lördag 16 november 2013

50 shades of hate


Igår valde jag att ställa KappAhl några frågor på deras Facebooksida, med anledning av en artikel i Resumé där företagets sortiment- och designdirektör kallar fotomodellen på bilden ovan för "en plusmodell som drar större storlek". Jag såg det här citatet tillsammans med bilder på modellen spridas i sociala medier häromdagen, och många uttryckte frustration och ledsnad. Bland dessa fanns personer som lider av ätstörningar, och som tog illa vid sig av beskrivningen av modellen. Därför kändes det extra viktigt att på något sätt uppmärksamma företaget på det problematiska i deras marknadsföring.

Själv tyckte jag att mina frågor till KappAhl (de har för övrigt inte blivit besvarade än så länge) var sansade, välformulerade och rimliga. Det tyckte dock inte den armé av ilskna personer, varav den stora majoriteten var män, som plötsligt överöste kommentarsfältet med hånfulla kommentarer riktade mot mig och andra som uttryckt att de höll med om min åsikt.


Visst är det förbluffande fakta! Om du håller din kost (inte stoppar i fler kalorier än du gör av med) och rör på dig (jobbigt) så är det ungefär så man ser ut. Tog sanningen så hårt eller tycker ni på riktigt att hon ser pinnsmal ut?


Wow nu kommer det igen.. Vi lever i ett samhälle där fetma nästan gått om rökning i årliga dödsfall, folk bör ha komplex över sina kroppar.. 


Breaking news: det är sådär man ser ut om man håller sin kost och tränar 2-3 gånger i veckan


Deras uppgift är att sälja kläder, inte att få människor att må bra. Tar man illa upp får man leva med det.


Inte så att jag gråter varje gång jag får förbi en reklampanel för herrkalsonger. Vänta lite, jag tar ju faktiskt hand om min kropp


Kommer feminister vara nöjda med någonting någon gång?


Så mycket avundsjuka, ingen tvingar er att äta fler kalorier än vad ni gör av med.



vad [namn] säger är bara att ni inte behöver trycka ner KappAhl för att de gör reklam för något som inte verkar passa er. Att trycka ner de på Facebook kommer inte göra att ni passar bättre i underkläderna, börja istället träna så slipper ni klaga!


Läskunnigheten verkade inte riktigt vara på topp bland personerna som höll hetsiga försvarstal om hur "frisk, sund och normal" modellen ser ut, något varken jag eller någon annan hävdat att hon inte var. Kanske förstod de här personerna inte att de faktiskt snarare underströk det orimliga i att en modell som de betraktar som en "vanlig" kvinna ska benämnas som en plusmodell som drar "större" storlekar.

Om vi bortser från allt vidrigt i kommentarerna ovan, så kan vi väl diskutera det i mitt tycke ganska bekymmersamma i att det finns folk som tycker att man inte ska få "trycka ner" ett företag på Facebook. Vi snackar alltså inte "Gretas Klädvrå" i Lillestad här, utom om ett gigantiskt företag som har råd att låta sin reklam bli en del av det allmänna medvetandet via en mängd olika kanaler, vars halvnakna modeller tjejer och kvinnor ser överallt i sin vardag, på väg till jobbet eller på hemvägen från skolan. Jag skulle säga att det är av yttersta vikt att stora företag får lov att kritiseras offentligt (allra helst utan att privatpersoner försvarar dem genom hån mot den som kritiserar, förstås).

Så låt oss titta på den större bilden - och då menar jag inte underklädesmodeller som biter i rosor på affischer eller tv-skärmar - över hur stora företag använder "plusmodeller" men även många andra saker som "låter bra" som en sorts alibi för att se bra ut, samtidigt som de i andra aspekter bidrar till en negativ samhällspåverkan. Snabbmatskedjor som skryter med hur de delar ut stora summor till välgörenhet, trots att dessa summor intjänas bland annat på att neka sina anställda rimliga arbetsvillkor, anställningstrygghet och tillräckliga löner. Elektronikföretag som hävdar omtanke om miljön samtidigt som deras produkter tillverkas under usla förhållanden av lågbetalda arbetare på en annan del av jorden. Klädföretag (det finns flera exempel) som på allvar anser sig värda axelklappar, beröm och att bli ansedda ha ett socialt samvete för att de någon enstaka gång ibland väljer att marknadsföra sig med modeller som inte ser direkt undernärda ut., samtidigt som deras reklam tjänar som ätstörningsinspiration för kvinnor överallt som redan mår väldigt dåligt.

Det är ett enormt problem när vi i samhället blir så pass avtrubbade och tankeslöa att vi inte orkar genomskåda dessa pseudogoda handlingar som de billiga PR-trick de egentligen är. Det handlar inte om att "trycka ner" företag med ledning och anställda, utan om att avkräva företagen som helhet på ett ansvar de garanterat aldrig skulle ta frivilligt så länge det inte fanns pengar att tjäna på det.


Malin Michea, se den här bilden som inspiration istället för att göra den till ett problem som inte existerar:)


Tillbaka då till medvetandenivån hos kommentatorerna på Facebook, där kritik mot ett företag naturligtvis inte skulle kunna röra sig om något annat än personligt missnöje och dålig självkänsla hos den som kritiserar. Jag tittar på bilden, den som jag alltså ska använda som "inspiration". Ni som läst mina krönikor, min blogg eller Twitter, vet nog att jag i många år led av ätstörningar som tog åratal av behandling och hårt arbete med mig själv att bli av med (det kan ifrågasättas huruvida man någonsin blir av med ätstörningar helt och hållet, men det är en annan diskussion). Jag hade bilder liknande den här som "inspiration" en gång i tiden. Inspiration till att kräkas, inspiration till att inte äta något alls för att slippa kräkas (fast ibland kräks man ändå, för säkerhets skull, fast det bara är vatten), inspiration till att trots läkarens uttalade förbud springa och springa och springa tills benen vek sig, tårarna rann och munnen smakade blod. Inspiration till att stå med en kökskniv i handen och desperat fantisera om att helt enkelt börja karva i kroppens mjuka delar, hyvla bort dem helt enkelt, det skulle vara värt smärtan, det skulle lösa allt.

Så jag säger nej tack till kommentatorerna och till den vackra kvinnan på bilden. Varken hon eller någon annan får någonsin bli min "inspiration" igen. Idag inspireras jag inte av människor frusna i en pose på bilder. Jag inspireras av människor som gör saker, som slåss för mänskliga rättigheter, hjälper sina medmänniskor, sliter i det stora och lilla för att åstadkomma någonting som gör skillnad för andra, och det är mig fullständigt irrelevant hur dessa personer skulle se ut i "sensuella" underkläder baserade på en serie snuskböcker. Jag äter för att det är gott, tränar för att det är skönt, sminkar mig för att det är kul. Jag kan glida in på något av mina stammisställen i stan och vara klädd i baggyjeans och en t-shirt eller en glittrig, draperad klänning och mötas av exakt samma glada hälsningar och värme från människor som vet vem jag är och respekterar mig som just den personen. Det är den största segern mot ätstörningsmonstret och den sortens människor som ligger bakom kommentarerna ovan. Friheten att kunna välja bort dem och deras naiva ilska, snäva världsbild och sorgligt grunda människosyn.

I skrivande stund fortsätter debatten rasa på Facebook och ytterligare hånfulla kommentarer postas hela tiden. Jag undrar om målet är att jag ska bli ledsen och ta bort bilden och mina frågor. I så fall kommer hatarna bli besvikna, för jag har inte en tanke på att göra det. Jag vill fortfarande att KappAhl ska se frågorna. Om inte annat för att få dem att fundera lite själva över varför deras syn på vad som är "plus" och "större" tycks rimma så illa med vad människorna vars plånböcker de siktar in sig på tycker.



torsdag 7 november 2013

Vad är en våldtäkt egentligen?

Ibland verkar vissa människor ha svårt att skilja mellan våldtäkt och andra saker som de tycker är jobbiga, tråkiga eller förnedrande. Jag förstår att det kan vara svårt, och därför har jag sammanställt den här lilla guiden till vad som är och inte är våldtäkt. Skriv gärna ut den och spara, och ta fram nästa gång du funderar på att kalla eller likna någonting vid en våldtäkt för att vara säker på att du inte har fel. Det vore ju lite pinsamt. (För att inte tala om kränkande mot människor som faktiskt blivit utsatta för våldtäkt, om du är en person som bryr dig om sånt!)


1. När någon blir våldtagen, är det en våldtäkt?


Svar: Ja, det är en våldtäkt.



2. När ett idrottslag förlorar en match, är det en våldtäkt?


Svar: Nej, det är inte en våldtäkt.



3. När någon blir bestulen på pengar eller ägodelar, är det en våldtäkt?


Svar: Nej, det är inte en våldtäkt.




4. När en partiledare får en tårta i ansiktet, är det en våldtäkt?


Svar: Nej, det är inte en våldtäkt.



onsdag 6 november 2013

Tårtan, rädslan och skrattet


Så Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet, och jag skrattade. Ett skratt som började halvförfärat och bubblande, för att sedan övergå i hjärtligt gapskratt. Det var min första, spontana reaktion som jag tillät mig innan de mer rationella tankarna nog över. Och det var så himla skönt och förlösande.

Jimmie var rädd, sägs det. Jag funderar på senaste gången jag var riktigt rädd. Det var på en stadsbuss, då en man längst fram i bussen ägnade sig åt att häckla busschauffören med rasistiska tillrop och förolämpningar. "Kan du inte klockan eller? Nä, det lär man sig väl inte där du kommer ifrån!" De andra resenärerna satt tysta i vardagsgråheten, stirrade rakt fram eller ut genom fönstret. Ingen sa någonting. Chauffören bad artigt mannen att vara tyst, om han inte ville bli avhyst från bussen vid nästa hållplats. Mannen tystnade, tills bussen rullat förbi hållplatsen. Då började han igen. Rösten blev högre och högre, förolämpningarna grövre och elakare.

Jag var rädd för jag visste att jag måste göra något. För att jag inte skulle kunna leva med mig själv annars. Men det var en stor man och han betedde sig väldigt aggressivt. Jag ville inte bli slagen.

Till slut närmade sig bussen min hållplats och jag tog mig längst fram i bussen istället för att gå till utgången närmast mig. Jag ställde mig vid dörren och väntade, nära mannen. Så fort bussdörrarna slogs upp började jag skälla på honom. Snabbt och snubblande skrek jag åt honom att han borde skämmas, att han inte hade någon rätt att bete sig som han gjorde, att han skulle för satan skärpa till sig. En snabb blick på honom och hans förvåningsgapande mun, en hastigt bytt blick av samförstånd med busschauffören, sedan sprang jag kvickt av bussen och därifrån med adrenalinet pumpande i hela kroppen. Bad en inre bön om att mannen inte hunnit reagera och befann sig två steg efter mig. Jag var skiträdd.

Ändå bleknar min rädsla mot vad människor som busschauffören måste uppleva dagligen. Att leva i ett samhälle där du när som helst kan bli förminskad, diskriminerad, hånad eller i värsta fall utsatt för våld på grund av var du kommer ifrån eller hur du ser ut. De här problemen skapades inte i och med rasistiska partier som Sverigedemokraterna, men de är med sin hatpropaganda en väldigt tung faktor i att de upprätthålls och sprider sig. Jimmie Åkesson är som partiledare ytterst ansvarig för detta.

Jimmie Åkesson var rädd igår, men han är en man som skapar och parasiterar på rädsla i samhället. Alla som idag ventilerar hur synd de tycker om Åkesson för att han fick en tårta i ansiktet, borde ta en allvarlig funderare på vilken rädsla de själva eventuellt är medskyldiga till att skapa. Kanske även hur det måste kännas för människor att bli utvisade till länder där en tårta i ansiktet skulle vara tusen gånger att föredra framför det öde som väntar dem. Vilken sönderslitande rädsla som måste finnas i dessa människors hjärtan.

Nej, det var självklart inte rätt att kasta en tårta på Jimmie Åkesson. Men det konstaterandet förändrar inte det faktum att för många av oss som kämpar emot de mörka krafter han representerar, så var det ganska skönt att om så bara för några sekunder få se honom välförtjänt förödmjukad. Få skratta för ett ögonblick innan allvaret tar över igen.

Det är, till skillnad från Sverigedemokraternas värderingar, bara mänskligt.








måndag 4 november 2013

Expressen och sexualbrottslingen


Idag publicerades alltså den här artikeln i KvP/Expressen om fotbollsspelaren Miiko Albornoz som just vunnit SM-guld med sitt lag Malmö FF. Artikeln handlar om hur Albornoz har gått igenom svåra motgångar på sin väg fram till den här stunden, då han firar och skålar i champagne. Motgångarna är i det här fallet lika med att Albornoz dömdes för sexuellt utnyttjande av barn för mindre än ett år sedan. I artikeln får han berätta om hur jobbigt det har varit och att han varit ledsen och gråtit. Vad flickan han utnyttjade sexuellt eventuellt känner och tänker idag, är naturligtvis ingenting som tas upp i texten.

Många har kritiserat publiceringen hårt, och Expressen försvarar den så här på Twitter:


Journalisten Jan Peter Andersson som står bakom artikeln, håller samma linje i ett mailsvar till en läsare som reagerat:



Okej, det låter ju faktiskt ganska rimligt. Självklart ska väl en tidning få rapportera om en offentlig persons förehavanden, en person som avtjänat sitt straff och är aktuell i ett helt annat sammanhang.

Men vänta lite nu.

Om vi detaljgranskar artikeln så hittar vi ganska många problematiska formuleringar som, tvärtemot vad Expressen hävdar, innehåller värderingar som är djupt oroväckande.

"Fotbollsåret började med en sexdom - men slutade med ett glas champagne i handen."

"Vägen till guldmedaljen har varit tung och lång(...)"

"Miiko Albornoz är elegant dressad i smokingkvaj, vit skjorta och svart slips.
    Det kunde ha sett helt annorlunda ut."

"- Det är som jag säger. Det är mycket känslor inom mig. Ibland har jag svårt att hålla tillbaka allt. Det har varit en lång resa, säger han och berätta för Kvällsposten om en tid med tårar i sin ensamhet."

Känner vi inte igen den här sortens formuleringar från en ganska vanlig typ av artiklar, som vanligen brukar handla om människor som har överkommit personliga tragedier, sjukdom och elände för att till slut lyckas? Framgångssagor som är menade att få oss att le och känna oss varma inombords, och tänka att världen är nog inte så eländig ändå, när goda människor till slut uppnår den lycka de förtjänar?

"Nisses år började med sjukdom och hemlöshet - men slutade med en lottovinst."

"Vägen till frihet efter misshandelsförhållandet har varit tung och lång..."

"Susanna är klädd i träningskläder och rör sig utan att halta.
     Det kunde ha sett helt annorlunda ut."

"Det har varit en lång resa, säger bröstcancerdrabbade Helene och berättar för Kvällsposten om en tid med tårar i sin ensamhet."

En liten lek med ord och formuleringar som jag faktiskt tycker säger oss något väldigt viktigt om den aktuella artikeln och även andra som liknar den. (Vi kan till exempel dra oss till minne rapporteringen av våldtäkten i Steubenville, då inte bara privatpersoner utan även reportrar uttryckte sympati för våldtäktsmännen.)

Jag har förståelse för den etiska problematiken när det gäller journalistik och brottsdömda personer som avtjänat sitt straff. Även om jag helst inte vill läsa artiklar om dömda sexualbrottslingars prestationer till morgonkaffet så ser jag hur det kan vara befogat att rapportera om dem - ibland. Men i det här fallet används alltså det sexualbrott som Albornoz begått för att på ett ytterst smaklöst sätt skapa en underdog/mot-alla-odds-story där protagonisten trotsat motgångar och nederlag för att till slut resa sig ur askan som hjälte. Barnet han utnyttjade reduceras till ett problem, någon som genom att bli utsatt för sexualbrott stod i vägen för den kämpande fotbollsspelarens dröm att bli nummer ett. Sexualbrottslingen får berätta om sin sorg och sin smärta. Var finns etiken i detta?

Ett barn har blivit utsatt för sexuellt utnyttjande. Jag vet inte riktigt vad det ska kallas för typ av utnyttjande när media använder sig av brott som begåtts mot ett barn för att få till en förvriden och kladdigt sentimental story.

Men det är inte rätt.



fredag 1 november 2013

"Välj dig lycklig!"


Den senaste tiden har både kända och okända twittrare och bloggare gett uttryck för åsikten att människor som inte är lyckliga och inte har uppnått sina livsmål helt enkelt behöver jobba hårdare, kämpa lite mer, välja sina möjligheter och sin framtid. De slänger in disclaimers om att "det är klart att om det finns omständigheter som gör att du har det jobbigt så är det ju inte ditt fel, men ANNARS...."

Det väcker så klart frågan om vilka dessa människor är, som de välmenande och käcka råden riktar sig till. Var är alla dessa människor som aktivt väljer misär före välmående, gråt före skratt? Som har alla förutsättningar att ta sig i kragen, alternativt kasta av sig offerkoftan, skaka ut håret och plötsligt finna att lyckan ler mot dem, har gjort det hela tiden?

Jag har inte träffat många. Nej, faktiskt inte någon. För när man skrapar lite på ytan hos ekonomiskt och socialt utsatta människor som vid första anblicken verkar ha alla möjligheter att ta sig ur sin situation, brukar det väldigt snart visa sig att den där fasaden döljer en hel ocean av sorger, rädslor och problem, dåliga erfarenheter, traumatiska upplevelser och andra små och stora faktorer som tillsammans utgör det där träsket av hopplöshet personen sitter fast i. Det krävs ganska mycket för att knäcka en människa. En enstaka händelse (som personen uppmanas "komma över") är sällan ensam bov i dramat. En individ vars hela livssituation kan lösas genom en bantningskur, en självhjälpsbok, ett ekonomiskt bidrag från en anhörig eller någon annan quick-fix, har troligen inte hamnat i utsatthet från första början.

Snarare är det så att dessa personer, som på senaste tiden har utmålats som bittra, lata, avundsjuka och missunnsamma, redan kämpar för fullt med sin livssituation. En kvinna jag talade med, en ensamstående och sjukskriven mamma med tre barn, beskrev det som att befinna sig i en läckande båt, där hon måste flänga fram och tillbaka och täppa till hålen där vattnet forsar in, bara för att genast upptäcka att ett nytt hål har uppstått på ett annat ställe i båten. Att hennes krafter och resurser aldrig räcker till för att hålla båten intakt. Bara att hålla den flytande, under den ständiga skräcken för att hon plötsligt inte längre ska räcka till.

Vilken krage ska den här kvinnan börja rycka i? Bli frisk från sin kroniska sjukdom? Tänka positivt och tränga bort alla tankar på att kanske inte finnas där för sina barn när de blir äldre? Skaffa ett gymkort, starta en blogg, lansera en egen klädkollektion?

Det är förståeligt att det är lockande för väldigt framgångsrika människor att tänka att de har tagit sig dit helt av egen kraft, utan några faktorer som exempelvis uppväxt, kontakter och tur inblandade. Det känns så klart mycket bättre att föreställa sig att alla skulle kunna, men att det är just DU som genom ditt hårda slit har lyckats. Att det inte finns en miljon andra omständigheter som till exempel diskriminering, sociala klyftor, våld, sjukdom och funktionsnedsättning, som kan bidra till en människa hamnar längst ner på stegen i den där gruppen som är så tacksam att kritisera och sparka på, när du vill höja dig själv och dina prestationer i andras ögon. Klättra ytterligare en bit uppåt.

Vad är det då jag vill säga med det allt här? Att människor är chanslösa, när de väl en gång hamnat där i utsattheten? Att det inte finns en väg ut och att de ska gnälla och självömka istället för att kämpa?

Naturligtvis inte. Det ena utesluter nämligen inte det andra. Det kan finnas ett terapeutiskt värde i att ösa ut sin bitterhet över sakers tillstånd ibland. Att skrika FAN TA DIG, SKITBARNDOM eller DRA ÅT HELVETE, RASISTER eller FUCK YOU, CANCER. Att få älta orättvisor du utsatts för utan att samtidigt behöva lyssna på predikningar om att ojoj, ja det var ju synd om dig men nu får du allt ta och skärpa dig. Det hjälper ingen.

Människor som på ett eller annat sätt har hamnat i utsatthet ska hejas på för varje frivilligt steg de försöker ta mot en bättre livssituation. De ska peppas, lyckönskas och framförallt beredas en väg av omgivningen och samhället. Egen styrka räcker inte alltid, hur stor den än är, och vi behöver en politik som på alla sätt jobbar för att öppna dörrar, bygga broar och hålla en stöttande hand bakom ryggen på dessa individer, hela vägen. Vi behöver också en politik som på längre sikt ser till att människor inte ens ska behöva hamna i utsatthet från första början, oavsett vilka ruttna kort de blivit tilldelade av livet.

Och den som inte har annat att komma med än att kritisera och klandra, borde hålla tyst och hitta något bättre att syssla med. Moraliska pekpinnar från storhetsvansinniga bloggare har aldrig, såvitt jag vet i alla fall, resulterat i att någon enda person har kunnat sätta en extra limpa bröd på bordet.