måndag 9 september 2013

Väggmålning trivialiserar sexuellt ofredande

Artikelbild

I ögat av den storm som uppstått kring en väggmålning på en skola i Luleå, står 14-åriga Astrid som startade debatten. Jag bestämde mig för att prata med henne om målningen, varför hon beslutade sig för att agera - och om skolans bemötande.
För en tid sedan var jag en av många som reagerade på en bild som plötsligt hade börjat cirkulera i sociala medier. Det var ett fotografi av en väggmålning föreställande en pojke som spionerar på en tjej som som befinner sig på toaletten. Väggmålningen finns på Tunaskolan i Luleå, en skola för årkurs 4-9. Astrid Johansson, 14 år och elev på skolan, bestämde sig för att väcka debatt om målningen och problematisera motivet. Det började med att Astrid lade ut sina synpunkter på Facebook. Sedan spred sig bilden, och med den debatten, vidare i sociala medier och lokaltidningar. Skolans rektor Agneta Hedenström kommenterade målningen med orden: "Jag ser den mer med humor."

Det kändes fullständigt orimligt att det skulle finnas en skola i Sverige år 2013 som anser det vara lämpligt - och dessutom humoristiskt - att i sin offentliga miljö anspela på kvinnlig utsatthet och på sexuellt ofredande, vilket motivet omsatt i verklighet enligt lag skulle klassas som. Kunde det verkligen ha gått ansvariga på Tunaskolan helt förbi att olika former av sexuellt ofredande, trakasserier och övergrepp är ett stort samhällsproblem i Sverige, och att det är något som statistiskt sett tyvärr kommer att drabba många av deras elever - om det inte redan har gjort det? Skulle skolan acceptera en väggmålning som föreställde en pojke som tafsade på en flicka, vilket faller under samma brottsrubricering?

Samtidigt är det ingen ovanlig företeelse att sexistiska stereotyper tanklöst reproduceras överallt i samhället, och detta tyvärr även i skolor. Vad som framstod som till och med mer upprörande än den provokativa väggmålningen, var den information som framkom om hur Tunaskolan har bemött kritiken och den elev, Astrid, som vågade ställa sig upp och ifrågasätta bilden. Målningen står nämligen inte ensam i skolkorridoren. På väggen bredvid sitter nu också ett kollage med här kan vi ana en viss stolthet rubriken "Skolans kändaste målning", under vilken artiklar och kommentarer från nätet har skrivits ut och klistrats upp. Som exempel lyder en av kommentarerna: 

"Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?"




Den här kritiken mot Astrid, och kanske även andra som reagerat, sitter alltså uppe på skolans vägg för allmän beskådan. Skolan valde dessutom att genomföra en enkätundersökning bland eleverna, där de fick svara på frågor om målningen. Resultatet, som utföll till skolans favör, har också detta klistrats upp på väggen, under rubriken "Elevdemokrati".

Exponeringen av de negativa kommentarerna, artiklarna och enkätundersökningen känns som ett ganska massivt motstånd från en skola mot en 14-årig tjej som bara har uttryckt sin åsikt. Jag bestämde mig för att prata med Astrid själv, och få höra hennes sida av saken. Hon berättar att det krävdes mycket tid och funderingar innan hon fattade beslutet att höja sin röst och ifrågasätta målningen. "Jag blev arg när jag såg den", berättar hon. "Jag tycker att den är sexistisk och att den uppmuntrar sexuella trakasserier - på en grundskola! Det är barn det handlar om. För mig var det en självklarhet att den borde tas bort. Men jag visste att jag skulle möta motstånd. Folk tar inte så allvarligt på sånt här."

När debatten om målningen nådde lokaltidningarna, upplevde Astrid inte att det pratades särskilt mycket om det i skolan. "Jag hörde folk viska lite om det, och lärarna småskrattade", berättar hon. "Annars sades direkt ingenting." Men vändpunkten kom en dag när Astrid blev sjuk och fick gå hem från skolan efter lunch. Då, fick hon senare veta, började det diskuteras bland eleverna. Det fanns de som var väldigt upprörda över Astrids kritik, och sa att de tänkte konfrontera henne när hon kom tillbaka. "Men det gjorde de inte", säger Astrid. "Ingen pratar direkt med mig om det här, varken skolpersonal eller elever. Mot mig är de tysta." Jag frågar om hon har fått något stöd av andra elever. "Det är väl kanske två stycken eller så som håller med mig. Resten tycker nog att jag är dum i huvudet", säger Astrid med ett skratt.

Dagen efter var Astrid fortfarande hemma sjuk, och det var då bildläraren bestämde sig för att göra enkätundersökningen bland eleverna, den som nu tronar på väggen med överskriften "Elevdemokrati". Jag frågar Astrid om hon inte tycker att elevdemokrati ska gälla i sådana här frågor. "Nej", säger hon. "Det tycker jag faktiskt inte när det handlar om så unga människor. Skolan ska veta bättre. Och 0,9 procent av eleverna säger att de mår dåligt av bilden. Det är inte många, men de borde också räknas. Om målningen får elever på skolan att må dåligt, så borde den inte få vara kvar."

Astrid känner sig på ett sätt utpekad av artiklarna, kommentarerna och enkätundersökningen som har satts upp, men samtidigt menar hon att det inte berör henne så mycket. "Jag tycker ju att jag har rätt", säger hon. "Människorna som skriver negativa kommentarer på nätet verkar inte vara de smartaste, så jag bryr mig inte om dem. Det här är jättejobbigt, för jag blir väldigt förbannad över hela situationen. Men jag ångrar mig inte, och jag tänker inte ge mig förrän målningen är borta."

Under hela intervjun får jag påminna mig själv om att Astrid bara är 14 år gammal. Med sin självsäkerhet, skarpa analysförmåga och träffsäkra argument känns hon på sätt och vis äldre än så. Tunaskolans agerande framstår som ännu märkligare efter att jag har pratat med Astrid. Varför har ingen lyssnat och tagit hennes synpunkter på allvar?

I ett mail skrivet av skolans rektor som publicerats på nätet, står det: "Vi på Tunaskolan har valt att inte lägga några värderingar i den debatt som vår bild skapat." Kanske är det just där problemet ligger. I ett samhälle som svämmar över av sexistiska stereotyper, olika former av övergrepp och begränsande könsnormer,borde den svenska skolan inte tveka att ställa sig bakom värderingar om jämlikhet och rättvisa, och inte acceptera bildspråk som trivialiserar sexualbrott i den miljö där unga människor vistas och formas, varje dag.

Efter att ha pratat med Astrid, så tycker jag att Tunaskolan borde vara stolta över att ha henne som elev. Hon har gjort någonting som inte många i hennes ålder skulle våga; att trots hårt motstånd sticka ut hakan och ifrågasätta skolan och vuxenvärlden. Hennes agerande är värt beröm, applåder och framför allt - en seriös debatt.

Det citatet får ni gärna sätta upp på väggen, Tunaskolan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar