lördag 21 december 2013

Elden tillhör oss alla



I torsdags vandrade mellan 3000-4000 personer genom Göteborg i ett kilometerlångt tåg, med facklor i händerna och i tystnad, för att visa sitt motstånd mot rasism. En grupp människor, där jag hade äran att få vara med, slet dag som natt under veckan för att på mycket kort tid arrangera demonstrationen. Från början trodde vi inte att vi skulle bli så många. Vi skojade om att folk skulle skratta åt det lilla "luciatåget" med en handfull personer som travade genom stan med facklor i händerna. Jag blev intervjuad på plats en kort stund innan det var dags för tåget att avgå, tillsammans med en dialogpolis som bedömde att vi var ca 100 personer. Det kändes kanske lite som en besvikelse, eftersom betydligt fler än så tackat ja till att komma på Facebook-eventet. Men vi var glada ändå. Och tågade iväg från Götaplatsen, strax bakom ett par poliser på hästar som banade vägen framåt.

Ibland försökte vi kasta blickar bakåt för att se hur många människor som fanns där, men det var svårt att se särskilt långt. Det var inte förrän vi, ca 25 minuter efter att vi tågat iväg, fick ett grupp-sms från funktionärer på plats som talade om att de sista människorna ännu inte hade lämnat Götaplatsen, som vi plötsligt förstod att vi hade något riktigt stort på gång. Det var en overklig känsla. Vi såg förbipasserande på gatan ansluta sig till tåget när de fick veta vad det handlade om.

Så kom vi fram till Järntorget. Stannade, tog in, betraktade alla människor som bara fortsatte strömma in på torget till ljudet av trummor. De blev fler, och fler, och ännu fler. Det var nog först då vi förstod vidden av vad det lilla Facebook-eventet hade kommit att bli. En jätteprotest. En stad på fötter. Ett enda stort och gemensamt NEJ till rasism.





Responsen efter fackeltåget har varit väldigt fin. Vi har fått mycket beröm från alla möjliga håll. Facebook-eventet och Twitter svämmade över av kommentarer från människor som deltagit, som var glada att ha varit med. Polisen lovordade oss arrangörer och en av dem sa till och med i medier att han känt sig "lite rörd" av demonstrationen.

Mycket av fokus har legat på det faktum att demonstrationen var "fredlig". Det är sant att den var det. Många människor med olika parti- och organisationstillhörighet lämnade banderollerna hemma och tågade sida vid sida, utan slagord och ramsor, för att kvällen handlade om att visa hur många vi är som förenas av det antirasistiska budskapet. Tanken var att alla som kunde ställa sig bakom det grundläggande budskapet skulle vara välkomna. Vi skulle inte skrika. Vi skulle inte uttrycka vrede. Kraften den kvällen låg helt och hållet i att vi var många, och att vi kände och visade enighet över alla gränser som i andra sammanhang skiljer oss åt. Det var en mäktig symbolhandling. Jag tror att alla som var där kan skriva under på det.

Men allt beröm vi har fått de senaste dagarna, smakar inte riktigt lika gott när det får sjunka in. I GT skriver till exempel Johan Wopenka berömmande ord om demonstrationen, som han kallar "värdig", men också att: "Det är ett beklagligt faktum att extremister på båda flyglar - såväl högern som vänstern - i allt större utsträckning tillgriper våld och hot. Inte bara mot varandra, utan mot alla som inte stöder deras åsikter." Vår demonstration i Göteborg hyllas för sin fredlighet, men det känns som om Wopenka och en del andra som kommenterat de senaste dagarna ställer den i kontrast till andra, "argare" demonstrationer där slagord och ramsor skanderas. Som om vi valde den rätta och duktiga vägen. De snälla antirasisterna som inte skriker och slåss.

Missförstå mig inte nu. Jag är otroligt lycklig och stolt över demonstrationen i Göteborg, över min stad som på ett så fantastiskt sätt markerade mot rasismen. Men jag blir illa till mods vid tanken på att vårt fredliga arrangemang ska användas för att skuldbelägga andra former av initiativ där människor uttrycker berättigad ilska över den rasism de utsätts för, eller ser omkring sig i samhället. Det var aldrig meningen att vi skulle statuera ett exempel för andra om hur antirasism ska göras "rätt". Vi valde ett sätt vi trodde på och tyckte kändes viktigt (Julia förklarar det så utmärkt i klippet överst i inlägget). Det betyder inte att vi inte har en förståelse för människor som inte vill eller orkar vara tysta, som istället väljer att högljutt protestera, vifta med fanor och ropa ut sin frustration över sakers tillstånd. En annan dag skulle vi stå där ibland dem och skrika vi också. Jag har gjort det, och kommer göra många fler gånger.

På senaste tiden tycker jag mig se en förskjutning i debatten, mot att krafterna som försöker stoppa rasisterna på något sätt skulle vara att betrakta som den yttersta änden av en i grunden samma skala. Att det är "lika fel" att vara antirasist som att vara rasist, att det är två jämförbara "åsikter" som ska respekteras lika mycket och vars företrädare ska respekteras och skyddas lika mycket, till varje pris, i yttrandefrihetens namn. Det är en farlig utveckling, för:

Rasism är inte en åsikt.
Fördomar är inte en åsikt.
Hat är inte en åsikt.
Våld är inte en åsikt.

Normaliseringen av rasismen i media och det kollektiva medvetandet har gått så pass långt det här året att vi har börjat tappa vissa perspektiv. Om vi slutar se rasism som det samhällsproblem det är, och låter det få vara en "åsikt" bland alla andra, har vi oåterkalleligen förlorat. Om vi okritiskt köper den bild som rasisterna målar upp av sig själva som förtryckta oliktänkare, finns det ingen återvändo. Då kommer vi ha ett samhällsklimat där i stort sett vilken hatisk ideologi som helst ses som legitim och får härja fritt i skydd av välmenande(?) människors försvar av "yttrandefrihet" och "åsiktsfrihet".

Om rasismen inte fanns, skulle ingen antirasism behövas. Denna enkla sanning måste vi komma ihåg. Rasisterna tycker om att utmåla sig själva som motståndet, men utan dem skulle ingen behöva gå ut på gatorna i protest mot deras hat, det skulle inte finnas några antirasistiska demonstrationer som kunde "spåra ur" - för att använda ett uttryck som blivit oroväckande vanligt i medierna på sista tiden. Antirasismen är motståndet. Antirasismen är en reaktion på problem som hotar samhället och demokratin, som vi alla riskerar falla offer för om de får rota sig för djupt och politiska partier med antidemokratisk agenda tillåts få reell makt.

Därför är det viktigt att kampen mot rasismen är bred och inkluderande. Det var något vi ville verka för i Göteborg i torsdags. Därför känns det också viktigt att säga ifrån mot att vårt initiativ lyfts fram som något bättre och finare än andra, när själva samhällsstrukturerna vi protesterar mot är anledningen till att många av oss har privilegiet att kunna vara tysta och fredliga från första början. Det är lätt för oss som är vita eller som i mitt fall, "sällan-rasifierade", att hålla oss lugna. Vi tillhör inte gruppen som främst måste ta emot rasismens konsekvenser och därför finns det inte heller någon rimlighet i att vi - som till stor del utgjorde demonstrationen - ska framhållas som Goda Antirasister över någon annan.

Demonstrationen i Göteborg var en solidaritetsmarkering som jag alltid kommer att minnas. Det var skönt att för en kväll få fokusera på det ljusa, goda och varma hos människor, och hämta styrka från varandra. Men vi glömde inte bort varför vi var där. Vi vet att rasismen har blivit en stor kraft som kräver stort motstånd. Imorgon tror jag att ljudnivån kommer att vara hög under demonstrationerna i Kärrtorp, och det kommer inte göra dem mindre viktiga eller mindre "värdiga". Motståndet kan och bör ske i olika former, överallt, hela tiden.

Göteborg valde sitt sätt. Nu lämnar vi tillbaka facklan till Kärrtorp med allra största förtroende, och med vetskapen om att just den här elden tillhör inte bara oss, den tillhör oss alla.