måndag 20 oktober 2014

De sju supermodellsystrarna Sutherland


Känner du till de sju Sutherland-systrarna? Troligen inte, men om du hade bott i USA i slutet av 1800-talet hade du sannolikt gjort det. De här tjejerna var FAMOUS. Alla visste hur de såg ut, vad de hette (Sarah, Victoria, Isabella, Grace, Naomi, Dora och Mary) och folk hade sina egna favoriter, ungefär som att ha en favorit-Spice Girl i mitten av 1990-talet. Systrarna kunde inte gå längs en gata utan att attackeras av starstruck fans som ville ha autografer. De hade ett gigantiskt affärsimperium inom skönhetsprodukter och håvade in miljoner som de spenderade på rätt vilda sätt (om man ska tro myterna). Tyvärr var det en framgångssaga med ett ganska eländigt slut, men berättelsen om systrarna Sutherland är väldigt intressant och om du inte redan känner till den, läs vidare.

Systrarna föddes och växte upp på en kalkonfarm i Cambria, New York under dystra och fattiga förhållanden. De ägde nästan inga kläder, gick alltid runt barfota i den lilla timmerstugan där de bodde, och deras mamma brukade smeta in deras huvuden med en stinkande hemkokt sörja som hon tillverkade, som hon var övertygad om skulle göra deras hår långt och vackert. Oavsett om det var hårgeggans förtjänst eller inte, så blev det faktiskt så att systrarna växte upp och fick fantastiskt långt, tjockt och glänsande hår som de bar runt på i flätor och knutar (jag får ont i nacken bara av att tänka på det). Flickornas pappa, Fletcher Sutherland, hade en idé om att hans döttrar skulle kunna ha framgångar som underhållare, och skickade efter moderns död ut dem på turné. De spelade instrument och sjöng kyrkliga sånger, något som ansågs vara relativt anständigt i en bransch som annars ofta betraktades som vulgär. Det är möjligt att systrarna var musikaliskt begåvade, men det var inte deras talang som gjorde dem till en stor sensation, utan deras skönhet och deras långa och superfab-a hår. Kolla bara:




En typisk Sutherland-show brukade gå till så att systrarna framförde sina kyrkliga visor, kanske ett par lite mer vågade moderna sånger och textverser, och i slutet av föreställningen släppte de ut sina hårmanar så att de föll ända ner till golvet, till publikens enorma förtjusning.

För att sätta den här hår-hypen i en kontext, så snackar vi alltså viktorianska Amerika här, med stora klasskillnader, fattigdom, sjukdom och alla möjliga plågor som var vardagsmat för människor. Att ha långt hår var, förutom att det var opraktiskt, en ganska svår lyx att uppnå eftersom undernäring, olika typer av bristsjukdomar och dålig medicin gjorde att håret för många helt enkelt vägrade växa eller ramlade av. Systrarna Sutherland representerade alltså ett svåruppnåeligt ideal med sitt drömhår, som enligt den tidens värderingar ansågs både sedesamt och erotiskt på en och samma gång.


Succén var alltså ett faktum, och när systrarna hade blivit så kända att de drog storpublik till varje framträdande, skaffade de sig (utöver sin far) en affärspartner som hette Harry Bailey. Han hjälpte dem dra igång sitt eget företag och börja marknadsföra en serie skönhetsprodukter som innehöll allt från ansiktskräm och kammar till, naturligtvis, olika hårprodukter så som "skalprengöring" och växttonic som utlovade lika tjockt och långt hår som systrarnas. Hela reklamidén byggde på systrarna Sutherland som varumärke, superstjärnor som de var. De var själva i högsta grad inblandade i utformningen av marknadsföringen och kläckte slogans som: It's the Hair - not the Hat (that makes a woman attractive).



Visst blir man lite sugen på att testa, av ren nyfikenhet?

Hur som helst, affärerna gick strålande. Systrarna åkte runt i landet för att göra PR för sina produkter genom att, bland annat, posera i skyltfönster, något som ställde till med kalabalik på gatorna. Det var förstås inte alla som hade råd att köpa produkterna, för de var väldigt dyra enligt den tidens mått. Men den vita medelklassen som strävade uppåt i samhället la gärna ut pengar på varor som fick dem att känna sig fina, och pengarna rullade in. Systrarna skaffade sig ett hus där de bodde tillsammans, en sorts prinsess-slottsliknande herrgård med torn där det ryktades att de hade dekadenta fester som kanske inte helt stämde överens med deras pryda image. De hade rinnande vatten (big deal på den tiden), sängar importerade från Europa och kristallkronor, alltsammans tecken på Paris Hilton-nivå av lyx och välstånd.

Systrarna såg väl inte sprudlande glada ut men det var nog inte en riktigt viktoriansk grej att göra det heller

Liksom med dagens bloggkändisar så snackades det naturligtvis ganska mycket skit om Sutherland-systrarna. Det sägs till exempel att de la ut enorma summor på sina husdjur som hade sommar- och vintergarderober, att de lät göra guldhästskor till sina hästar och att de satte in väldigt seriösa dödsannonser i den lokala tidningen när något av deras djur dog (för vilka de sedan lät hålla pampiga begravningar med kista, blommor och hela kitet). Det sägs också att en hel del aktiviteter involverande sex, sprit och droger pågick i huset under den här tiden. Kanske är det bara ekot av den tidens skvaller, men vad vi åtminstone vet är att systrarna var bra på att spendera pengar och att de, även om de var skickliga affärskvinnor, nog inte riktigt kunde förutse hur hårt framtidens skiftande mode och skönhetsideal skulle drabba dem.

Tragedierna började avlösa varandra. Först dog Naomi Sutherland. Sedan begick Isabellas fästman självmord - en man som från början hade uppvaktat hennes lillasyster Dora. Mary hade hela sitt liv plågats av psykiska problem som bara blev värre, och det sägs att hon till slut levde nästan helt isolerad bakom dörren till sitt rum, dit hon blivit förpassad efter att ha kastat magiska förbannelser över sina systrar. Victoria, som till och med vid åldern av 50 ansågs vara en stor skönhet, gifte sig skandalöst nog med en 19-åring, vilket ledde till att de chockerade systrarna kastade ut henne ur gruppen och huset, varpå hon bara tre år senare dog av sjukdom. Vid det här laget stod företaget på ruinens brant.

När det till slut bara fanns tre systrar kvar, gjorde de ett sista desperat försök att rädda sig genom att resa till Los Angeles och pitcha idén till en film om systrarna Sutherlands livshistoria, vilket misslyckades. Under resan omkom Dora i en bilkrasch, och de två kvarvarande systrarna Mary och Grace hade inte ens råd att ge henne en begravning.

Sutherlandimperiet hade nämligen slutgiltigt kollapsat i och med det nya hårmodet; långt hår var hopplöst ute. Nu var det kort, chict hår som gällde. Det vilda, galna och sexiga flappermodet tog landets kvinnor med storm och systrarna Sutherlands viktorianska, sedesamma och långhåriga skönhet hade spelat ut sin roll.

"Den nya kvinnan" på 1920-talet

Systrarna Sutherlands pampiga hus brann ner till grunden år 1938, tillsammans med nästan allt de sista två systrarna ägde och dokument och föremål från deras karriär. Mary skrevs in på ett mentalsjukhus och dog där ett år senare. Grace dog 1946 vid 92 års ålder. Hon var fattig och begravdes i en omärkt grav.

Det är förstås en sorglig berättelse, med ifrågasättbar relevans. Systrarna Sutherland sticker inte precis ut som representanter för något annat än ytlighet och tycks inte ha kämpat för någonting särskilt utöver kändisskap och pengar. Samtidigt var de förstås pionjärer i egenskap av affärskvinnor i en tid då kvinnor tilläts ha väldigt lite kontroll över sitt eget liv och inte ansågs vara berättigade till vare sig karriär eller en egen ekonomi. 

Oavsett vad man tänker om den saken så tror jag i alla fall ni kan hålla med om att det är en intressant bit riktigt gammal popkulturell historia!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar