles egna bil. Allt hon gjorde blev till tidningsrubriker, kända poeter skrev dikter till hennes ära och publiken flockades till hennes föreställningar.

Coolaste tjejen i stan

Det dröjde inte alltför länge innan Lupe bestämde sig för att testa lyckan i Hollywood, vilket var en rimlig grej att göra just då, när den amerikanska filmindustrin var ett framgångsmonster som hela tiden plockade upp nya begåvningar och gjorde dem till filmstjärnor. En hel del av dem kom från Europa, där de letades upp, signades och skickades till Hollywood. Det kanske mest välkända och lysande exemplet på detta måste väl vara....

Greta "Face of the century" Garbo

Lupe gjorde alltså som Garbo gjort bara ett par år tidigare och lämnade karriären i sina hemtrakter bakom sig för att försöka slå igenom i USA. Skillnaden var förstås att Lupe inte var vit och blond, och på den tiden (precis som idag) var utbudet av roller för rasifierade skådisar i hög grad begränsat till stereotyper och "komiska" nidbilder. Kanske hade Lupe hoppats på att få en likadan karriär som en annan kvinnlig pionjär bland mexikanska skådespelerskor, Dolores del Río. De två skulle ofta komma att jämföras och ställas i kontrast mot varandra, något som irriterade Lupe. (Och det är också något som, så här sjuttio år senare, är riktigt intressant ur ett intersektionellt perspektiv.) 

Dolores del Río var förvisso också från Mexico, men till skillnad från Lupe kom hon från en överklassbakgrund, lästes i högre grad som vit och marknadsfördes snarare som spansk än mexikansk. Tack vare hennes image som sedesam, förfinad och elegant, fick hon spela "vita" roller som andra rasifierade skådespelerskor som exempelvis Lupe aldrig skulle ha erbjudits. 

Dolores del Río

Eftersom Dolores del Río redan var en stor stjärna när Lupe anlände, tyckte filmstudion att de behövde framställa henne på ett sätt som skulle göra det möjligt för publiken att skilja dem åt (rasism, rasism). Lupe, som inte hade del Ríos överklassbakgrund och inte förde sig lika kontrollerat, pressades snabbt in i rollen som översexualiserad och temperamentsfull latina, en hetsig mansslukerska som var "vild" och "farlig". Lupe, som på tonåringars vis redan var frispråkig och livlig, marknadsfördes stenhårt som stereotypen av den mexikanska kvinnan personifierad. 

Lupe i Hollywood

Tidningarna köpte villigt PR-myten och vräkte ut artiklar om stjärnskottet Lupe "Hot Pepper" Veléz, den ena mer exotifierande än den andra. Alla relationer hon hade till män beskrevs som stormande, heta affärer. När hon, minst ett par gånger i sitt liv, befann sig i destruktiva kärleksrelationer där ömsesidigt våld förekom, gjordes det i tidningarna om till komiska historier om den temperamentsfulla mexikanska filmstjärnan. Att Lupe var öppensinnad, pratsam och spontan till sin personlighet, förstärkte alltid den karikatyrlika bilden av henne som medierna älskade att måla upp.

Som skådespelerska fick Lupe spela i filmer som var grovt stereotypiserande och framställde Mexico och dess befolkning på ett nedsättande vis. Det gjorde henne, förstås, inte särskilt populär i sitt hemland. Ilskna röster manade till bojkott när de mest stötande filmerna skulle ha premiär i Mexico, och Lupe själv mådde dåligt över situationen men kunde inte göra så mycket åt saken utan att punktera sin egen karriär. Så småningom lade sig protesterna, filmerna blev aningen bättre och Lupe började hitta en nisch som komediskådespelerska, då hon spelade in en serie filmer som skulle bli hennes mest framgångsrika och omtyckta. "The Mexican Spitfire" hette filmserien, och den blev en enorm publiksuccé även utanför USA:s gränser.



Titta gärna på klippen. De visar egentligen två saker. Dels att Lupe verkligen var en fantastisk skådespelerska. Hon var väldigt rolig. Men de visar också tydligt den stereotyp Lupe, både privat och på film, fick leva upp till under hela sin tid i Hollywood. Det är nog ingen slump att hon nådde störst framgång med de filmer som låg närmast den image som filmstudion byggt upp kring henne, och som den amerikanska publiken kände igen.

Lupe hade problem med psykisk ohälsa och hade ett kraschat äktenskap med Johnny Weissmuller (ja, snubben som spelade Tarzan) bakom sig. Ett par år in på 1940-talet, när Mexican Spitfire-hypen hade dött ut, verkade det dessutom som om ingen längre var intresserad av de temperamentsfulla filmkaraktärer som Lupe var expert på att spela. Jobben blev färre och Lupes mående blev sämre. Hon var fortfarande en stjärna, men hennes karriär såg ut att vara i stor fara om hon inte lyckades hitta ett sätt att förnya sin image. Kanske var det därför hon, ett kort tag innan hon hittades död, hade blonderat sitt mörka hår.

Den 13 december 1944 tog Lupe Vélez, 36 år gammal, sitt liv med hjälp av sömntabletter, efter att ha klätt upp sig, gjort sig i ordning och lagt sig ner på golvet i sitt sovrum. Hon var gravid vid tillfället, något som allmänt anses ha varit orsaken till hennes självmord och även vad hon själv uppgav i sitt korta självmordsbrev till sin älskare, en ung skådespelare som av allt att döma inte ville gifta sig med henne. Hon valde döden framför skammen det innebar att föda ett oäkta barn, eller genomgå en abort (vilket skulle ha gått emot hennes katolska värderingar). 

Sorgligt nog är det ryktena om Lupe Vélez självmord som har gjort att hennes namn överlevt ända in i vår tid, snarare än hennes begåvning och det faktum att hon var en pionjär bland rasifierade kvinnor i filmbranschen. En seglivad myt, som har spätts på många gånger av författare och tidningar, har hävdat att Lupe dog genom att antingen slå huvudet i toaletten eller att hon ska ha drunknat i den när hon försökte kräkas upp de piller hon tagit (och av den "kryddiga" mat hon ska ha ätit tidigare samma kväll). På det sättet har Lupes minne bevarats som ett hånfullt och grymt skämt i populärkulturen; divan som gjorde allt för att dö en vacker död, men istället tog sitt sista andetag med huvudet i en toalettstol full av uppkräkt mexikansk mat. Så smaklöst. Så vulgärt. Så roligt.

När bilden på den vackra, döda Lupe i sin värdiga pose på golvet till sist dök upp förra året, innebar den förhoppningsvis slutet på en myt som ingen kanske längre bryr sig särskilt mycket om, men som jag tycker är värd att skriva något om ändå. I livet fick Lupe inte många möjligheter att själv kontrollera hur hon uppfattades av omvärlden, på grund av rasistiska strukturer i samhället och filmindustrin som tjänade pengar på dessa. Ändå lyckades hon slå sig fram i en bransch där hon, liksom andra rasifierade kvinnor, tävlade på helt andra villkor än alla som föll inom ramarna för normen (så är det på många sätt fortfarande). När den otäcka myten om hennes död fick fäste, blev hon fråntagen rätten att få välja sitt slut, det hon själv iscensatt. Till slut fick världen ändå se det, i hennes egen version. En upprättelse.

På många sätt var Lupes liv och död en tragedi, men någon del av mig kände en stillsam glädje när jag såg det svartvita fotot på den döda skådespelerskan där hon ligger så elegant utsträckt, som om hon bara hade tänkt sova en stund i pausen mellan två tagningar. Det känns viktigt att hon var vacker, av det enda enkla skälet att det var så hon själv ville ha det.

Sov gott, Lupe.



"Personality is nothing more than being to other people what you are to yourself." - Lupe Vélez

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar