måndag 1 september 2014

Aktivismen och föraktet

Den relativa fattigdomen och människorna i den. Länge har jag velat skriva något, men orden sitter hårt bundna inuti, ord som placerats långt därinne av en samhällelig och en privat skam. Relativ fattigdom.

Den är så ful och så frånstötande. Den är inte renodlad svält på någon tv-skärm, live från något krigsdrabbat land där förråden tagit slut. Genom ett suddigt svenskt medelklassfilter är den obegripliga prioriteringar och självvald misär. Någonting att jämföra sig mot där man alltid får vinna, frossa i självsmickrande oförståelse över dessa relativt fattigas underliga livs- och vardagsbeslut. Storögt fråga sig själv och sina lika förundrade vänner varför de relativt fattiga inte ägnar sig åt den ena eller andra goda aktiviteten, vare sig det handlar om att handla ekologiskt eller powerwalka sig ur en för samhället kostsam långtidssjukskrivning.

Åh, tro mig. Jag har varit en av er som skrattar och förfasas åt den dåliga smaken, de märkliga prioriteringarna, omedvetenheten. Men till skillnad från många av er gjorde jag det åt mig själv och mitt gamla jag, min barndoms skamfyllda upplevelser av att vara annorlunda, av att helt förstummad inte ha något svar på frågan "Var brukar ni åka på semester på vintern?" på den nya skolan. Utskrattade märkeskopior för att äkta var för dyrt, grå husfasader med tvättlinor på balkongen, hemmaklippningar och korv med bröd och pommes frites ut frysens mörkaste vrå, allt som var verklighet och självklarhet tills dagen jag förstod att allt detta var fel och skulle komma att ligga mig till last - om jag inte bättrade mig och tog avstånd, blev någon annan.

Det är en lång och ganska obehaglig historia som ska skrivas någon annan gång, full av klasshat, rasism och förakt som en pistol mot min egen panna, identitetslöshet och en flykt som slutade någonstans här, i ett ekonomiskt osäkert karriärval och en plötslig konfrontation med min egen syn på mitt förflutna och på mina medmänniskor.

Men det här handlar också om samhället. Om det allmänna föraktet, avståndstagandet och självgodheten som lika mycket som några andra faktorer håller så många människor i utanförskap. Denna brokiga massa full av vitt skilda livsöden, som är så tacksam för människor som haft mer tur att konstrastera sig emot och tänka att de där, de får nog skylla sig själva. The American Dream i en blekare blågul och präktig version, någonting som skimrar i sinnet på den utom- och oförstående men saknas i blicken på den äldre damen på Netto som väljer mellan en limpa bröd eller mat till katten. Eller den utförsäkrade mannen som köper fläsk i stor bit för att det är billigt och räcker länge, flickorna på väg till kalas i rosa hemsydda prinsessklänningar därför att det är det finaste de har, all denna omedvetenhet som skulle framkalla kräkljud hos många hippa samhällsdebattörer.

Jag vill ta allt detta och liksom vrida det till någonting annat, därför att det är inte rättvist, inte rättvist alls i detta land där en flyktings historia i karriärsamhällets ögon är mindre värd som livserfarenhet än en medelklasstonårings fyllecharters till Grekland, landet där det är okej att illa dolt skryta med hur mycket pengar du lagt på en utekväll, en middag eller ett spabesök men inte hur du överlevde en vecka på tjugo kronor. Detta land där du kan twittra från en flygplan om att folk är dumma i huvudet för att de inte köper miljövänligt schampo och få applåder medan folk som aldrig flyger någonstans, eller ens kör bil för den delen, ägnar sig åt bytande av kläder och prylar som deras barn sedan måste låtsas ha köpt nya i butik för att slippa skämmas. Och där systerskap är att hylla varandras orakade armhålor på Instagram men aldrig komma i närheten av eller förstå skönheten i en hemmasalong i en liten lägenhet där kvinnor med spolar i håret utbyter skvaller och nyheter på sitt eget språk över kaffe och småkakor de bakat själva.

När aktivism blir lika elitistisk och exkluderande som normerna den avser bekämpa, då är någonting fel. Politiker med maktverktyg och företag med kompetens och resurser att förändra saker till det bättre kan dra en lättnadens suck när deras kritiker väljer att fokusera på att missionera och predika bland samhällets utsatta, belägga dem med skam och skuld över sakers tillstånd och deras egen livssituation. Utanförskap och maktlöshet är bara okej att prata om så länge det passar in i den egna ideologiska övertygelsen och svårare att greppa i praktiken, när det handlar om människor som beter sig på ett icke önskvärt sätt, det vill säga som faktiska människor med lika mycket svaghet, fåfänga, behov, lust och drömmar som alla andra.

Det är då de fulaste fördomarna kryper fram. De finns över hela den politiska skalan, de finns kanske i dig som läser och de finns definitivt i mig, inbrända i min historia, mina minnen och min djupaste rädsla över att inte vara tillräckligt bra för att få vara med.

Jag jobbar på det.