torsdag 6 februari 2014

Livet hände utanför bild och mellan raderna


Du fick säkert också erbjudandet från Facebook om att se (och naturligtvis dela) en film om dina "höjdpunkter" sedan du gick med. Jag tittade på min film, men delade den inte. Det var ett konstigt hopkok av påminnelser om andra tider, som med sin komposition nog skulle kunna skapa dålig stämning hos vissa som tittade.

För det är ju så när man har levt ett tag. Den där skimrande, raka linjen som en gång var framtiden, den som skulle följas långsamt och målmedvetet från punkt till punkt, delmål till delmål, liknar mest ett upprullat garnnystan ur ett idag-perspektiv. En tråd som slingrade sig lite hit, lite dit, in i någon annans garn och ut igen, framåt via omvägar, återvändsgränder, trassel och knutar varav alla inte gick att lösa.

Den raka linjen hade nog blivit en fin Facebookfilm.

Ibland skämtas det om - eller varnas för - att vi lever för mycket genom statusuppdateringar, tweets och instagrammade foton. Filter på verkligheten, chanser till mänsklig kontakt som går till spillo när alla sitter med näsan vänd mot mobilen eller försöker hitta den bästa posen för en selfie. Jag vet inte. Jag tänker att det är så livet är nu, och det är inte så mycket att gnälla över eller applicera gamla definitioner av livskvalitet på. Några av mina bästa minnen utspelade sig i sociala medier och ekade sedan ut i "verkligheten", ansikte mot ansikte. Men de var alltid av det subtila slaget och skulle inte dyka upp som höjdpunkter i någon film.

För vem la ens märke till den där låten han postade för flera år sedan under förevändningen att det var en bra låt, som bara du visste betydelsen av och förstod att det var inte slutet, det var bara början?

Och förresten, vem som slentriangillade fotot på den vackra havsutsikten sommaren 2012 visste att det finaste där och då hände bakom kameran, kind mot axel och hand i hand?

För mig är alltsammans bara nycklar till minnen, eller kanske nyckelhål att kika in genom utan att någonsin få se helheten. Parfymindränkta bomullstussar att ta fram och lukta på för att få en förnimmelse av känslorna som kopplats samman med doften. Text, foton, filmer. Det finns alltid någon aspekt av den svindlande underbara eller förkrossande sorgliga verkligheten som aldrig kan bevaras, som du inte kan förstå om du inte var där.

Vi vill så klart att det förflutna ska vara en bok att kunna fly tillbaka in i när nuet är svårt. Vi tänker kanske att om vi samlar tillräckligt, packar det bästa materialet till en tät och solid historia, kommer det att gå. Hoppa huvudstupa in i den idylliska bilden av vår bästa sommar någonsin, kasta bort och aldrig återbesöka en mot vår vilja ändrad civilstatus eller "Ska på intervju för mitt drömjobb!!"-posten som aldrig följdes upp. Göra livet till en alldeles egen Facebookfilm av Facebookhöjdpunkter, återfinna den enkla raka linjen, glömma bort allt trassel och intala oss själva och andra att det aldrig fanns.

Och det är väl inget fel i det. Förutom det att vi kanske riskerar att glömma allt det magiska och mänskliga under ytan, mörkret som fanns i de ljusaste stunderna och ljuset som fanns i de mörkaste. Att alla delar hänger samman och ger varandra en kontext och en mening.

Därför tycker jag inte att (Facebookdefinitionen av) "höjdpunkter" är särskilt intressant. Ge mig mellan- och lågpunkterna istället, låt mig hellre minnas det som hände innan och efter kameraklicket, den varma andedräkten i nacken när jag postade en rolig bild, förfestdansen till låten i Spotifylänken, de äkta tårarna bakom de falska "jag mår bra"-statusarna, melankolin som inte syntes i incheckningen på tågstationen eller flygplatsen. Bra och dåligt, huller om buller, jag vill minnas allt.

Annars blir livet bara ett fint bildspel av höjdpunkter som man visst kan le artigt åt en stund men snabbt klickar sig vidare ifrån, för ärligt talat var det inte så spännande.