onsdag 19 november 2014

Dear little reader




Även om jag är intresserad av historia i allmänhet så är det alltid kvinnornas roll i den som fascinerar mig lite extra. Deras berättelser är så ofta undanskuffade till marginalen eller parenteserna, liksom de områden där kvinnor verkat och varit tongivande. Ibland glömmer man nästan bort att kvinnor alltid har funnits. Som de på bilderna ovan, till exempel. Bara några exempel på oändligt många olika sorters verkligheter för brittiska kvinnor under 1800- och början av 1900-talet. 

Gemensamt för alla damer ovan är att de troligen vid ett eller annat tillfälle bläddrade igenom ett nummer av de många flick- och kvinnotidningar som fanns att köpa för en småslant. En del av dem var respektabla magasin med syfte att hjälpa kvinnor passa in i tidens rådande ideal och goda, kristna värderingar. Andra tidningar betraktades som högst olämpliga för unga damer, oavsett bakgrund, att läsa. Det kunde röra sig om tidningar som var alltför frispråkiga i relation till samhällets sexualmoral, som med dramatiska, erotiska (med den tidens mått mätt) texter kunde sätta farliga idéer i huvudet på drömska tonårstjejer. Inte okej. 

I dessa mer "ofina" tidningar var det vanligt med noveller som beskrev olika sorters förbjudna romanser, gärna över klassgränserna, där vanliga arbetarklasskvinnor plötsligt befann sig i himlastormande kärleksaffärer med rika män såsom aristokrater och oljeshejker. Något att drömma sig bort till efter ett tiotimmars arbetspass för en usel kvinnolön. (Vem kan klandra dem?)

Svaret är troligen "nej"

Många av tidningarna utgjordes till stor del av material från läsarna, och det kunde skapa en del förvirring och besvikelse när en glad amatörskribent plötsligt tröttnade på att skriva den spännande följetongen hon var mitt i och helt enkelt slutade skicka in nya avsnitt. Skrivande kvinnor kunde sällan räkna med att få betalt utan förväntades nöja sig med äran att bli publicerad någonstans.

Hmm, det där känns märkligt välbekant?

Hur som helst. Mellan år 1880 och 1956 utkom en brittisk tjejtidning som hette Girl's Own Paper, och det är denna fantastiskhet jag vill dela med mig några smakprov av.



Girl's Own Paper levererade varje vecka all information som kvinnor ansågs behöva och ha nytta av, oavsett om det handlade om vilken typ av päls som var rätt den kommande vintern (Scarf i mink eller ponnyskinn? Djurrättsaktivismen hade inte riktigt hunnit slå igenom.) eller hur man bäst tillredde äppelknyten, aprikoskompott och rispudding till ett barnkalas. Tidningen är otroligt fascinerande att läsa, inte minst för att dess målgrupp verkar ha varit allt från välbärgade fina damer till fattiga fabriksflickor. Den som inte hade råd att köpa sig den förtjusande nya måste ha-promenaddräkten från modehuset i Paris, tipsades om var de för en blygsam summa kunde skaffa sig mönstret och sy upp den till sig själva. På ena sidan kunde du läsa om hur du gav den perfekta middagsbjudningen med delikata (och väldigt, väldigt dyra) maträtter som inte du själv utan naturligtvis din kokerska skulle tillaga, och på nästa sida fick du veta hur du, sparsamt och smart, fräschar upp en brödlimpa som blivit torr.

(Hur då, undrar du kanske nu! Jo, du doppar limpan i mjölk eller mjölk blandat med vatten, värmer upp den i ugnen i 15 minuter och sedan låter du den torka igen. Nu är brödet som nytt! Okej, har inte testat själv men det ska enligt tidningen funka. Victorian style.)



Dagens tjej-, dam- och skvallertidningar kan ju som alla vet vara ganska giftiga i tonen och fulla med utseendehets. Well, det var inte jättemycket bättre på 1800-talet. Eller vad säger du om följande citat från gästande proffstyckare?

"To tell the truth, I think the Parisians, and the women in France generally, are great admirers of plaids, and do not find stripes becoming, simply because they are usually very short and stout."

"The rule of beauty is that the waist should be twice the size of the throat."

Aoch. Men samtidigt kunde tidningen vara ganska radikal i vissa åsikter som uttrycktes. Till exempel tog de, förhållandevis tidigt i historien, avstånd från korsetter, på grund av de hälsorisker de innebar för sina bärare. Och så här svarade tidningen en ung läsare som skrivit in och oroat sig för att hon blivit "svullen", och bad om råd, men - "I would rather not drink vinegar or raw lemon-juice, if you do not mind, please." Svaret löd:

"Dear little reader, pray do not feel uneasy on that score; nothing is further from our wishes! If your health be so good, leave yourself and your wholesome fat alone."

Helt ärligt så blev jag lite rörd över detta, så här över hundra år senare, i viktklubbs- och lårgaptider.

Svaren på läsarbrev i tidningen är för övrigt en guldgruva av både roliga och sorgliga inblickar i kvinnornas liv. De skrev in till tidningen som om den vore en sorts väninna eller mentor, och ibland blir det så tydligt att de sökte tidningens godkännande därför att de inte hade någon annan källa att få det ifrån. Ofta bad de om en bedömning av sin handstil. Var den tillräckligt elegant och ladylike? Eller hade den en "vulgär lutning" åt fel håll? De skickade också in dikter och noveller som redaktionen ganska brutalt kunde såga om de inte tyckte de var bra:

"The lines you send are not poetry, nor are they very original in thought; but if it be a comfort for you to write them, they have served a good purpose."

Inte ens de snälla orden på slutet kan maskera vilken diss det här var. Jag får på riktigt lite ont i magen av att tänka på vad dikttjejen måste ha känt när hon slog upp tidningen och fick se det här svaret i tryck. 

Det värsta med sådana här frågespalter är att förr i tiden så hade tidningarna ovanan att inte publicera frågorna, bara svaren. Jag hade väldigt, väldigt gärna velat läsa brevet som föranledde det här svaret från redaktionen:

"We pity you! To what a miserable, unwholesome state of deformity you have reduced yourself! We do not open our columns to persons who boast of having so far degraded themselves."

DUBBEL-AOCH!

Jag skulle inte heller ha något emot att ta en kopp kaffe och ett systerligt långprat med tjejen som skrev brevet vars svar blev:

"You were exceedingly wrong in taking walks with any man without your parents' permission, and you degraded yourself by enlisting the aid of a servant to get letters from him unknown to them, and so led her to do wrong and to act in an untrustworthy way to her master and mistress. You ought to tell her that you regret having so done, and will do so no more."

Så oerhört smaskigt. Så mystiskt och romantiskt. Så Downton Abbey. 



Jag hoppas att det slutade lyckligt.

Det finns så himla mycket mer intressanta saker att hämta från de här tidningarna, och jag kommer garanterat posta mer en annan gång (visst vill ni veta hur man gör den perfekta smörgåsen och huruvida det är okej att ta av sig ena handsken när man äter sagda smörgås?) men det får räcka för stunden. Den som inte kan hålla sig och vill läsa mer, hittar några kompletta nummer av Girl's Own Paper att frossa i här, och intressanta utdrag ur tidningen i den här fantastiska bloggen.

Avslutningsvis: jag vill fylla femtio så jag kan ha hatten i mitten.

Fabness.



1 kommentar:

  1. Mycket intressant läsning, hade ingen koll på att dessa tidningar fanns! Vore ett väldigt spännande ämne att skriva uppsats på. Lär ju finnas svenska motsvarigheter till tidningarna du tagit upp, även om utvecklingen här säkert låg lite efter den i Storbritannien.

    SvaraRadera