onsdag 6 november 2013

Tårtan, rädslan och skrattet


Så Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet, och jag skrattade. Ett skratt som började halvförfärat och bubblande, för att sedan övergå i hjärtligt gapskratt. Det var min första, spontana reaktion som jag tillät mig innan de mer rationella tankarna nog över. Och det var så himla skönt och förlösande.

Jimmie var rädd, sägs det. Jag funderar på senaste gången jag var riktigt rädd. Det var på en stadsbuss, då en man längst fram i bussen ägnade sig åt att häckla busschauffören med rasistiska tillrop och förolämpningar. "Kan du inte klockan eller? Nä, det lär man sig väl inte där du kommer ifrån!" De andra resenärerna satt tysta i vardagsgråheten, stirrade rakt fram eller ut genom fönstret. Ingen sa någonting. Chauffören bad artigt mannen att vara tyst, om han inte ville bli avhyst från bussen vid nästa hållplats. Mannen tystnade, tills bussen rullat förbi hållplatsen. Då började han igen. Rösten blev högre och högre, förolämpningarna grövre och elakare.

Jag var rädd för jag visste att jag måste göra något. För att jag inte skulle kunna leva med mig själv annars. Men det var en stor man och han betedde sig väldigt aggressivt. Jag ville inte bli slagen.

Till slut närmade sig bussen min hållplats och jag tog mig längst fram i bussen istället för att gå till utgången närmast mig. Jag ställde mig vid dörren och väntade, nära mannen. Så fort bussdörrarna slogs upp började jag skälla på honom. Snabbt och snubblande skrek jag åt honom att han borde skämmas, att han inte hade någon rätt att bete sig som han gjorde, att han skulle för satan skärpa till sig. En snabb blick på honom och hans förvåningsgapande mun, en hastigt bytt blick av samförstånd med busschauffören, sedan sprang jag kvickt av bussen och därifrån med adrenalinet pumpande i hela kroppen. Bad en inre bön om att mannen inte hunnit reagera och befann sig två steg efter mig. Jag var skiträdd.

Ändå bleknar min rädsla mot vad människor som busschauffören måste uppleva dagligen. Att leva i ett samhälle där du när som helst kan bli förminskad, diskriminerad, hånad eller i värsta fall utsatt för våld på grund av var du kommer ifrån eller hur du ser ut. De här problemen skapades inte i och med rasistiska partier som Sverigedemokraterna, men de är med sin hatpropaganda en väldigt tung faktor i att de upprätthålls och sprider sig. Jimmie Åkesson är som partiledare ytterst ansvarig för detta.

Jimmie Åkesson var rädd igår, men han är en man som skapar och parasiterar på rädsla i samhället. Alla som idag ventilerar hur synd de tycker om Åkesson för att han fick en tårta i ansiktet, borde ta en allvarlig funderare på vilken rädsla de själva eventuellt är medskyldiga till att skapa. Kanske även hur det måste kännas för människor att bli utvisade till länder där en tårta i ansiktet skulle vara tusen gånger att föredra framför det öde som väntar dem. Vilken sönderslitande rädsla som måste finnas i dessa människors hjärtan.

Nej, det var självklart inte rätt att kasta en tårta på Jimmie Åkesson. Men det konstaterandet förändrar inte det faktum att för många av oss som kämpar emot de mörka krafter han representerar, så var det ganska skönt att om så bara för några sekunder få se honom välförtjänt förödmjukad. Få skratta för ett ögonblick innan allvaret tar över igen.

Det är, till skillnad från Sverigedemokraternas värderingar, bara mänskligt.








1 kommentar:

  1. Jag är en HBTQ-person och med det en av alla de som inte passar i SDs verklighetsfrånvända världsbild (Jag har även vänner som flytt hit från krig, varav några är muslimer och inga av de passar heller in där), men för det tycker jag inte att det är ok att kasta tårtor på meningsmotståndare. Jag tror på det fria ordet och det måste gälla alla, även främlingsfientliga homofober till rövhål som Jimmie Åkesson.
    Två fel gör inte ett rätt.

    Dessutom är det ett så otroligt korkat beteende, för i det stora loppet vinner man inte ett skit på det utan det ger bara de högerextrema ännu fler ursäkter till att ta på sig ofterkoftan. I det långa loppet tjänar Jimmie Åkesson och SD på den där jävla tårtan. Det enda sättet man kan segra över dem är med sakliga motargument och inte ge de en enda ursäkt att ta på sig offerkoftan.

    SvaraRadera