fredag 17 januari 2014

De kommer inte nöja sig med något mindre än en revolution


Det var jobbigt att se det första avsnittet av Belinda Olssons "Fittstim - min kamp". Inte minst för att det var pinsamt. Det framgick med plågsam tydlighet att Belinda Olsson inte längre har en susning om vad dagens feminism handlar om eller står för. Lyckligt ovetandes (hoppas jag verkligen, i alla fall) klampar hon sig igenom ämnena i sin jakt på "dagens feminism" utan att se att svaren finns där under hennes fötter, om hon bara hade velat gräva lite djupare, ställa de rätta frågorna. Helt utan respekt för människor med en annan könsidentitet än man/kvinna släpas ordet "hen" åter upp till samma gamla tröttsamma debatt som bara de mest ihärdiga framstegsmotståndare numera orkar ta i. Det naiva greppet i alla hennes frågeställningar blir snabbt provocerande för den som vet att det hade räckt med ett par googlingar och läsning av några feministbloggar för att få alla svaren på silverfat. Vill Belinda förstå på riktigt? Har hon halkat ut så långt i feminismens periferi att hon inte längre kan förstå?

"Fittstim - min kamp" sågades hårt igår i sociala medier - bland annat av mig - och jag ska inte låta det här inlägget gå ut på att fortsätta ösa välförtjänt negativ kritik över programmet, även om jag nog hade kunnat fortsätta utan uppehåll i en vecka minst. Men det finns viktigare saker att prata om, nämligen dagens feminism sådan som den ser ut i verkligheten.

När jag vill veta var feminismen står ser jag alltid till de unga feministerna, tonåringarna, tjugo-nånting-feministerna som lägger ner stora delar av sin vakna tid på sitt feministiska engagemang. De jobbar ideellt. De läser böcker, debatterar, analyserar, skriver långa blogginlägg, startar kampanjer, drar igång föreningar, går i protestmarscher, sitter vid hjälptelefoner. Utöver allt detta stöttar de varandra i vått och torrt, tröstar varandra när någon är ledsen, peppar när någon känner sig uppgiven, sprider kärlek och glädje när det behövs och mobiliserar enorma krafter i form av rättriktad vrede när någonting är fel. Inte sällan får de utstå både hat och hot, både på nätet och i sin vardag, i skolan eller på stan där de bor. De får höra att de är psykiskt sjuka, dumma i huvudet, äckliga manshatare, att de borde bli våldtagna. Men de fortsätter. För de har insett något mycket grundläggande som andra - till exempel Belinda Olsson - har missat: Om vi vill ha jämställdhet i framtiden måste vi skapa den idag. Det finns ingenting att gå och vänta på, ingen magisk lösning som kommer att uppenbara sig till ljudet av änglakörer. Det har feministerna fattat, så de agerar.

Feminismen är inte perfekt, det kan en rörelse aldrig bli så länge den består av riktiga, levande människor. Men det är också något av det vackra. I de små klyftor som hela tiden uppstår och fylls igen inom feminismen, väcks frågor som för rörelsen framåt och hindrar den från att bli stillastående. Det jag personligen ser hända inom feminismen just nu är en utveckling som går ut på att rörelsen blir mindre exkluderande, mer medveten om hur den själv ser ut, vilka som får plats och vilka som inte får det. Fler och fler har börjat förstå vikten av att lyfta varandra och lämna tolkningsföreträde åt berörda grupper snarare än att tala för dem. Det tar tid, men vi är på väg åt rätt håll.

Jag har varit med ett tag, i den förra feministiska vågen och under backlashen som oundvikligen kom. Den här gången är det annorlunda. Den här feminismen är förankrad i mer djupgående värderingar och analys, och den har alla förutsättningar att bli den permanenta förändring som samhället behöver. De nya feministerna backar inte.

För mig som ung feminist var jämställdheten något att hoppas på och drömma om. För dagens unga feminister är den en självklarhet, ett "när" och inte ett "om". De kommer inte nöja sig med något mindre än en revolution.