fredag 1 november 2013

"Välj dig lycklig!"


Den senaste tiden har både kända och okända twittrare och bloggare gett uttryck för åsikten att människor som inte är lyckliga och inte har uppnått sina livsmål helt enkelt behöver jobba hårdare, kämpa lite mer, välja sina möjligheter och sin framtid. De slänger in disclaimers om att "det är klart att om det finns omständigheter som gör att du har det jobbigt så är det ju inte ditt fel, men ANNARS...."

Det väcker så klart frågan om vilka dessa människor är, som de välmenande och käcka råden riktar sig till. Var är alla dessa människor som aktivt väljer misär före välmående, gråt före skratt? Som har alla förutsättningar att ta sig i kragen, alternativt kasta av sig offerkoftan, skaka ut håret och plötsligt finna att lyckan ler mot dem, har gjort det hela tiden?

Jag har inte träffat många. Nej, faktiskt inte någon. För när man skrapar lite på ytan hos ekonomiskt och socialt utsatta människor som vid första anblicken verkar ha alla möjligheter att ta sig ur sin situation, brukar det väldigt snart visa sig att den där fasaden döljer en hel ocean av sorger, rädslor och problem, dåliga erfarenheter, traumatiska upplevelser och andra små och stora faktorer som tillsammans utgör det där träsket av hopplöshet personen sitter fast i. Det krävs ganska mycket för att knäcka en människa. En enstaka händelse (som personen uppmanas "komma över") är sällan ensam bov i dramat. En individ vars hela livssituation kan lösas genom en bantningskur, en självhjälpsbok, ett ekonomiskt bidrag från en anhörig eller någon annan quick-fix, har troligen inte hamnat i utsatthet från första början.

Snarare är det så att dessa personer, som på senaste tiden har utmålats som bittra, lata, avundsjuka och missunnsamma, redan kämpar för fullt med sin livssituation. En kvinna jag talade med, en ensamstående och sjukskriven mamma med tre barn, beskrev det som att befinna sig i en läckande båt, där hon måste flänga fram och tillbaka och täppa till hålen där vattnet forsar in, bara för att genast upptäcka att ett nytt hål har uppstått på ett annat ställe i båten. Att hennes krafter och resurser aldrig räcker till för att hålla båten intakt. Bara att hålla den flytande, under den ständiga skräcken för att hon plötsligt inte längre ska räcka till.

Vilken krage ska den här kvinnan börja rycka i? Bli frisk från sin kroniska sjukdom? Tänka positivt och tränga bort alla tankar på att kanske inte finnas där för sina barn när de blir äldre? Skaffa ett gymkort, starta en blogg, lansera en egen klädkollektion?

Det är förståeligt att det är lockande för väldigt framgångsrika människor att tänka att de har tagit sig dit helt av egen kraft, utan några faktorer som exempelvis uppväxt, kontakter och tur inblandade. Det känns så klart mycket bättre att föreställa sig att alla skulle kunna, men att det är just DU som genom ditt hårda slit har lyckats. Att det inte finns en miljon andra omständigheter som till exempel diskriminering, sociala klyftor, våld, sjukdom och funktionsnedsättning, som kan bidra till en människa hamnar längst ner på stegen i den där gruppen som är så tacksam att kritisera och sparka på, när du vill höja dig själv och dina prestationer i andras ögon. Klättra ytterligare en bit uppåt.

Vad är det då jag vill säga med det allt här? Att människor är chanslösa, när de väl en gång hamnat där i utsattheten? Att det inte finns en väg ut och att de ska gnälla och självömka istället för att kämpa?

Naturligtvis inte. Det ena utesluter nämligen inte det andra. Det kan finnas ett terapeutiskt värde i att ösa ut sin bitterhet över sakers tillstånd ibland. Att skrika FAN TA DIG, SKITBARNDOM eller DRA ÅT HELVETE, RASISTER eller FUCK YOU, CANCER. Att få älta orättvisor du utsatts för utan att samtidigt behöva lyssna på predikningar om att ojoj, ja det var ju synd om dig men nu får du allt ta och skärpa dig. Det hjälper ingen.

Människor som på ett eller annat sätt har hamnat i utsatthet ska hejas på för varje frivilligt steg de försöker ta mot en bättre livssituation. De ska peppas, lyckönskas och framförallt beredas en väg av omgivningen och samhället. Egen styrka räcker inte alltid, hur stor den än är, och vi behöver en politik som på alla sätt jobbar för att öppna dörrar, bygga broar och hålla en stöttande hand bakom ryggen på dessa individer, hela vägen. Vi behöver också en politik som på längre sikt ser till att människor inte ens ska behöva hamna i utsatthet från första början, oavsett vilka ruttna kort de blivit tilldelade av livet.

Och den som inte har annat att komma med än att kritisera och klandra, borde hålla tyst och hitta något bättre att syssla med. Moraliska pekpinnar från storhetsvansinniga bloggare har aldrig, såvitt jag vet i alla fall, resulterat i att någon enda person har kunnat sätta en extra limpa bröd på bordet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar