torsdag 20 februari 2014

Facebooks feghet och en modig människa

Igår betedde sig Facebook så där idiotiskt igen. Det vill säga, en massa, massa folk anmälde en olämplig sida på sajten och Facebook gjorde... ingenting. Nej, Facebook svarade inom några minuter efter anmälningarna att de sidan inte bröt mot deras "gemenskapsregler". Vi har sett det förut. Det har handlat om unga tjejer som blivit uthängda med lättklädda foton, det har varit bilder som uppmanar till kvinnomisshandel. Facebook har valt att inte plocka bort dem, samtidigt som bilder där samkönade par kysser varandra, kvinnor som ammar bebisar och medlemmars egna bilder som bara visar en gnutta naken hud har tagits bort.

Den här gången hade det startats en sida som ville hänga ut "vita kränkta kvinnor", och de hade börjat med att posta en bild på en 19-årig tjej tillsammans med hennes personnummer och bildtexten "VÅLDTAGEN LOL". Personen bakom sidan hade även skrivit en liten text med felaktiga uppgifter om fallet. Syftet var helt klart att håna och misstänkliggöra den utsatta tjejen.

Men Facebook ansåg alltså inte att uthängning och hån av ett våldtäktsoffer tillsammans med personuppgifter bröt mot deras gemenskapsregler. Vilken mysig gemenskap, va?

Hur som helst. Tjejen som blev hånad på Facebook är inte vem som helst. Hon heter Sara Stille och hon har skrivit en bok om sina upplevelser. Bära leggings i januari, heter den.


Från Bokus: Tretton år gammal söker Sara tillflykt hos den elva år äldre Jesper, som är vän till familjen. Hennes hemförhållanden är trassliga och Sara är ung och skör. Hos Jesper finner hon trygghet, och för första gången upplever hon att någon lyssnar på henne och bryr sig om henne. Tills hon en natt vaknar utan kläder, med honom över sig.

På en enda natt förstörs allt. Men det som Sara försöker se som en engångsföreteelse, ett misstag, händer plötsligt igen, och igen, och igen.

Sara skäms och mår dåligt, och för varje gång Jesper våldtar henne växer hennes hat. Samtidigt känner hon en lojalitet mot honom för det stöd han tidigare visat henne. Han var den stöttande axeln hon så väl behövde under en svår tid. Så hon håller tyst.

Under fyra års tid säger hon inget till någon, men när den mörka hemligheten till slut får henne att rämna inombords beslutar hon sig för att anmäla Jesper, och tar därmed upp kampen mot honom och rättssystemet.

Sara Stille är i dag nitton år och läser juridik på universitetet i Örebro. Hennes ambition är att göra skillnad och att stå upp för alla andra tysta offer. Det här är hennes egen historia.


Jag blev verkligen ledsen av att se Sara få utstå hat på Facebook för att hon haft det stora modet och styrkan att berätta om det hon varit med om. Jag tänkte att det minsta jag kan göra är att blogga om Saras bok så att förhoppningsvis ännu fler får upp ögonen för den och läser den. Här kan du se en intervju med Sara i SVT Go'kväll.

Att det fortfarande finns vidriga människor i det här samhället som tycker att våldtäkt är något att skämta om, eller att det är okej att utsätta våldtäktsoffer för trakasserier, är ett tydligt bevis på hur skevt allting fortfarande är och varför modiga människor som Sara behövs. 

Facebooksidan är nu borttagen utan någon vidare förklaring (jag har i alla fall inte fått någon). Det är fint att se att så många sluter upp och anmäler när någon blir utsatt för sådana här hatkampanjer, men det är ledsamt att det ens ska behövas. Och det väcker frågor om vilka som egentligen anses skyddsvärda i Facebooks "gemenskap". 

torsdag 13 februari 2014

"Feminism i Sverige" - feministisk förening eller troll?

När jag såg att ett relativt stort twitterkonto som kallar sig "Feminism i Sverige" (@FeminismSverige) hade skrivit ett antal kränkande tweets till Lady Dahmer, blev jag intresserad av att läsa igenom kontots twitterhistorik. Många människor jag känner och respekterar följde nämligen kontot, som utger sig för att representera en förening som heter "Feminism i Sverige" och hanteras av en av föreningens grundare, "Veronica Andersson". Jag har försökt hitta belägg för att den här föreningen verkligen existerar, utan resultat. Det enda som finns är "Veronicas" upprepade påståenden på Twitter om att föreningen är på riktigt. Via twitter har de även ett par gånger påstått sig vara på gång att anordna feministiska events (och tillfrågat bland andra Gudrun Schyman och Jonas Gardell "hur mycket de skulle ta" för att medverka som talare), och utlovat att en hemsida och/eller en blogg är på gång, men inget av detta har fullföljts. Vid något tillfälle kallar sig föreningen en "redaktion" trots att de inte verkar ha någon plattform överhuvudtaget. (På ett ställe finns "föreningen"/twitterkontot omnämnt, nämligen på Exponerat, där några tweets används som bevis för hur idiotiska och manshatiska feminister är.)

En genomgång av kontots över 3000 tweets visar att det till stor del ägnas åt att hoppa på kvinnor som inte är feminister och beskylla dem för att vara korkade. Andra kvinnor som är feminister anklagas för att vara mesiga och gå patriarkatets ärenden. Det är mycket manshat ur ett biologistiskt (och ibland motsägelsefullt likhetsfeministiskt) och cissexistiskt perspektiv, funkofobiska uttalanden och ständiga upprepningar av vissa feministiska nyckelbegrepp som dock ofta felanvänds. Personen bakom verkar försöka väldigt hårt, men lyckas inte hundraprocentigt med att imitera feministisk twitterretorik.

Jag gjorde en Storify av ett urval tweets som ni kan läsa här nedan, som jag tyckte var extra intressanta. Varför? Jo, för jag är övertygad om att "Feminister i Sverige" är ett trollkonto som någon har skapat för att nästla sig in bland tongivande feminister på twitter (kontot gör ständiga kontaktförsök med sådana) samt att framställa den feministiska rörelsen i dålig dager. Personen bakom verkar göra allt för att framstå exakt som nidbilden av kvinnliga feminister och ständigt provocera människor för att dra uppmärksamhet till sig och sin "feminism".

Det bekymrar mig faktiskt att så pass många läser vad personen skriver. Feminister får redan utstå tillräckligt mycket hat och hot. Det räcker som det är utan att antifeministiska män går undercover som feminister för att försöka svartmåla oss och spä på hatet ännu mer.

Vid den osannolika händelse att "Feminism i Sverige" är en riktig (och i så fall väldigt hemlig) förening och att det verkligen är en "Veronica Andersson" som sitter och twittrar på kontot... tja, då får jag väl säga varsågoda för gratis PR. Och tipsa om att läsa på lite mer om vad feminism egentligen går ut på.








söndag 9 februari 2014

Får kvinnor vara historiskt korrekta?



Jag såg filmen Rush igår. Den var väldigt underhållande. Inget att se med genusglasögonen på, och glöm Bechdel-testet, men ändå en välgjord och spännande film med bra skådisar och så vidare. Helt klart värd att lägga en filmkväll på.

Filmen bygger på verkliga händelser som utspelade sig mellan Formel 1-förarna Niki Lauda och James Hunt på 70-talet. Det jag tycker är roligt med biografiska filmer som utspelar sig för relativt-inte-så-längesedan är att se hur bra de har lyckats med att återskapa detaljer från verkligheten. Det går ju att se själv och jämföra, eftersom det finns bilder och filmer sparade från den tiden. I Rush har de verkligen lagt ner mycket ansträngning på att få allting att se ut som det gjorde då, allt från bilarna till kläderna, och även genom att hitta väldigt porträttlika skådisar som verkligen liknar personerna de spelar.

Dock finns det ett litet avseende där filmskapare alltid tycks vara beredda att frångå verkligheten och utnyttja sin kreativa frihet (om vi bortser från själva storyn, där det så klart alltid måste förenklas och göras lite mer spännande), och det gäller kvinnor och hur kvinnor såg ut. Ni har säkert sett filmer och serier som utspelar sig i tider långt innan skönhetsprodukternas och salongernas tid och undrat hur kvinnor som levde med ytterst begränsad tillgång på (eller önskan om) moderna stylingverktyg kunde se så pass... ja, stylade ut. Prydligt plockade ögonbryn, glansigt hårlösa ben, persikoperfekt och matt hy, löshår och ibland till och med collagenbesprutade läppar och silikonbröst. Det känns ju helt enkelt inte särskilt historiskt korrekt. Ändå är den trovärdigheten något som de mest ambitiösa filmskapare är beredda att offra, trots att de sedan sitter i intervjuer eller extramaterial på DVD:er och skryter om vilka ofattbara längder de gick till för att göra allting så autentiskt som möjligt.

Kvinnors utseende är alltid undantaget. Som om vi måste utplåna varje tanke på att kvinnor inte alltid varit perfekta skönheter, eller att det kanske - ve och fasa - inte alltid varit en prioritering för kvinnor att vara sexiga.

Filmen Rush då? Jo, det kändes verkligen som om den var genomarbetad och påkostad för att kännas autentisk, och om man tittar på riktiga bilder på Lauda och Hunt i de situationer som syns i filmen så är det ofta kusligt likt in i minsta detalj.

Det var faktiskt bara en liten sak jag reagerade på när jag jämförde en filmscen med verklighetens dito. En obetydlig liten detalj, kanske. Något de säkert bara har missat när de researchade för att få allting att se så likt verkligheten ut som möjligt, som kanske inte hundra procent stämmer överens med hur det såg ut på riktigt.

Jag säger inte mer än så, se om ni hittar den lilla avvikelsen själva!

Vänster: verklighet, höger: film

torsdag 6 februari 2014

Livet hände utanför bild och mellan raderna


Du fick säkert också erbjudandet från Facebook om att se (och naturligtvis dela) en film om dina "höjdpunkter" sedan du gick med. Jag tittade på min film, men delade den inte. Det var ett konstigt hopkok av påminnelser om andra tider, som med sin komposition nog skulle kunna skapa dålig stämning hos vissa som tittade.

För det är ju så när man har levt ett tag. Den där skimrande, raka linjen som en gång var framtiden, den som skulle följas långsamt och målmedvetet från punkt till punkt, delmål till delmål, liknar mest ett upprullat garnnystan ur ett idag-perspektiv. En tråd som slingrade sig lite hit, lite dit, in i någon annans garn och ut igen, framåt via omvägar, återvändsgränder, trassel och knutar varav alla inte gick att lösa.

Den raka linjen hade nog blivit en fin Facebookfilm.

Ibland skämtas det om - eller varnas för - att vi lever för mycket genom statusuppdateringar, tweets och instagrammade foton. Filter på verkligheten, chanser till mänsklig kontakt som går till spillo när alla sitter med näsan vänd mot mobilen eller försöker hitta den bästa posen för en selfie. Jag vet inte. Jag tänker att det är så livet är nu, och det är inte så mycket att gnälla över eller applicera gamla definitioner av livskvalitet på. Några av mina bästa minnen utspelade sig i sociala medier och ekade sedan ut i "verkligheten", ansikte mot ansikte. Men de var alltid av det subtila slaget och skulle inte dyka upp som höjdpunkter i någon film.

För vem la ens märke till den där låten han postade för flera år sedan under förevändningen att det var en bra låt, som bara du visste betydelsen av och förstod att det var inte slutet, det var bara början?

Och förresten, vem som slentriangillade fotot på den vackra havsutsikten sommaren 2012 visste att det finaste där och då hände bakom kameran, kind mot axel och hand i hand?

För mig är alltsammans bara nycklar till minnen, eller kanske nyckelhål att kika in genom utan att någonsin få se helheten. Parfymindränkta bomullstussar att ta fram och lukta på för att få en förnimmelse av känslorna som kopplats samman med doften. Text, foton, filmer. Det finns alltid någon aspekt av den svindlande underbara eller förkrossande sorgliga verkligheten som aldrig kan bevaras, som du inte kan förstå om du inte var där.

Vi vill så klart att det förflutna ska vara en bok att kunna fly tillbaka in i när nuet är svårt. Vi tänker kanske att om vi samlar tillräckligt, packar det bästa materialet till en tät och solid historia, kommer det att gå. Hoppa huvudstupa in i den idylliska bilden av vår bästa sommar någonsin, kasta bort och aldrig återbesöka en mot vår vilja ändrad civilstatus eller "Ska på intervju för mitt drömjobb!!"-posten som aldrig följdes upp. Göra livet till en alldeles egen Facebookfilm av Facebookhöjdpunkter, återfinna den enkla raka linjen, glömma bort allt trassel och intala oss själva och andra att det aldrig fanns.

Och det är väl inget fel i det. Förutom det att vi kanske riskerar att glömma allt det magiska och mänskliga under ytan, mörkret som fanns i de ljusaste stunderna och ljuset som fanns i de mörkaste. Att alla delar hänger samman och ger varandra en kontext och en mening.

Därför tycker jag inte att (Facebookdefinitionen av) "höjdpunkter" är särskilt intressant. Ge mig mellan- och lågpunkterna istället, låt mig hellre minnas det som hände innan och efter kameraklicket, den varma andedräkten i nacken när jag postade en rolig bild, förfestdansen till låten i Spotifylänken, de äkta tårarna bakom de falska "jag mår bra"-statusarna, melankolin som inte syntes i incheckningen på tågstationen eller flygplatsen. Bra och dåligt, huller om buller, jag vill minnas allt.

Annars blir livet bara ett fint bildspel av höjdpunkter som man visst kan le artigt åt en stund men snabbt klickar sig vidare ifrån, för ärligt talat var det inte så spännande.



måndag 3 februari 2014

Från den ljusa sidan

Det är en ganska deppig dag. Så jag tänkte lista lite random bra saker som ändå gör mig glad. Varning för jätteblandning.

Genusfotografens Årets sexist 2013. Jag är förstås inte glad att alla de här sexisterna spydde ut sitt mörker över världen förra året, men det är fint att se att det är så himla många människor som tänker genusmedvetet och kritiskt idag. Att det är något som engagerar på riktigt. Själv röstade jag på den här tönten:

Gubbslem aka Blachman


Professor McGonagall. PROFESSOR MCGONAGALL! Jag har precis sett alla Harry Potter-filmerna (igen) och igår när jag tittade på den sista, slog det mig hur otroligt sällan en kvinnlig karaktär presenteras i ett sånt där mäktigt, ödesmättat skimmer. Det brukar vara manliga karaktärer förunnat att få vara bäst när det gäller till pampig musik, så där så att vi förstår att här är en hjälte vars stora stund är kommen, och vi får en klump i halsen för att det är så fint och starkt. Well, när McGonagall tar kommandot och börjar förbereda Hogwarts för strid är det exakt den känslan som uppstår och det är så braaaaaa. Bästa. Scenen. Någonsin.

McG! How I love you!


Toalettpapper. Sedan jag fick veta vad människor brukade använda innan toalettpapper blev en grej, har jag känt mig ganska tacksam över att det finns. Jag tycker att du också ska reflektera lite över hur det skulle kännas om ditt toalettpapper plötsligt skulle ersättas med t.ex. stenar, mossa, majskolvar, musselskal, eller en svamp på en pinne som förvarades i saltvatten och som du delade med en massa andra människor.


"Toilet paper! How I love you!"


En sista bra sak är när man får chansen att återgälda människor som peppar och stöttar en. Som min gamla kompis Dima/Dimitry D som är en bra person med bra åsikter. Han är en sån person som hejar på en i ens kamp, och då vill jag göra samma tillbaka genom att promota hans singel i min blogg! Så här är den: 





Nu ska jag snart få besök av en fin person som heter Emelie och vi ska, antar jag, pratgnälla av oss om allt jobbigt som händer i livet. Sånt behövs ibland för att orka. Sen är det bara att resa sig igen.