torsdag 20 november 2014

Skönhetsfrossa!



Att gräva igenom gamla bilder på filmstjärnor, modeller och fashionistas, brukar bli en orgie i vithet. Det säger något om dåtidens rasism att det framförallt var vita ansikten som fick symbolisera skönhet och glamour, men också någonting om dagens samhälle som sällan lyfter upp andra vintage-ideal än de typiska vita när det vaknas nostalgi och retromode.

Ändå har det, så klart, alltid funnits modemedvetna kvinnor över hela världen som anammat sina idolers klädstil och utseende. Och det fanns i allra högsta grad rasifierade filmstjärnor (ni minns Lupe?) i både Hollywood och i övriga världen som var lika karismatiska, vackra och glammiga som Marilyn Monroe eller Audrey Hepburn. 

Jag älskar att titta på filmstjärnebilder från stumfilms- och golden age-eran, se de fantastiska kläderna, makeupen, hårstilarna och den där mystiska it-faktorn som stjärnorna utstrålade. Därför vill jag dela med mig av några av mina favoritbilder på icke-vita filmstjärnor från förr. Många av dem bär på intressanta historier som ni gärna får googla fram, men i det här inlägget håller vi oss till ren njutningsfull ytlighet.

Håll i fjäderhatten, för så här mycket fabness ser man sällan på en gång.

Anna May Wong
(1905-1961)

Dorothy Dandridge
(1922-1965)

Ethel Waters
(1896-1977)

Evelyn Preer
(1896-1932)

Haruyo Ichikawa
(1913-2004)

Katy Jurado
(1924-2002)

Machiko Kyō
(1924 -   )

Mamie Smith
(1883-1946)

María Félix
(1914-2002)

Nayyar Sultana
(1937-1992)

Nina Mae McKinney
(1912-1967)

Rita Moreno
(1931-  )

Ruan Lingyu
(1910-1935)

Seeta Devi
(1912-1983)

Theresa Harris
(1906-1985)


Bonusmaterial: Lite mer Dorothy Dandridge pga.... Dorothy Dandridge.


onsdag 19 november 2014

Dear little reader




Även om jag är intresserad av historia i allmänhet så är det alltid kvinnornas roll i den som fascinerar mig lite extra. Deras berättelser är så ofta undanskuffade till marginalen eller parenteserna, liksom de områden där kvinnor verkat och varit tongivande. Ibland glömmer man nästan bort att kvinnor alltid har funnits. Som de på bilderna ovan, till exempel. Bara några exempel på oändligt många olika sorters verkligheter för brittiska kvinnor under 1800- och början av 1900-talet. 

Gemensamt för alla damer ovan är att de troligen vid ett eller annat tillfälle bläddrade igenom ett nummer av de många flick- och kvinnotidningar som fanns att köpa för en småslant. En del av dem var respektabla magasin med syfte att hjälpa kvinnor passa in i tidens rådande ideal och goda, kristna värderingar. Andra tidningar betraktades som högst olämpliga för unga damer, oavsett bakgrund, att läsa. Det kunde röra sig om tidningar som var alltför frispråkiga i relation till samhällets sexualmoral, som med dramatiska, erotiska (med den tidens mått mätt) texter kunde sätta farliga idéer i huvudet på drömska tonårstjejer. Inte okej. 

I dessa mer "ofina" tidningar var det vanligt med noveller som beskrev olika sorters förbjudna romanser, gärna över klassgränserna, där vanliga arbetarklasskvinnor plötsligt befann sig i himlastormande kärleksaffärer med rika män såsom aristokrater och oljeshejker. Något att drömma sig bort till efter ett tiotimmars arbetspass för en usel kvinnolön. (Vem kan klandra dem?)

Svaret är troligen "nej"

Många av tidningarna utgjordes till stor del av material från läsarna, och det kunde skapa en del förvirring och besvikelse när en glad amatörskribent plötsligt tröttnade på att skriva den spännande följetongen hon var mitt i och helt enkelt slutade skicka in nya avsnitt. Skrivande kvinnor kunde sällan räkna med att få betalt utan förväntades nöja sig med äran att bli publicerad någonstans.

Hmm, det där känns märkligt välbekant?

Hur som helst. Mellan år 1880 och 1956 utkom en brittisk tjejtidning som hette Girl's Own Paper, och det är denna fantastiskhet jag vill dela med mig några smakprov av.



Girl's Own Paper levererade varje vecka all information som kvinnor ansågs behöva och ha nytta av, oavsett om det handlade om vilken typ av päls som var rätt den kommande vintern (Scarf i mink eller ponnyskinn? Djurrättsaktivismen hade inte riktigt hunnit slå igenom.) eller hur man bäst tillredde äppelknyten, aprikoskompott och rispudding till ett barnkalas. Tidningen är otroligt fascinerande att läsa, inte minst för att dess målgrupp verkar ha varit allt från välbärgade fina damer till fattiga fabriksflickor. Den som inte hade råd att köpa sig den förtjusande nya måste ha-promenaddräkten från modehuset i Paris, tipsades om var de för en blygsam summa kunde skaffa sig mönstret och sy upp den till sig själva. På ena sidan kunde du läsa om hur du gav den perfekta middagsbjudningen med delikata (och väldigt, väldigt dyra) maträtter som inte du själv utan naturligtvis din kokerska skulle tillaga, och på nästa sida fick du veta hur du, sparsamt och smart, fräschar upp en brödlimpa som blivit torr.

(Hur då, undrar du kanske nu! Jo, du doppar limpan i mjölk eller mjölk blandat med vatten, värmer upp den i ugnen i 15 minuter och sedan låter du den torka igen. Nu är brödet som nytt! Okej, har inte testat själv men det ska enligt tidningen funka. Victorian style.)



Dagens tjej-, dam- och skvallertidningar kan ju som alla vet vara ganska giftiga i tonen och fulla med utseendehets. Well, det var inte jättemycket bättre på 1800-talet. Eller vad säger du om följande citat från gästande proffstyckare?

"To tell the truth, I think the Parisians, and the women in France generally, are great admirers of plaids, and do not find stripes becoming, simply because they are usually very short and stout."

"The rule of beauty is that the waist should be twice the size of the throat."

Aoch. Men samtidigt kunde tidningen vara ganska radikal i vissa åsikter som uttrycktes. Till exempel tog de, förhållandevis tidigt i historien, avstånd från korsetter, på grund av de hälsorisker de innebar för sina bärare. Och så här svarade tidningen en ung läsare som skrivit in och oroat sig för att hon blivit "svullen", och bad om råd, men - "I would rather not drink vinegar or raw lemon-juice, if you do not mind, please." Svaret löd:

"Dear little reader, pray do not feel uneasy on that score; nothing is further from our wishes! If your health be so good, leave yourself and your wholesome fat alone."

Helt ärligt så blev jag lite rörd över detta, så här över hundra år senare, i viktklubbs- och lårgaptider.

Svaren på läsarbrev i tidningen är för övrigt en guldgruva av både roliga och sorgliga inblickar i kvinnornas liv. De skrev in till tidningen som om den vore en sorts väninna eller mentor, och ibland blir det så tydligt att de sökte tidningens godkännande därför att de inte hade någon annan källa att få det ifrån. Ofta bad de om en bedömning av sin handstil. Var den tillräckligt elegant och ladylike? Eller hade den en "vulgär lutning" åt fel håll? De skickade också in dikter och noveller som redaktionen ganska brutalt kunde såga om de inte tyckte de var bra:

"The lines you send are not poetry, nor are they very original in thought; but if it be a comfort for you to write them, they have served a good purpose."

Inte ens de snälla orden på slutet kan maskera vilken diss det här var. Jag får på riktigt lite ont i magen av att tänka på vad dikttjejen måste ha känt när hon slog upp tidningen och fick se det här svaret i tryck. 

Det värsta med sådana här frågespalter är att förr i tiden så hade tidningarna ovanan att inte publicera frågorna, bara svaren. Jag hade väldigt, väldigt gärna velat läsa brevet som föranledde det här svaret från redaktionen:

"We pity you! To what a miserable, unwholesome state of deformity you have reduced yourself! We do not open our columns to persons who boast of having so far degraded themselves."

DUBBEL-AOCH!

Jag skulle inte heller ha något emot att ta en kopp kaffe och ett systerligt långprat med tjejen som skrev brevet vars svar blev:

"You were exceedingly wrong in taking walks with any man without your parents' permission, and you degraded yourself by enlisting the aid of a servant to get letters from him unknown to them, and so led her to do wrong and to act in an untrustworthy way to her master and mistress. You ought to tell her that you regret having so done, and will do so no more."

Så oerhört smaskigt. Så mystiskt och romantiskt. Så Downton Abbey. 



Jag hoppas att det slutade lyckligt.

Det finns så himla mycket mer intressanta saker att hämta från de här tidningarna, och jag kommer garanterat posta mer en annan gång (visst vill ni veta hur man gör den perfekta smörgåsen och huruvida det är okej att ta av sig ena handsken när man äter sagda smörgås?) men det får räcka för stunden. Den som inte kan hålla sig och vill läsa mer, hittar några kompletta nummer av Girl's Own Paper att frossa i här, och intressanta utdrag ur tidningen i den här fantastiska bloggen.

Avslutningsvis: jag vill fylla femtio så jag kan ha hatten i mitten.

Fabness.



torsdag 6 november 2014

Lupe Vélez död



Förra året hittade en researchande författare någonting som många förgäves letat efter. Ett svartvitt fotografi, troligen det enda som finns kvar från polisutredningen av ett visst självmord år 1944.

Bilden (läs beskrivningen innan du klickar) föreställer en kvinna som ligger på rygg på golvet, rak i kroppen och med armarna längs sidorna. Hennes ansikte ser fridfullt ut och är elegant sminkat med perfekt plockade ögonbryn och målade läppar, håret är blont och ligger i glansiga lockar mot den mönstrade kudden under hennes huvud. Kvinnan är klädd i en ljus klänning, har prydligt manikyrerade fingernaglar med vita tippar, och fötterna är nedstuckna i högklackade skor. Hon ser nästan ut som en väldigt realistisk docka. Men kvinnan på bilden var verklig, hon hette Lupe Vélez och hon var vacker i döden. Varför det spelar någon roll att hon var det, återkommer jag till.

Vi backar först till år 1925, Mexico City. Den mexikanska vaudevillescenen hade precis fått en ny, klart lysande stjärna. Hon hette María Guadalupe Villalobos Vélez, men kallade sig kort och gott Lupe Vélez, och hon var Mexicos it girl för stunden. Det var inte bara det att hon gjorde succé i olika revyer med sitt skådespel, sin dans och sina framföranden av provokativa visor (som ibland väckte ogillande hos den mest konservativa publiken), utan också rent privat blev Lupe en förebild för de unga mexikanska tjejer som alltmer hade börjat frigöra sig från gamla snäva idéer om kvinnlighet. Lupe bar håret i moderna, för den tiden vågade, korta frisyrer, och kunde ses köra omkring på Mexico Citys gator i sin alldeles egna bil. Allt hon gjorde blev till tidningsrubriker, kända poeter skrev dikter till hennes ära och publiken flockades till hennes föreställningar.

Coolaste tjejen i stan

Det dröjde inte alltför länge innan Lupe bestämde sig för att testa lyckan i Hollywood, vilket var en rimlig grej att göra just då, när den amerikanska filmindustrin var ett framgångsmonster som hela tiden plockade upp nya begåvningar och gjorde dem till filmstjärnor. En hel del av dem kom från Europa, där de letades upp, signades och skickades till Hollywood. Det kanske mest välkända och lysande exemplet på detta måste väl vara....

Greta "Face of the century" Garbo

Lupe gjorde alltså som Garbo gjort bara ett par år tidigare och lämnade karriären i sina hemtrakter bakom sig för att försöka slå igenom i USA. Skillnaden var förstås att Lupe inte var vit och blond, och på den tiden (precis som idag) var utbudet av roller för rasifierade skådisar i hög grad begränsat till stereotyper och "komiska" nidbilder. Kanske hade Lupe hoppats på att få en likadan karriär som en annan kvinnlig pionjär bland mexikanska skådespelerskor, Dolores del Río. De två skulle ofta komma att jämföras och ställas i kontrast mot varandra, något som irriterade Lupe. (Och det är också något som, så här sjuttio år senare, är riktigt intressant ur ett intersektionellt perspektiv.) 

Dolores del Río var förvisso också från Mexico, men till skillnad från Lupe kom hon från en överklassbakgrund, lästes i högre grad som vit och marknadsfördes snarare som spansk än mexikansk. Tack vare hennes image som sedesam, förfinad och elegant, fick hon spela "vita" roller som andra rasifierade skådespelerskor som exempelvis Lupe aldrig skulle ha erbjudits. 

Dolores del Río

Eftersom Dolores del Río redan var en stor stjärna när Lupe anlände, tyckte filmstudion att de behövde framställa henne på ett sätt som skulle göra det möjligt för publiken att skilja dem åt (rasism, rasism). Lupe, som inte hade del Ríos överklassbakgrund och inte förde sig lika kontrollerat, pressades snabbt in i rollen som översexualiserad och temperamentsfull latina, en hetsig mansslukerska som var "vild" och "farlig". Lupe, som på tonåringars vis redan var frispråkig och livlig, marknadsfördes stenhårt som stereotypen av den mexikanska kvinnan personifierad. 

Lupe i Hollywood

Tidningarna köpte villigt PR-myten och vräkte ut artiklar om stjärnskottet Lupe "Hot Pepper" Veléz, den ena mer exotifierande än den andra. Alla relationer hon hade till män beskrevs som stormande, heta affärer. När hon, minst ett par gånger i sitt liv, befann sig i destruktiva kärleksrelationer där ömsesidigt våld förekom, gjordes det i tidningarna om till komiska historier om den temperamentsfulla mexikanska filmstjärnan. Att Lupe var öppensinnad, pratsam och spontan till sin personlighet, förstärkte alltid den karikatyrlika bilden av henne som medierna älskade att måla upp.

Som skådespelerska fick Lupe spela i filmer som var grovt stereotypiserande och framställde Mexico och dess befolkning på ett nedsättande vis. Det gjorde henne, förstås, inte särskilt populär i sitt hemland. Ilskna röster manade till bojkott när de mest stötande filmerna skulle ha premiär i Mexico, och Lupe själv mådde dåligt över situationen men kunde inte göra så mycket åt saken utan att punktera sin egen karriär. Så småningom lade sig protesterna, filmerna blev aningen bättre och Lupe började hitta en nisch som komediskådespelerska, då hon spelade in en serie filmer som skulle bli hennes mest framgångsrika och omtyckta. "The Mexican Spitfire" hette filmserien, och den blev en enorm publiksuccé även utanför USA:s gränser.



Titta gärna på klippen. De visar egentligen två saker. Dels att Lupe verkligen var en fantastisk skådespelerska. Hon var väldigt rolig. Men de visar också tydligt den stereotyp Lupe, både privat och på film, fick leva upp till under hela sin tid i Hollywood. Det är nog ingen slump att hon nådde störst framgång med de filmer som låg närmast den image som filmstudion byggt upp kring henne, och som den amerikanska publiken kände igen.

Lupe hade problem med psykisk ohälsa och hade ett kraschat äktenskap med Johnny Weissmuller (ja, snubben som spelade Tarzan) bakom sig. Ett par år in på 1940-talet, när Mexican Spitfire-hypen hade dött ut, verkade det dessutom som om ingen längre var intresserad av de temperamentsfulla filmkaraktärer som Lupe var expert på att spela. Jobben blev färre och Lupes mående blev sämre. Hon var fortfarande en stjärna, men hennes karriär såg ut att vara i stor fara om hon inte lyckades hitta ett sätt att förnya sin image. Kanske var det därför hon, ett kort tag innan hon hittades död, hade blonderat sitt mörka hår.

Den 13 december 1944 tog Lupe Vélez, 36 år gammal, sitt liv med hjälp av sömntabletter, efter att ha klätt upp sig, gjort sig i ordning och lagt sig ner på golvet i sitt sovrum. Hon var gravid vid tillfället, något som allmänt anses ha varit orsaken till hennes självmord och även vad hon själv uppgav i sitt korta självmordsbrev till sin älskare, en ung skådespelare som av allt att döma inte ville gifta sig med henne. Hon valde döden framför skammen det innebar att föda ett oäkta barn, eller genomgå en abort (vilket skulle ha gått emot hennes katolska värderingar). 

Sorgligt nog är det ryktena om Lupe Vélez självmord som har gjort att hennes namn överlevt ända in i vår tid, snarare än hennes begåvning och det faktum att hon var en pionjär bland rasifierade kvinnor i filmbranschen. En seglivad myt, som har spätts på många gånger av författare och tidningar, har hävdat att Lupe dog genom att antingen slå huvudet i toaletten eller att hon ska ha drunknat i den när hon försökte kräkas upp de piller hon tagit (och av den "kryddiga" mat hon ska ha ätit tidigare samma kväll). På det sättet har Lupes minne bevarats som ett hånfullt och grymt skämt i populärkulturen; divan som gjorde allt för att dö en vacker död, men istället tog sitt sista andetag med huvudet i en toalettstol full av uppkräkt mexikansk mat. Så smaklöst. Så vulgärt. Så roligt.

När bilden på den vackra, döda Lupe i sin värdiga pose på golvet till sist dök upp förra året, innebar den förhoppningsvis slutet på en myt som ingen kanske längre bryr sig särskilt mycket om, men som jag tycker är värd att skriva något om ändå. I livet fick Lupe inte många möjligheter att själv kontrollera hur hon uppfattades av omvärlden, på grund av rasistiska strukturer i samhället och filmindustrin som tjänade pengar på dessa. Ändå lyckades hon slå sig fram i en bransch där hon, liksom andra rasifierade kvinnor, tävlade på helt andra villkor än alla som föll inom ramarna för normen (så är det på många sätt fortfarande). När den otäcka myten om hennes död fick fäste, blev hon fråntagen rätten att få välja sitt slut, det hon själv iscensatt. Till slut fick världen ändå se det, i hennes egen version. En upprättelse.

På många sätt var Lupes liv och död en tragedi, men någon del av mig kände en stillsam glädje när jag såg det svartvita fotot på den döda skådespelerskan där hon ligger så elegant utsträckt, som om hon bara hade tänkt sova en stund i pausen mellan två tagningar. Det känns viktigt att hon var vacker, av det enda enkla skälet att det var så hon själv ville ha det.

Sov gott, Lupe.



"Personality is nothing more than being to other people what you are to yourself." - Lupe Vélez

måndag 20 oktober 2014

De sju supermodellsystrarna Sutherland


Känner du till de sju Sutherland-systrarna? Troligen inte, men om du hade bott i USA i slutet av 1800-talet hade du sannolikt gjort det. De här tjejerna var FAMOUS. Alla visste hur de såg ut, vad de hette (Sarah, Victoria, Isabella, Grace, Naomi, Dora och Mary) och folk hade sina egna favoriter, ungefär som att ha en favorit-Spice Girl i mitten av 1990-talet. Systrarna kunde inte gå längs en gata utan att attackeras av starstruck fans som ville ha autografer. De hade ett gigantiskt affärsimperium inom skönhetsprodukter och håvade in miljoner som de spenderade på rätt vilda sätt (om man ska tro myterna). Tyvärr var det en framgångssaga med ett ganska eländigt slut, men berättelsen om systrarna Sutherland är väldigt intressant och om du inte redan känner till den, läs vidare.

Systrarna föddes och växte upp på en kalkonfarm i Cambria, New York under dystra och fattiga förhållanden. De ägde nästan inga kläder, gick alltid runt barfota i den lilla timmerstugan där de bodde, och deras mamma brukade smeta in deras huvuden med en stinkande hemkokt sörja som hon tillverkade, som hon var övertygad om skulle göra deras hår långt och vackert. Oavsett om det var hårgeggans förtjänst eller inte, så blev det faktiskt så att systrarna växte upp och fick fantastiskt långt, tjockt och glänsande hår som de bar runt på i flätor och knutar (jag får ont i nacken bara av att tänka på det). Flickornas pappa, Fletcher Sutherland, hade en idé om att hans döttrar skulle kunna ha framgångar som underhållare, och skickade efter moderns död ut dem på turné. De spelade instrument och sjöng kyrkliga sånger, något som ansågs vara relativt anständigt i en bransch som annars ofta betraktades som vulgär. Det är möjligt att systrarna var musikaliskt begåvade, men det var inte deras talang som gjorde dem till en stor sensation, utan deras skönhet och deras långa och superfab-a hår. Kolla bara:




En typisk Sutherland-show brukade gå till så att systrarna framförde sina kyrkliga visor, kanske ett par lite mer vågade moderna sånger och textverser, och i slutet av föreställningen släppte de ut sina hårmanar så att de föll ända ner till golvet, till publikens enorma förtjusning.

För att sätta den här hår-hypen i en kontext, så snackar vi alltså viktorianska Amerika här, med stora klasskillnader, fattigdom, sjukdom och alla möjliga plågor som var vardagsmat för människor. Att ha långt hår var, förutom att det var opraktiskt, en ganska svår lyx att uppnå eftersom undernäring, olika typer av bristsjukdomar och dålig medicin gjorde att håret för många helt enkelt vägrade växa eller ramlade av. Systrarna Sutherland representerade alltså ett svåruppnåeligt ideal med sitt drömhår, som enligt den tidens värderingar ansågs både sedesamt och erotiskt på en och samma gång.


Succén var alltså ett faktum, och när systrarna hade blivit så kända att de drog storpublik till varje framträdande, skaffade de sig (utöver sin far) en affärspartner som hette Harry Bailey. Han hjälpte dem dra igång sitt eget företag och börja marknadsföra en serie skönhetsprodukter som innehöll allt från ansiktskräm och kammar till, naturligtvis, olika hårprodukter så som "skalprengöring" och växttonic som utlovade lika tjockt och långt hår som systrarnas. Hela reklamidén byggde på systrarna Sutherland som varumärke, superstjärnor som de var. De var själva i högsta grad inblandade i utformningen av marknadsföringen och kläckte slogans som: It's the Hair - not the Hat (that makes a woman attractive).



Visst blir man lite sugen på att testa, av ren nyfikenhet?

Hur som helst, affärerna gick strålande. Systrarna åkte runt i landet för att göra PR för sina produkter genom att, bland annat, posera i skyltfönster, något som ställde till med kalabalik på gatorna. Det var förstås inte alla som hade råd att köpa produkterna, för de var väldigt dyra enligt den tidens mått. Men den vita medelklassen som strävade uppåt i samhället la gärna ut pengar på varor som fick dem att känna sig fina, och pengarna rullade in. Systrarna skaffade sig ett hus där de bodde tillsammans, en sorts prinsess-slottsliknande herrgård med torn där det ryktades att de hade dekadenta fester som kanske inte helt stämde överens med deras pryda image. De hade rinnande vatten (big deal på den tiden), sängar importerade från Europa och kristallkronor, alltsammans tecken på Paris Hilton-nivå av lyx och välstånd.

Systrarna såg väl inte sprudlande glada ut men det var nog inte en riktigt viktoriansk grej att göra det heller

Liksom med dagens bloggkändisar så snackades det naturligtvis ganska mycket skit om Sutherland-systrarna. Det sägs till exempel att de la ut enorma summor på sina husdjur som hade sommar- och vintergarderober, att de lät göra guldhästskor till sina hästar och att de satte in väldigt seriösa dödsannonser i den lokala tidningen när något av deras djur dog (för vilka de sedan lät hålla pampiga begravningar med kista, blommor och hela kitet). Det sägs också att en hel del aktiviteter involverande sex, sprit och droger pågick i huset under den här tiden. Kanske är det bara ekot av den tidens skvaller, men vad vi åtminstone vet är att systrarna var bra på att spendera pengar och att de, även om de var skickliga affärskvinnor, nog inte riktigt kunde förutse hur hårt framtidens skiftande mode och skönhetsideal skulle drabba dem.

Tragedierna började avlösa varandra. Först dog Naomi Sutherland. Sedan begick Isabellas fästman självmord - en man som från början hade uppvaktat hennes lillasyster Dora. Mary hade hela sitt liv plågats av psykiska problem som bara blev värre, och det sägs att hon till slut levde nästan helt isolerad bakom dörren till sitt rum, dit hon blivit förpassad efter att ha kastat magiska förbannelser över sina systrar. Victoria, som till och med vid åldern av 50 ansågs vara en stor skönhet, gifte sig skandalöst nog med en 19-åring, vilket ledde till att de chockerade systrarna kastade ut henne ur gruppen och huset, varpå hon bara tre år senare dog av sjukdom. Vid det här laget stod företaget på ruinens brant.

När det till slut bara fanns tre systrar kvar, gjorde de ett sista desperat försök att rädda sig genom att resa till Los Angeles och pitcha idén till en film om systrarna Sutherlands livshistoria, vilket misslyckades. Under resan omkom Dora i en bilkrasch, och de två kvarvarande systrarna Mary och Grace hade inte ens råd att ge henne en begravning.

Sutherlandimperiet hade nämligen slutgiltigt kollapsat i och med det nya hårmodet; långt hår var hopplöst ute. Nu var det kort, chict hår som gällde. Det vilda, galna och sexiga flappermodet tog landets kvinnor med storm och systrarna Sutherlands viktorianska, sedesamma och långhåriga skönhet hade spelat ut sin roll.

"Den nya kvinnan" på 1920-talet

Systrarna Sutherlands pampiga hus brann ner till grunden år 1938, tillsammans med nästan allt de sista två systrarna ägde och dokument och föremål från deras karriär. Mary skrevs in på ett mentalsjukhus och dog där ett år senare. Grace dog 1946 vid 92 års ålder. Hon var fattig och begravdes i en omärkt grav.

Det är förstås en sorglig berättelse, med ifrågasättbar relevans. Systrarna Sutherland sticker inte precis ut som representanter för något annat än ytlighet och tycks inte ha kämpat för någonting särskilt utöver kändisskap och pengar. Samtidigt var de förstås pionjärer i egenskap av affärskvinnor i en tid då kvinnor tilläts ha väldigt lite kontroll över sitt eget liv och inte ansågs vara berättigade till vare sig karriär eller en egen ekonomi. 

Oavsett vad man tänker om den saken så tror jag i alla fall ni kan hålla med om att det är en intressant bit riktigt gammal popkulturell historia!



söndag 19 oktober 2014

Halloweenhundar

Nu tycker jag att vi tar en paus i ubåtsjakten för att titta på lite hundar i maskeradkostym.

(Har btw öppnat mitt kommentarsfält igen på prov, så vill ni lämna tips om andra awesome utklädda hundar så varsågoda!)