måndag 9 september 2013

Vemodig magi av Håkan Hellström

Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West
Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West 
"Han sjunger med en självklarhet över hela registret, säkra toner och ett djupt vibrato som ger både nya och gamla låtar en vacker färg."
En sommarkväll för två år sedan, ljusblå himmel och havsdoft, min hand i någon annans (en jag tänkte hålla fast i för evigt) och Håkan Hellström på scenen. Det var dans, glädje och eufori, den där speciella sorten som Håkan bättre än någon annan kan frammana.

Ikväll, två år senare, ser jag upp mot honom på scenen under en lika vacker sommarhimmel, på Way Out West i Göteborg, och allt och inget tycks ha förändrats sedan dess. Min hand håller inte i någon annan och det hellströmska vemodet svävar plötsligt så mycket mer påtagligt mellan de dansande tonerna, ut i det böljande folkhavet. Livet förändras. Saker tar slut och andra tar vid. För mig och alla andra som låtit Håkan Hellströms musik agera soundtrack genom alla toppar och dalar, är det lika magiskt att få njuta av svärtan som av det mest lyckorusiga.

Visst finns det plats för glädjedans i den fantastiska kavalkad av älskade låtar som Håkan efter alla sina skivor kan leverera. Bandet briljerar som vanligt, musiken framförs kreativt och med en sådan djup musikkärlek att det är omöjligt att inte ryckas med. Marken gungar bokstavligt talat, publikens öronbedövande sång lyfter låtarna ännu högre och spontana applåder bryter ut emellanåt. Festivalstämningen på Way Out West behövde Håkan Hellström idag, inget mindre hade räckt till.

Men den här kvällen ligger den riktiga glöden i de tyngre, melankoliska låtarna som Håkan framför med en röst som är i absolut toppform, bättre än jag någonsin hört den förut. Han sjunger med en självklarhet över hela registret, säkra toner och ett djupt vibrato som ger både nya och gamla låtar en vacker färg. De enkla raderna och rimmen, som ofta hånas av människor som tycker sig veta vad sann poesi är och inte är, lyser klart mot den här bakgrunden och man inser att det måste vara precis så, att den här sortens skönhet ligger just i det okonstlade och ärliga.

Och för oss som står där i publiken med hjärtat av på mitten eller kanske bara lite tilltufsat, vi som blivit sparkade på några gånger men fortsätter ändå när allt gör ont, är musiken en tröstande filt som sveps om oss, som påminner om att vi faktiskt får lov att känna mörker och ljus lite huller om buller, att skratta och gråta, att ramla och att dansa - kanske helst alltsammans på en gång.

Håkan Hellström tackar för sig och natten faller över Slottsskogen. Jag tar spårvagnen till andra sidan bron, går nynnande hemåt under tända lyktor. Ensam. Det känns sällsamt fint. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar