fredag 3 januari 2014

"Men läs inte tidningarna då!"

Förra året började jag sammanställa kollage med rubriker och bilder från tidningarnas förstasidor på webben, i syfte att tydliggöra hur medier talar till och om kvinnor. Det har sett ut ungefär så här (klicka för större):






Den senaste bilden, med material från 2 januari, har fått ca 300 retweets på Twitter. Det märks att det är ett ämne som engagerar. Och det är bra. Representation i media är en nyckelfråga när vi pratar om jämlikhet i samhället, oavsett vilken utsatt grupp det rör sig om. Men det räcker ju inte riktigt att kvinnor får finnas med. Vi måste även fråga oss hur kvinnor utmålas i media. (Joakim Jakobsson/Genustestet har lyft fram ett väldigt talande exempel här.) När det gäller kvinnlig representation finns en hel del problem, speciellt i kvällstidningarna. Även om kvinnor ibland får vara med på samma villkor som män i många avseenden (politik, sport, nyheter) så är en stor del av det material som publiceras av ett slag som vi mycket sällan ser handla om eller rikta sig till män.

Det uppenbara som slår betraktaren är förstås att en hel del av materialet tycks handla om utseende. Det är kläder (jag vägrar använda ordet "mode" här och jag ska återkomma till varför), bantning, träning och smink. Ett populärt grepp är att ställa kvinnor mot varandra. Vem har den mest lyckade outfiten? Vem bar en klänning bäst? Vem "strålade mest" på Oscarsgalan, Nobelfesten, det kungliga bröllopet? Läsaren ska fundera och rösta. Dessa jämförelser är en förlängning av hur kvinnor i samhället får lära sig att alltid jämföra sig själva och andra kvinnor sinsemellan, men även hur män gör det. Jag tror inte att det är en slump att kvinnor behandlas som recensionsobjekt i offentliga miljöer (SNYGG RÖV! FINA TUTTAR! - FAN VAD FUL DU ÄR! FETTO!) när det är just recensionsobjekt de ofta framställs som i media. Problemet är alltså inte enbart att det utseendefokuseras på bilder av kvinnor, utan att vi också uppmanas ta ställning till hur de ser ut på bilderna.


Jag har stött på argumentet "men det handlar ju om mode, många kvinnor är intresserade av mode - ska inte det få finnas i tidningen?" och vill förkasta det en gång för alla. Det som går under benämningen "mode" i kvällstidningarna handlar i själva verket väldigt lite om mode och väldigt mycket om kropp. Fokus ligger inte på klänningarna som sitter på stjärnorna utan hur deras kroppar ser ut i dem. En ganska stor skillnad, i min mening. Det gör mig irriterad inte bara på ett feministiskt plan utan också som modeintresserad, att begreppet "mode" används som en ursäkt för att vinna klick från grupper som inte skulle bry sig ett dugg om det enbart rörde sig om kläderna. Eller vad tänker ni? Fundera gärna på hur mycket följande rubriker egentligen har med mode att göra.



Den här tendensen att sexualisera med ord eller bild för att locka klickare syns inte bara när det gäller så kallade modeartiklar. Nyheter om kvinnor har större chans att uppmärksammas - eller skapas - om de handlar om eller på minsta sätt kan vinklas till sex. Varför rapporteras det till exempel om att Miley Cyrus har fått ett erbjudande om att regissera porr? Cyrus, en av de största stjärnorna på planeten, får så klart alla möjliga knäppa erbjudanden varje dag som hon aldrig skulle tacka ja till. Men möjligheten att sätta ett "hett" namn, Cyrus, tillsammans med ordet "porrfilmserbjudande" och naturligtvis en extremt sexualiserad bild av stjärnan, är förmodligen vad som lockar här. Och Miley Cyrus framställs i en fantasikittlande, sexualiserad kontext utan att ens ha gjort någonting själv.


Har ni tänkt på att när kvinnor intervjuas så rubriksätts ofta artiklarna med ord som anspelar på sex? Det spelar ingen roll om intervjun handlar om helt andra saker. Nämner den kvinnliga intervjupersonen vid något tillfälle sina trosor, sin säng eller vad hon tänder på, är det just detta som kommer att hamna i rubriken, ofta i form av ett lösryckt (och ibland obegripligt) citat. När Jessica Almenäs citeras "Behöver inte sex appeal för att få ligga..." är det lite oklart vem som åsyftas. Är det Almenäs själv som inte behöver sex appeal? Eller behöver man inte ha sex appeal för att få ligga med henne? Klick. Och så visar det sig att artikeln i själva verket handlar om... travtränare. Men travtränares eventuella liggchanser är förstås inte lika intressant att lyfta fram när möjligheten finns att sätta en vacker kvinnlig kändis i samband med ett grumligt citat om sex, som möjligen kan komma att tolkas som om det handlar om henne själv.


I övrigt tycks "kvinnonyheter" som jag kallar dem, mest kretsa kring typiskt könsrolligt feminina saker såsom heminredning, matlagning, familj och relationer. Saker som hör livet till, absolut, men det blir ett problem när det så sällan är män som representeras i dessa ämnen och så väldigt ofta kvinnor. (När får vi se Zlatans bästa kladdkakerecept eller ta del av Måns Zelmerlöws tips för hur man håller romantiken vid liv?) Vare sig vi vill eller inte så bidrar den här stereotypa symboliken till hur vi uppfattar oss själva och varandra.

Igår och idag har män (uteslutande män, faktiskt) skrivit till mig med rådet att jag ska sluta konsumera media, eller sluta läsa vissa typer av tidningar, för att slippa sexismen. Jag förstår att de menar väl. Men det är en viktig principfråga, i ett samhälle som till så pass stor del utgörs av olika former av medier, att jag som kvinna inte ska behöva undvika vissa delar av det för att slippa få sexism gnuggad i ansiktet. Att ingen ska behöva göra det. Dessutom handlar det inte bara om mig, oss, på ett individplan. Jag går inte under känslomässigt av att se sexism, även om jag blir illa berörd. Det handlar inte om mitt välmående utan om vad dessa budskap gör med samhället, som på längre sikt kommer att påverka mig, mina vänner, våra barn, kommande generationer människor som kanske fortfarande har en chans att slippa sexistisk hjärntvätt.

För att de ska skonas behöver vi alla göra en insats för att påverka medierna till det bättre. Vi måste fortsätta uppmärksamma sexismen var vi än ser den och markera att den är förlegad, att den inte hör hemma i det jämställda samhälle vi försöker bygga.

Lösningen är inte att sluta läsa och titta, utan att göra det kritiskt. Och att höja rösten och berätta vad vi ser.