söndag 6 april 2014

En röst som tystnade

Någon frågade mig om det finns något som alltid får mig att gråta. Det finns hur mycket som helst. Jag är blödig av mig på det sättet. Filmer, böcker, låtar, det finns massor av saker som kan få mig att storlipa. Men sen kom jag på att en av de saker som mest ger mig den där svidande klumpen i halsen, är det här klippet.

   

Det är en hyllning till sångerskan Sirima, av hennes duettpartner Jean-Jaques Goldman. Sirima mördades av sin pojkvän när hon var 25 år gammal och just hade avslutat arbetet med sitt första egna album. Han högg henne till döds med en kökskniv. Hon efterlämnade en liten son.

I det här klippet lämnar Goldman Sirimas delar av sången till publiken att sjunga. De tar över där hennes röst borde ha funnits.

Det berör mig så väldigt mycket. Jag tänker på alla kvinnor som faller offer för partnervåld varje år, månad, dag. Hur många röster som tystnar. Tillfälligt eller för alltid.

Sirima var en av många, och hon hann inte med så mycket i sitt korta liv. Det är inte många som minns henne eller vet att hon fanns, så jag tyckte att det skulle vara fint att uppmärksamma henne lite. En av rösterna som tystnade. Ett liv så orättvist kort.