torsdag 30 januari 2014

Konsten att försvinna

Kroppen ska krympas, liksom drömmarna. Du sitter på sängen och lyssnar på musik, tänker på allt du måste. Du ska vara tät och sammanhållen under stramande tyg, stramande hud över revben. Slät och helst bländande vit eller glansigt gyllene, en reflektionsyta. Små organ som ligger packade trångt för att inte studsa omkring, inga utrymmen runt om för vilja, åsikter, sådant som flödar. Du pressas ihop, kippar efter andan, låsen klickar. Självkontroll. Den du måste ha för att ta upp precis så lite plats att du får lov att finnas, att du kan tolereras. Fast du vet att du är fel på så många sätt. I spegeln, i konturen av din kropp under täcket innan du somnar, i sömmar som skaver och linningar som flyttar sig, strumpbyxor som knakar och dragkedjor som trilskas, allt som påminner om din skamliga oförmåga att nästan försvinna.

Du sitter i rätt pose med arm över mage och ben över ben, döljer utan att det får synas att du döljer, och du önskar mest av allt den där friheten att slippa. Att vara rättkonstruerad från början, en perfekt sammansatt uppsättning delar under skimrande presentpapper, oberörd av naturlagar och mänskliga villkor. En kropp som går med drömska danssteg vart den behagar, svävande och oifrågasatt, så liten att den får lov att ta plats. Om du bara kunde smälta ner dig själv och hälla dig själv i gjutformen och kasta bort det överflödiga som egentligen inte behövs, mjuka, varma bitar, kött och fett, hår som aldrig slutar skruva sig upp genom huden på fel ställen och förstöra renheten, gud kan det inte bara försvinna? Svett som sipprar ur alltför synliga porer, blod som färgar alltför runda kinder över alltför osynliga kindben. Du lutar dig bakåt, känner hullet i sidorna välla över behåkanten en aning, lutar dig framåt igen. Tittar ner på ditt lår som blir platt och brett där det vilar på det andra, varför kan det inte hålla formen? Varför är den så svekfull och förhatlig, konstruktionen du släpar runt på? 

Du vet att du är en människa men att du borde vara något annat, mindre. Du lovar dig själv att aldrig sluta försöka bli något annat, mindre. Magen kurrar. Du vrider upp musiken, dränker ljudet.

måndag 27 januari 2014

TV6 visar hur kritik inte bör hanteras


Så igår kväll uppstod en ganska pinsam situation för TV6 på deras Facebooksida. Människor som tröttnat på en av deras stötande trailers för serien 2 1/2 män gick samman och protesterade. Över 600 personer har gillat det första kritiska inlägget och fler och fler har sedan dess uttryckt sitt missnöje via Facebook och Twitter.

Men vi kan väl för ordningens skull börja med trailern. Jag har tyvärr inte lyckats hitta den på nätet, men det är nog lika bra - den är faktiskt så pass vidrig att den inte borde få mer spridning. Skämtet i trailern är att karaktären Alan - känd som seriens loser - har de "värsta dejterna". För att visa på exakt hur hemskt Alans dejtingliv är, klipps det in ett citat som säger att Alan hade sex med en (deras ord) "kvinna som varit en man". Det underliggande budskapet är att bara en riktigt misslyckad person - som Alan - skulle kunna ha sex med en sådan kvinna. Här ska alltså publiken skratta. Det ska vara roligt.

Well, det är inte roligt. Inte någonstans. Inte om man betänker att transpersoner tillhör en av de absolut mest utsatta grupperna i samhället idag. Att transkvinnor ständigt får representeras i tv och film som antingen vandrande skämt eller psyksjuka galningar, men ytterst sällan på något annat sätt. (Tro det eller ej, kära TV6, men de är verkliga människor som finns ute i världen och... tittar på tv.)

Hur som helst. Att en tv-serie som 2 1/2 män, vars humor liksom redan i grunden är baserad på sunkiga värderingar såsom till exempel kvinnohat och homofobi, väljer att göra den här sortens skämt, det är inte otippat och inte heller vad kritiken handlar om. Jag har inte sett någon klaga på att TV6 väljer att köpa in serien. Det är ganska lätt att undvika att kolla på 2 1/2 män. Men när TV6 väljer att lyfta fram ett transfobiskt skämt som punchline i sin trailer, blir det liksom en annan sak. Det innebär att den som vill kolla på något program i TV6 måste utsätta sig för risken att få trailern upptryckt i ansiktet, och det är det kritiken handlar om. Det och att visandet av trailern bidrar till att förstärka den negativa synen på transkvinnor, förstås. Som om vi behövde mer av den varan.

När kritiken började strömma in mot TV6, valde de att dölja det första inlägget från sin Facebooksida, något de idag ljuger om menar inte är sant, och hänvisar till att inlägget fortfarande "ligger kvar". Ja, det har det gjort hela tiden. Men det går att gömma saker från sin feed och det var exakt vad som hände igår kväll. Att det skulle ha blivit något fel på Facebook just då känns bara lite för lägligt. Men det kvittar väl egentligen nu. Låt oss istället se på hur TV6 väljer att bemöta kritiken på Facebook:


"...2,5 män är en av världens mest framgångsrika sit-coms. Serien driver med allt och alla. Det är kännetecknande. Vi har inte för avsikt att börja censurera humor, vare sig i serien eller i dess trailers. Självklart har vi förståelse för att alla inte har samma typ av humor. Mvh//TV6"


Vi kan väl analysera det här tillsammans. Det första påståendet, om att serien "driver med allt och alla" - tja, det kan vi låta passera. Av tidsskäl. Nu kommer vi till det intressanta. TV6 har inte för avsikt att censurera humor. Mmm. Här börjar varningslamporna blinka. Vilka är det vanligen som använder sig av ordet "censur" som sköld och snuttefilt så fort de inte får säga exakt vad de vill utan att folk blir arga? Är det A) trevliga och socialt ansvarstagande människor som står upp för allas lika rättigheter eller B) kränkta, arga och bakåtsträvande människor som sprider hat och destruktivitet i samhället? (Det här var en retorisk fråga men den som är skeptisk kan ju utrusta sig med penna och anteckningsblock och föra statistik under en vecka eller så.)

Som en försonande gest uttrycker TV6 till sist att de självklart har förståelse för att alla inte har samma typ av humor. Och lyckas samtidigt totalt förbise och förminska poängen i den kritik som framförts. Tror TV6 verkligen att så många människor skulle reagera så starkt på att de helt enkelt inte tyckte att någonting var roligt? Ligger det så bortom deras förståelsevidd att det finns saker här i världen som är större och viktigare än att folk obetänksamt ska få garva åt stötande och avhumaniserande skämt?

Den enkla, snygga lösningen på det här problemet skulle förstås vara att TV6 bara slutade sända trailern och valde en annan. Att de insåg att det inte är "censur" att välja bort kränkande budskap, utan att det handlar om en ganska självklar medmänsklighet och ett samhällsansvar som alla som sysslar med media i någon form borde ta. Men de tänker visst inte ge sig så lätt. Det är beklämmande att se ett sådant totalt etiskt och PR-mässigt haveri år 2014, när en viss medvetenhet borde ha lyckats sippra in även i de mest trångsynta snubbhumorsammanhang.

Som avslutning vill jag helt enkelt uppmana alla att läsa Ta hotet mot vår existens på allvar av Maria Ramnehill, för att få en djupare förståelse av problemet än vad jag kan erbjuda, och som en påminnelse om att trans- och intergenderpersoners kamp måste få vara en självklar del av den större kampen för allas lika rättigheter.





lördag 25 januari 2014

Det är något sexigt med att kvinnor kränks


Idag tänkte jag diskutera ett ganska vanligt fenomen i samband med media och kvinnor. Jag har plockat ut några tydliga exempel ovan. Det handlar om att framställa kvinnors kroppar/kroppsdelar i ett sensationellt ljus. Oj! Wow! Chock! Vågat! (Wow. Such naked. So troschock. Amaze.) Det här med att ta någonting i grunden ganska ointressant och förvandla det till en "-CHOCK" är ju inte alls ovanligt när det gäller kvällstidningar och i många fall kan man ta det med en näve salt. Absolut. Men det faktum att det sällan eller aldrig görs så här när det handlar om mäns kroppar, män så ofta med kvinnors, gör det intressant att titta närmare på.

Utgångspunkten när den här typen av rubriker skrivs är att kvinnors kroppar är någonting privat och hemligt som förr eller senare "avslöjas" - och då är det extra spännande. Att Julia Roberts skulle ha "gömt" sina killer legs ben i en massa år är ju för det första helt osant och ganska löjligt.


Ändå vill rubriken antyda att vi nu får se någonting spektakulärt som tidigare varit dolt för oss, som nu äntligen visas upp. Något tidigare okänt! Klick-oemotståndligt!

Ordet "troschock" (gärna i kombination med OOPS! eller OJ!) bygger på samma mini-dramaturgi. En kvinna går runt och döljer någonting, i det här fallet sina trosor och det som finns under dem, men nu råkar hon visa upp dessa delar av sig själv och vi erbjuds chansen att smygtitta. Att Selita Ebanks har på sig en "halvfärdig" klänning antyder onekligen att det finns möjlighet att se lite mer än det var meningen att vi skulle få se, och rubrikerna om att vi ser rakt igenom någons kläder talar ju sitt tydliga språk. Någon visar ofrivilligt mer av sin kropp än vad hon tänkt sig.

Någon visar ofrivilligt mer av sin kropp än vad hon tänkt sig.

Ja, det är här det blir lite obehagligt. Visserligen tror jag att många av de här kvinnliga stjärnorna ofta är medvetna om exakt hur de ser ut på röda mattan och inte bara råkar välja en genomskinlig klänning lite så där av misstag. Men det spelar egentligen ingen roll. Det här fenomenet är inte avgränsat till de enskilda kända kvinnor som blir omskrivna, det är en del av själva kvinnosynen i samhället som säger att det är något sexigt med att kvinnors integritet kränks.

Det kanske låter hårt och överdrivet. Men fundera lite över varför exempelvis hämndporr är så populärt, även bland åskådare som inte har någon som helst relation till offret och ingen anledning att vilja skada henne. Varför finns det sidor på Facebook som ägnar sig åt publicering av stulna snapchat-bilder som tjejer tagit på sig själva, som tusentals män tittar på, delar och gillar? Den som är ute efter porr och sexiga bilder på nätet behöver inte direkt leta. Det finns ett obeskrivligt stort utbud av sådant material som producerats på ett betydligt schysstare sätt, det vill säga att kvinnorna som medverkar har tagit ett informerat beslut om att vara med. Ändå lockar filmer och bilder på kvinnor som exploateras mot sin vilja:




Det finns en del mer eller mindre oroväckande förklaringar till det här fenomenet. Någon skulle kanske säga att det helt enkelt är så att människor dras till det förbjudna. Det ligger möjligen något i det, men frågan är i så fall varför den lockelsen skulle vara mer värd än kvinnors rätt att inte bli exploaterade. En annan, mer komplex och betydligt mörkare förklaring, kan vara att det hela bottnar i någon sorts hederstänk. Att män hellre vill titta på "anständiga" tjejer som inte VILL visa upp sin kropp för hela världen men av misstag råkar göra det ändå. Eller värre, det klassiska hora/madonna-exemplet där den "fina flickan" plötsligt inte längre är "ren" eftersom hon visats upp naken, och därmed ska hon "straffas" med "förnedringen" i att bli föremål för mäns runkande fantasier. (Ursäkta alla citationstecken, men det går inte att nog understryka det sjuka i den här sortens tänkande.)

Hur som helst. När media spelar med och bygger på idén om att sexuella kränkningar mot tjejer i form av voyeurism är något spännande och sexigt, drar de sitt lilla strå till stacken av unken kvinnosyn som hetsar män till den här sortens beteende:




Visste ni förresten att det finns svenska män som tävlar om vem som kan ta de bästa smygfotografierna av lättklädda, badande eller solande kvinnor på sommaren? Jag tänker inte länka. Men det förekommer.

Det här är bara ett av uttrycken för hur kvinnosynen i samhället ständigt tvingar kvinnor att förhålla och anpassa sig till olika roller, som beskyddare av sin kroppsliga integritet, sin sexualitet, sitt "värde" genom hur mycket hud de visar upp för män, och när och varför. Det är något varje liten flicka kommer att bli tvungen att lära sig reglerna för och leva efter när hon växer upp och konfronteras med samhällets skeva värderingar kring henne och hennes kropp. Hur världen liksom är en sorts strippklubb där hon aldrig har bett om att få jobba, där hon kommer att hetsas att klä av sig, och om hon vägrar kommer det alltid finnas händer som försöker slita av henne kläderna ändå. Tills hon står där naken och skyddslös och får ta emot massornas hån för att hon inte lyckades skyla sig.

Nu blev det här inlägget allvarligare än jag hade tänkt mig från början. Men det är viktigt, så otroligt viktigt att vi som samhälle jobbar aktivt för att komma ifrån den struktur som tilldelar män rollen som perversa nakenhetsjägare och kvinnor som ständigt klandervärda byten. Och vi måste framförallt se till att sluta skuldbelägga kvinnor för hur de ser ut, hur de klär sig och hur mycket hud de visar.

För ärligt talat. Vem är det som ska skämmas egentligen?








tisdag 21 januari 2014

Sexstämplade offer och osynliga förövare

Det här med att bildsätta artiklar är inte alltid så lätt. Det vet jag eftersom jag själv har jobbat med det. När en artikel som handlar om kvinnor och sex i någon form, är den första impulsen faktiskt att välja en bild på en sexualiserad kvinnokropp. Det är vad vi är vana att se. Det är den funktionen kvinnokroppen (samhällets idé om hur en sådan ser ut) fyller i mediebruset, och så har det varit väldigt länge.

Har ni någonsin tänkt på hur artiklar om prostitution bildsätts? Det finns en väldigt klassisk typ av bild som vi kan kalla "kvinnoben på gata", där vi ser kvinnoben i kort kjol och höga klackar. Två exempel från DN och Sveriges Radio:




I fallet med den andra bilden, rörde det sig om en 18-årig kvinna som blivit övertalad att sälja sex av en man som själv satte in en annons åt henne. Två män dömdes för att ha haft sex med henne mot betalning. Vi har alltså tre män som i lagens mening gjort något fel när de ägnat sig åt koppleri och sexköp, och en kvinna som inte gjort något olagligt överhuvudtaget. Hur kommer det sig, tror ni, att det är just kvinnan - den enda oskyldiga av dessa fyra - som väljs ut att representeras med en bild? Och varför väljs en bild där modellen förföriskt poserar genom att hålla undan jackan och visa upp sitt ben? 

Jag tror inte att personen som bildsatte den här artikeln tänkte särskilt mycket överhuvudtaget. Det är bara en slentrianvald slentrianbild till en slentriannyhet som snabbt drunknar i floden av andra slentrianbildsatta nyheter. Ändå är den ett bra exempel på ett problem jag vill försöka ringa in: När den rutinmässiga sexualiseringen av kvinnor kombineras med brott som män begår mot kvinnor, uppstår en unken doft av tveksamhet kring skuldfrågan, kring offerperspektivet och allvaret i det begångna brottet.

Vi kan väl börja med ett av tidningarnas favorituttryck att använda i rubriker, nämligen: SEXSLAVAR.


Bakom dessa rubriker - som bara är ett axplock - döljer sig en mängd olika och vansinnigt tragiska historier om kvinnor och barn som blivit utsatta för de mest fruktansvärda brott. Oftast har de blivit misshandlade och våldtagna. En del till och med mördade. Men det verkar inte vara tillräckligt kittlande för rubrikmakarna, som ständigt väljer det vaga och sensationaliserande ordet "SEXSLAVAR" istället. Lite porrigare, lite klickvänligare. Trots att det i väldigt många fall skulle vara mer korrekt att använda "traffickingoffer" eller "våldtäktsoffer", till exempel. 

Man kunde vända på det och istället fokusera på förövarna och skriva om våldtäktsmän, kidnappare och människohandlare; de som faktiskt utfört brotten. Men liksom i fallet med bilden ovan på kvinnan som visar benet, hamnar kvinnor liksom i fokus på ett sexualiserat sätt ändå, trots att de inte gjort något fel. 

När idrottsstjärnan Oscar Pistorius anklagades för att ha mördat sin flickvän Reeva Steenkamp, sattes medierna på prov. Eftersom Steenkamp var en känd modell fanns det en hel uppsjö av sexualiserande bilder av henne att välja bland. En del kunde inte låta bli att falla i fällan:


Omslaget möttes av stark kritik, och det är inte konstigt. Någonstans inom oss vet vi alla att sexualisering och objektifiering ofta går hand i hand. Till och med den som in i det sista förnekar dessa fenomen även om de så hoppar upp och biter den i näsan, måste känna ett visst obehag av att se hur en mördad kvinna exploateras så till den grad att hon görs till en förförisk poster girl för historien om sin egen död. Personen på bilden blir inte ett subjekt med personlighet, tankar, idéer, rädslor, humor, åsikter och relationer, hur länge vi än tittar. Det vi ser är någon annans fantasi, en drömbild skapad för heterosexuella mäns njutning. Inte en verklig person som vi kan känna medlidande för och beklaga förlusten av. Därmed trivialiseras också allvaret i det brott som har begåtts. När brottsoffret inte tillåts vara mer än en glossig, sexig tidningsbild (eller en "SEXSLAV") och inte en riktig person, blir steget längre till att kunna föreställa sig vidden av vad som gjorts mot personen. Den oerhörda tragedin.

För visst känns det mer i hjärtat att se den mördade Reeva Steenkamp på den här bilden?

Vila i frid 

Jag hoppas ni hänger med. När önskan att highlighta en nyhet genom att pynta den lite extra med en sexualiserande bild eller rubrik är större än respekten för människorna som mot sin vilja utgör nyheten, då blir resultatet både sorgligt och skadligt. Det är tillräckligt illa att kvinnor sexualiseras i tid och otid i alla möjliga sammanhang, men när det sker i samband med att kvinnorna är offer borde det bli tydligt för alla hur långt det faktiskt går och hur skoningslöst det är.

I dagens Aftonbladet kan vi se den här bilden:


Här får visserligen mannen - förövaren - vara med och representeras på bilden, men vem är det som står i fokus? Vad ska vi titta på här? Den betraktande mannen eller det han betraktar? 

Mannen i fråga har alltså utnyttjat flickor så unga som nio år och fått dem att posera nakna för honom och därmed begått väldigt allvarliga brott. Det återspeglas inte riktigt i den här bilden, där en svagt blurrad tjej är den aktiva som klär av sig inför den passiva, tittande mannen. Han skulle kunna vara vilken porrsurfande, camchattande snubbe som helst. Tjejen på bilden får representera hans offer, som alltså utgörs av en grupp väldigt unga flickor. Tror ni att nioåringarna han utnyttjade låg på rött tyg och långsamt drog av sig svarta stayups? Troligen inte. Men det är vad bilden förmedlar. En stackars man som förförs av tjejen på skärmen. Som inte har något val, kan inte titta bort. 

Här har vi till slut grävt oss ner till kärnan i problematiken. När kvinnor (och barn) via media sexualiseras i brottssammanhang, glömmer vi att fästa blicken på förövaren, den som om någon förtjänar att exploateras och skuldbeläggas. När kvinnliga offer hamnar i fokus och SEX!!!-stämplas på olika sätt, bidrar det till en avhumanisering som inte bara får oss att glömma förövarna, men även i absolut värsta fall riskera att se kvinnorna som medskyldiga i brotten som begåtts mot dem; en sorts objekt som magnetiskt drar åt sig förövare. Och sin egen olycka. 

fredag 17 januari 2014

De kommer inte nöja sig med något mindre än en revolution


Det var jobbigt att se det första avsnittet av Belinda Olssons "Fittstim - min kamp". Inte minst för att det var pinsamt. Det framgick med plågsam tydlighet att Belinda Olsson inte längre har en susning om vad dagens feminism handlar om eller står för. Lyckligt ovetandes (hoppas jag verkligen, i alla fall) klampar hon sig igenom ämnena i sin jakt på "dagens feminism" utan att se att svaren finns där under hennes fötter, om hon bara hade velat gräva lite djupare, ställa de rätta frågorna. Helt utan respekt för människor med en annan könsidentitet än man/kvinna släpas ordet "hen" åter upp till samma gamla tröttsamma debatt som bara de mest ihärdiga framstegsmotståndare numera orkar ta i. Det naiva greppet i alla hennes frågeställningar blir snabbt provocerande för den som vet att det hade räckt med ett par googlingar och läsning av några feministbloggar för att få alla svaren på silverfat. Vill Belinda förstå på riktigt? Har hon halkat ut så långt i feminismens periferi att hon inte längre kan förstå?

"Fittstim - min kamp" sågades hårt igår i sociala medier - bland annat av mig - och jag ska inte låta det här inlägget gå ut på att fortsätta ösa välförtjänt negativ kritik över programmet, även om jag nog hade kunnat fortsätta utan uppehåll i en vecka minst. Men det finns viktigare saker att prata om, nämligen dagens feminism sådan som den ser ut i verkligheten.

När jag vill veta var feminismen står ser jag alltid till de unga feministerna, tonåringarna, tjugo-nånting-feministerna som lägger ner stora delar av sin vakna tid på sitt feministiska engagemang. De jobbar ideellt. De läser böcker, debatterar, analyserar, skriver långa blogginlägg, startar kampanjer, drar igång föreningar, går i protestmarscher, sitter vid hjälptelefoner. Utöver allt detta stöttar de varandra i vått och torrt, tröstar varandra när någon är ledsen, peppar när någon känner sig uppgiven, sprider kärlek och glädje när det behövs och mobiliserar enorma krafter i form av rättriktad vrede när någonting är fel. Inte sällan får de utstå både hat och hot, både på nätet och i sin vardag, i skolan eller på stan där de bor. De får höra att de är psykiskt sjuka, dumma i huvudet, äckliga manshatare, att de borde bli våldtagna. Men de fortsätter. För de har insett något mycket grundläggande som andra - till exempel Belinda Olsson - har missat: Om vi vill ha jämställdhet i framtiden måste vi skapa den idag. Det finns ingenting att gå och vänta på, ingen magisk lösning som kommer att uppenbara sig till ljudet av änglakörer. Det har feministerna fattat, så de agerar.

Feminismen är inte perfekt, det kan en rörelse aldrig bli så länge den består av riktiga, levande människor. Men det är också något av det vackra. I de små klyftor som hela tiden uppstår och fylls igen inom feminismen, väcks frågor som för rörelsen framåt och hindrar den från att bli stillastående. Det jag personligen ser hända inom feminismen just nu är en utveckling som går ut på att rörelsen blir mindre exkluderande, mer medveten om hur den själv ser ut, vilka som får plats och vilka som inte får det. Fler och fler har börjat förstå vikten av att lyfta varandra och lämna tolkningsföreträde åt berörda grupper snarare än att tala för dem. Det tar tid, men vi är på väg åt rätt håll.

Jag har varit med ett tag, i den förra feministiska vågen och under backlashen som oundvikligen kom. Den här gången är det annorlunda. Den här feminismen är förankrad i mer djupgående värderingar och analys, och den har alla förutsättningar att bli den permanenta förändring som samhället behöver. De nya feministerna backar inte.

För mig som ung feminist var jämställdheten något att hoppas på och drömma om. För dagens unga feminister är den en självklarhet, ett "när" och inte ett "om". De kommer inte nöja sig med något mindre än en revolution.





tisdag 14 januari 2014

Maffiga kurvor och tjockmobbingrevansch


Jag vill tacka alla som läste, delade och fattade grejen med Mansnytt. Det var väldigt roligt för mig att se diskussioner om jämställdhet, genus och media uppstå på de mest oväntade ställen, till och med bland människor som inte verkar bry sig om de här frågorna särskilt ofta. Jag vill också tacka alla som har mailat och på andra sätt kontaktat mig och delat med sig av sina tankar om inlägget (utom några haters - ej tack till er). Jag hoppas verkligen att de här diskussionerna kommer att fortsätta och att en del kanske har fått upp ögonen för behandlingen kvinnor får i media.

Mansnytt var en kul grej som experiment, men nu är vi tillbaka i den trista (kvinno-)verkligheten och den kan ni beskåda på bilden ovan. Materialet är insamlat under två dagar*, igår och idag, och som ni själva ser finns de flesta vanliga greppen med. Sexualisering, objektifiering, skönhet och kropp är det genomgående temat, men vi har även lite "bråk" (ni vet väl att kvinnor är opålitliga backstabbers som alltid bråkar med varandra och skapar drama) och rubriker som ska få läsaren att bli antingen avundsjuk eller förbannad. (Lägger de miljonerväskor? Åkte hon ut på landet i högklackat? Bimbo!). Notera även att vi har det kanske mest överanvända ordet när det gäller kvinnors kroppar representerat: Kurvor. Denna tröttsamma etikett på alla kvinnokroppar som inte är väldigt smala och som råkar vara utrustade med en noterbar rumpa eller lite större bröst.

Den här omgången kvinnonyheter bjuder dessutom på det fantastiska ordet "tjockmobbad". Det är alltså Alyssa Milano vars post-babykropp (ännu ett ord på hatlistan) kallats tjock, och nu gör "revansch" genom att vara fin på röda mattan. Ni kanske minns hur Kim Kardashian postade selfies som visade hur mycket hon gått ner i vikt efter sin graviditet? Och hur tidningarna skrev om det som en "revansch"? Eller den här bilden:


...som många (med all rätt) blev upprörda över. Skönhetshetsen för mammor - även helt nyblivna - har ökat på ett extremt sätt de senaste åren. Budskapet i alla dessa "revanscher" och slogans är att inte ens en graviditet är en giltig anledning för att tillåta kroppen vara annat än normativt perfekt. Upp på löpbandet och glöm inte svänga inom salongen och få håret färgat. Skippa bebismys och mjukiskläder, det finns ingen tid för sånt tjafs om du vill vara en MILF. Och det ska alla vilja idag. I varje stadie av ditt liv - åtminstone innan pensionen - ska du stoppas in i ett eller annat sexualiserat fack. Om du är kvinna.

Nu svävade vi kanske bort från ämnet lite. Men faktum är att allt det här hänger samman ändå. Skönhetshetsen på tidningarnas förstasidor gör ingen skillnad på om du är en osäker tonåring, nybliven mamma eller yrkeskvinna mitt i karriären. Vi förväntas alla se likadana ut; en drömbild av Den Perfekta Kvinnan som svävar någonstans i alla kvinnors medvetande och som vi ständigt förväntas sträva efter att bli, hur omöjligt det än kan vara. Om vi inte kan bli henne, så ska vi åtminstone försöka komma så nära vi kan. Vilken "tur" att media aldrig låter någon glömma bort det.






(*Jag har tagit det medvetna beslutet att från och med nu inkludera material som i själva verket är annonser, men som är så förvillande lika riktiga nyheter att du måste titta efter en extra gång för att skilja dem åt.)






lördag 11 januari 2014

Porrskadade idioter kan inte dömas för våldtäkt


Återigen har en man friats från våldtäkt efter att ha försvarat sig med att han inte förstod att kvinnan inte ville. Han trodde att hon var med på det. Hon sa "nej" och "sluta" upprepade gånger, men han tolkade hennes protester som att det var en "del av det sexuella spelet". Jag har läst domen. Här är mina tankar:

Utgångspunkten i den friande domen tycks helt vila på mannens berättelse om sina tidigare sexuella erfarenheter och hans idéer om vad tjejer vill ha och hur de vill ha det. Hans idé om att kvinnan i fråga ville ha "hårt dominanssex" har grundat sig i hans väldigt svepande tolkningar av hennes beteende och erfarenheter av hans tidigare sexpartners, som han påstår har sagt nej på samma sätt - men menat ja. Han har inte inhämtat samtycke för till exempel analsex, utan istället bestämt sig för att helt enkelt "prova". Han har utgått ifrån att hennes protester gällt enskilda delar av sexet och inte att hon inte ville alls. Han har överhuvudtaget inte reflekterat över eller tagit hänsyn till det maktöverläge han befunnit sig i, då han var en man hon inte kände sedan tidigare och de befann sig i hans hem.

Det här är problematiskt på så många plan. Deras berättelser stämmer huvudsakligen överens, men skildras ur två väldigt olika perspektiv. Och det är mannens perspektiv som får gälla, hans definition av händelserna får räknas som den sanna. Det konstateras att mannen har tvingat kvinnan till sex. Frågan är om han förstod att han tvingade kvinnan till sex. Han säger nej. Rätten håller med. Och han frias.

Här har vi alltså en situation där en kvinna beskriver att hon varit så rädd att hon inte vågat försvara sig, till exempel genom att sticka fingrarna i hans ögon som hon funderade på att göra. Men hon lyckas ändå uppbåda modet att säga "nej" och "sluta", upprepade gånger. Mannen uppger själv att han minns sex olika tillfällen då kvinnan protesterade. Sex gånger. Men det räcker inte för att det ska ha varit våldtäkt i lagens mening. Inte så länge mannen säger att han tolkade hennes "nej" helt tvärtom, som att hon ville. Som att det var okej för honom att hålla för hennes mun så att hon inte kunde andas. Att örfila henne. Och inte vid något tillfälle funderade han över vilka signaler dessa handlingar kan sända till en kvinna i en redan från början mycket utsatt situation. Att det skulle kunna få henne att inte våga protestera ännu mer, av rädsla för ännu aggressivare respons.

Vad tycker jag? Fattade mannen att han våldtog? Jag är faktiskt inte helt säker på det. Blev kvinnan våldtagen?

Ja, det blev hon. 

Och det är här vi har det grundläggande problemet med nuvarande lagstiftning och hur den tillämpas: Den som är tillräckligt korkad eller har förmågan att spela tillräckligt korkad, kan komma undan med våldtäkt. Ja, jag använder ordet korkad här, för det är exakt vad jag tänker när jag läser mannens berättelse och utgår ifrån att berättar om vad han upplever som sant. En vansinnigt naiv, porrifierad och verklighetsfrånvänd syn på sex och samtycke som leder till att han kränker en kvinna oerhört, och helt slipper rättsliga konsekvenser. En man som inte är helt säker, men kör på ändå. En man som istället för att verkligen ta reda på om kvinnan vill eller inte, konstruerar egna små "test" i form av vaga fysiska handlingar under akten, och drar sina egna slutsatser utifrån dem utan att väga in maktperspektivet och det faktum att alla kvinnor inte fungerar likadant.

Det är alltså vad vi har att göra med här. Antingen en kall, beräknande lögnare som vet exakt hur han ska framställa sig för att bli friad, eller en hänsynslös, porrskadad jubelidiot som kränker och skadar utan att ens fatta det. Jag menar att det senare inte heller ska, inte får vara okej. Konsekvenserna för kvinnan som utsätts blir precis samma, oavsett. Blåmärken gör inte mindre ont för att den som orsakat dem "inte menade det". Mardrömmarna och minnena blir inte mindre skrämmande, panikångesten försvinner inte, tårar blir inte ogråtna.

Samhället måste höja kravet på mäns förmåga att bedöma huruvida personen de har sex med faktiskt vill eller inte. Det är ett ansvar som varje vuxen människa ska kunna ta. Och den som inte kan det, och "råkar" kränka och skada en kvinna ändå, ska inte befrias från detta ansvar. En sådan person måste av samhället få lära sig vad föräldrar, skola och allmänt sunt förnuft inte har lyckats få honom att fatta:

Samtyckande sex är den enda sortens sex du någonsin får ha.




fredag 10 januari 2014

En i varje gränd


Jag måste dela med mig! Den här bilden gjorde den begåvade Matilda Flodin med inspiration av en av de många inte-alls-särskilt-begåvade kommentarerna jag citerade i mitt förra inlägg.

Mm, jo visst. I varje mörk gränd finns det "troligtvis" en våldtäktsman som gömmer sig. Tänk på det, tjejer.

Tack till Matilda, vars fina blogg du hittar här.

"Inte ett dugg synd om dom"




Idag intervjuades jag av Nyheter24 med anledning av gårdagskvällens anmälningsstorm mot en Facebooksida där unga tjejer hängs ut på avklädda snapchatbilder som sannolikt aldrig varit avsedda att spridas. En av bilderna var särskilt hemsk, då det framgick av bildtexten att tjejen inte ville att den hon skickade till skulle visa den för någon annan. Det tycktes männen som kommenterade vara extra förtjusta över. Tydligen är det mer upphetsande när en tjej kränks samtidigt som hon sexualiseras.

Några väldigt starka personer gjorde en insats genom att gå in bland kommentarerna till bilden och påpeka det djupt oetiska i att den lagts upp. Bemötandet de fick kan ni se överst.

När artikeln där jag intervjuades blev publicerad dröjde det inte länge förrän responsen kom i form av massiv "skyll dig själv"-mentalitet och slutshaming. Det var inte bara handlingen att skicka nakenbilder på sig själv som vissa män ansåg att offret bär skulden till, utan även våldtäkt.




Jag har skrivit om det här tidigare i inlägget "Det är kvinnohatarna som ska tänka sig jävligt noga för". Jag skulle så gärna vilja att ni läser det. Ett stycke ur inlägget:

Jag hoppas att ni kommer ihåg Amanda Todd. Hon tog sitt liv år 2012, bara 15 år gammal, efter att ha blivit övertalad att visa brösten för en främling på nätet som senare utövade utpressning mot henne. Han valde sedan att sprida bilden i sociala medier och Amanda blev mobbad. När hon inte stod ut längre gjorde hon en YouTube-video där hon berättade om allt som hänt. Sedan avslutade hon sitt liv.

Vi måste få ett slut på den ständiga skambeläggningen av tjejer vars enda brott är att de blivit lurade av någon de litar på att bilder på dem inte ska spridas vidare. Vad är det vi ska straffa de här tjejerna för? Den enorma fräckheten att våga lita på andra människor?

Jag känner mig väldigt bedrövad idag. Nya rapporter om våldtäkter strömmar in hela tiden, ständigt nya situationer där kvinnor på olika sätt blivit utsatta för sexuella kränkningar och sedan dubbelbestraffas när de inte blir trodda, eller anklagade för att själva ha varit orsaken. Det är ett mörker. Ett gift. Och det sipprar hela tiden ut i samhället genom kommentarer som dessa ovan, hos "vanliga" människor som tycker sig ha rätt att döma tjejer enligt moraliska värderingar som borde ha dött ut för länge, längesedan.

Snälla, låt 2014 bli året då vi ändrar det här på riktigt. Det är dags nu.

måndag 6 januari 2014

Mansnytt!


OBS. BILDEN ÄR ETT MONTAGE AV PÅHITTADE NYHETER. TACK OCH FÖRLÅT TILL ALLA SOM FIGURERAR I DEM.

Jag gjorde det här kollaget för att belysa vissa saker kring hur kvinnor framställs och talas till i media. Jag har tidigare skrivit om det här. Hur "kvinnonyheter" är en alldeles egen värld av sexualisering med ord och bild, hur mycket kretsar kring utseende och vinklas på olika sätt - oftast med sexanspelningar - för att väcka intresse hos den som scrollar. 

Men ytterligare en sak slog mig när jag gjorde den här bilden och försökte få till exakt den ton jag upplever att tidningarna använder sig av när de riktar sig till kvinnor: Hur väldigt speciellt, förmanande, förminskande och fördummande språket är när någonting skrivs om eller för kvinnor, jämfört med män. Det är ett lättsamt och ibland nästan lite flirtigt språk på ytan, men desto mer obehagligt när man synar det i sömmarna. Det är ett språk som på något sätt verkar imitera det hos en "bästa väninna" - om den bästa väninnan vore en ganska elak och förtryckande mobbare som viskade falskt välmenande "goda råd" i ditt öra. Någon som i ena sekunden höjer upp dig, stryker dig över ryggen och får dig att känna dig bra, bara för att i nästa kalla dig ful och värdelös, och honungslent men hotfullt tala om för dig att nu är det bäst att du gör precis som hon säger, annars kommer du alltid att vara en hopplös nolla. 

Skäms skäms skäms på dig, kvinna, för allt du inte är. Kvinnonyheter är skuld och skam och hoppsan och oops och pinsamt. Kvinnonyheter är att som kvinna är du eller så har du varit väldigt dålig men nu är du eller så kan du bli mycket bättre

Jag tycker att allt det här framgår ganska tydligt så fort vi byter ut kvinnor mot män i rubrikerna. Visst skaver det lite att läsa? Visst känns det fel utan att det ens alltid går att sätta fingret på exakt varför? Ta rubriken om "Paolos sexiga nyårsfirande", som kanske är den mest subtila av dem alla. Den skulle - eventuellt - kunna publiceras (förutsatt att herr Roberto hade haft ett sexigt nyårsfirande och alltihop var sant förstås) utan att alltför många höjde på ögonbrynen. Men tänk efter. Vilka är det vi ser i rubrikerna som har haft "sexiga" semestrar, resor, plåtningar, upplevelser överhuvudtaget? Det är alltid kvinnor. Därför tyckte jag att den var intressant att skriva.

Det finns väldigt mycket att analysera här och jag ska inte gå in på allt, men hoppas verkligen att bilden får i alla fall någon att fundera lite kring problematiken med hur kvinnor framställs och tilltalas i media. Men jag vill lägga till en stark disclaimer: Om du är en man som tittar på det här kollaget och tänker att "gud vad kvinnor klagar, jag mår inte alls dåligt av att se detta fast det är män på bilderna" - det är inte meningen att du ska fatta. Du kan inte fatta. En ynka bild som driver med ett fenomen kan inte återspegla eller inge förståelsen som finns hos den grupp människor som har vuxit upp med det och konfronteras med det varje dag, som har blivit formade av det. Du behöver inte ens försöka. Det enda jag begär av dig är att du från och med nu ska börja tänka på de här grejerna lite oftare. Låt dem inte bara slinka förbi utan analys. De påverkar samhället du lever i.

fredag 3 januari 2014

"Men läs inte tidningarna då!"

Förra året började jag sammanställa kollage med rubriker och bilder från tidningarnas förstasidor på webben, i syfte att tydliggöra hur medier talar till och om kvinnor. Det har sett ut ungefär så här (klicka för större):






Den senaste bilden, med material från 2 januari, har fått ca 300 retweets på Twitter. Det märks att det är ett ämne som engagerar. Och det är bra. Representation i media är en nyckelfråga när vi pratar om jämlikhet i samhället, oavsett vilken utsatt grupp det rör sig om. Men det räcker ju inte riktigt att kvinnor får finnas med. Vi måste även fråga oss hur kvinnor utmålas i media. (Joakim Jakobsson/Genustestet har lyft fram ett väldigt talande exempel här.) När det gäller kvinnlig representation finns en hel del problem, speciellt i kvällstidningarna. Även om kvinnor ibland får vara med på samma villkor som män i många avseenden (politik, sport, nyheter) så är en stor del av det material som publiceras av ett slag som vi mycket sällan ser handla om eller rikta sig till män.

Det uppenbara som slår betraktaren är förstås att en hel del av materialet tycks handla om utseende. Det är kläder (jag vägrar använda ordet "mode" här och jag ska återkomma till varför), bantning, träning och smink. Ett populärt grepp är att ställa kvinnor mot varandra. Vem har den mest lyckade outfiten? Vem bar en klänning bäst? Vem "strålade mest" på Oscarsgalan, Nobelfesten, det kungliga bröllopet? Läsaren ska fundera och rösta. Dessa jämförelser är en förlängning av hur kvinnor i samhället får lära sig att alltid jämföra sig själva och andra kvinnor sinsemellan, men även hur män gör det. Jag tror inte att det är en slump att kvinnor behandlas som recensionsobjekt i offentliga miljöer (SNYGG RÖV! FINA TUTTAR! - FAN VAD FUL DU ÄR! FETTO!) när det är just recensionsobjekt de ofta framställs som i media. Problemet är alltså inte enbart att det utseendefokuseras på bilder av kvinnor, utan att vi också uppmanas ta ställning till hur de ser ut på bilderna.


Jag har stött på argumentet "men det handlar ju om mode, många kvinnor är intresserade av mode - ska inte det få finnas i tidningen?" och vill förkasta det en gång för alla. Det som går under benämningen "mode" i kvällstidningarna handlar i själva verket väldigt lite om mode och väldigt mycket om kropp. Fokus ligger inte på klänningarna som sitter på stjärnorna utan hur deras kroppar ser ut i dem. En ganska stor skillnad, i min mening. Det gör mig irriterad inte bara på ett feministiskt plan utan också som modeintresserad, att begreppet "mode" används som en ursäkt för att vinna klick från grupper som inte skulle bry sig ett dugg om det enbart rörde sig om kläderna. Eller vad tänker ni? Fundera gärna på hur mycket följande rubriker egentligen har med mode att göra.



Den här tendensen att sexualisera med ord eller bild för att locka klickare syns inte bara när det gäller så kallade modeartiklar. Nyheter om kvinnor har större chans att uppmärksammas - eller skapas - om de handlar om eller på minsta sätt kan vinklas till sex. Varför rapporteras det till exempel om att Miley Cyrus har fått ett erbjudande om att regissera porr? Cyrus, en av de största stjärnorna på planeten, får så klart alla möjliga knäppa erbjudanden varje dag som hon aldrig skulle tacka ja till. Men möjligheten att sätta ett "hett" namn, Cyrus, tillsammans med ordet "porrfilmserbjudande" och naturligtvis en extremt sexualiserad bild av stjärnan, är förmodligen vad som lockar här. Och Miley Cyrus framställs i en fantasikittlande, sexualiserad kontext utan att ens ha gjort någonting själv.


Har ni tänkt på att när kvinnor intervjuas så rubriksätts ofta artiklarna med ord som anspelar på sex? Det spelar ingen roll om intervjun handlar om helt andra saker. Nämner den kvinnliga intervjupersonen vid något tillfälle sina trosor, sin säng eller vad hon tänder på, är det just detta som kommer att hamna i rubriken, ofta i form av ett lösryckt (och ibland obegripligt) citat. När Jessica Almenäs citeras "Behöver inte sex appeal för att få ligga..." är det lite oklart vem som åsyftas. Är det Almenäs själv som inte behöver sex appeal? Eller behöver man inte ha sex appeal för att få ligga med henne? Klick. Och så visar det sig att artikeln i själva verket handlar om... travtränare. Men travtränares eventuella liggchanser är förstås inte lika intressant att lyfta fram när möjligheten finns att sätta en vacker kvinnlig kändis i samband med ett grumligt citat om sex, som möjligen kan komma att tolkas som om det handlar om henne själv.


I övrigt tycks "kvinnonyheter" som jag kallar dem, mest kretsa kring typiskt könsrolligt feminina saker såsom heminredning, matlagning, familj och relationer. Saker som hör livet till, absolut, men det blir ett problem när det så sällan är män som representeras i dessa ämnen och så väldigt ofta kvinnor. (När får vi se Zlatans bästa kladdkakerecept eller ta del av Måns Zelmerlöws tips för hur man håller romantiken vid liv?) Vare sig vi vill eller inte så bidrar den här stereotypa symboliken till hur vi uppfattar oss själva och varandra.

Igår och idag har män (uteslutande män, faktiskt) skrivit till mig med rådet att jag ska sluta konsumera media, eller sluta läsa vissa typer av tidningar, för att slippa sexismen. Jag förstår att de menar väl. Men det är en viktig principfråga, i ett samhälle som till så pass stor del utgörs av olika former av medier, att jag som kvinna inte ska behöva undvika vissa delar av det för att slippa få sexism gnuggad i ansiktet. Att ingen ska behöva göra det. Dessutom handlar det inte bara om mig, oss, på ett individplan. Jag går inte under känslomässigt av att se sexism, även om jag blir illa berörd. Det handlar inte om mitt välmående utan om vad dessa budskap gör med samhället, som på längre sikt kommer att påverka mig, mina vänner, våra barn, kommande generationer människor som kanske fortfarande har en chans att slippa sexistisk hjärntvätt.

För att de ska skonas behöver vi alla göra en insats för att påverka medierna till det bättre. Vi måste fortsätta uppmärksamma sexismen var vi än ser den och markera att den är förlegad, att den inte hör hemma i det jämställda samhälle vi försöker bygga.

Lösningen är inte att sluta läsa och titta, utan att göra det kritiskt. Och att höja rösten och berätta vad vi ser.