måndag 9 september 2013

Tillbaka till Ronneby

Artikelbild

Jag undrar om de hemstäder vi känner att vi måste konfrontera ens finns, utöver de minnen som viskar mellan byggnader och längs gator som för längesedan glömt bort hur våra skor kändes.
Den här krönikan skriver inte sig själv på något sätt. Jag måste tvinga fram den. De många slarviga anteckningar jag gjort, nyckelord, citat och minnesfragment, verkar plötsligt sakna samband. Det har alltid känts både nödvändigt och svårt att prata om Ronneby.

Men många har gjort det, och gjort det bra. Frej Larsson i knivskarpa låttexter, Tobias Hultén och Pär Jonasson i den utforskande boken Här och var - En bok som handlar om en småstad. När människor från Ronneby träffas, är det Ronneby som diskuteras, och det är sällan med enbart nostalgiska leenden och tillbakadrömmande ögon, nej, det finns en ängslighet ibland som är svår att sätta fingret på, den svävar i luften som ett melankoliskt, outtalat internskämt.

Det här är högst personligt. Eller kanske tvärtom? Handlar det egentligen om mig och om Ronneby som det var, tiden och platsen - eller har alla småstadsbor i exil samma behov av någon sorts uppgörelse, med staden och med det förflutna? Kanske kan man sitta i vilken småstad som helst, landet över, och säga "Bara här, detta händer bara här..." om människor och företeelser man ser. Kanske är de precis samma. Men något inom mig klamrar sig fast vid tanken om att det var något speciellt och bara vi som var där, kan verkligen förstå.

Idag kan det tyckas konstigt, hur en plats som Ronneby var hela världen för oss som var med. Det skulle vara lätt att skratta åt hur du i princip kunde bli utdömd som "fel" för en evighet om du inte hade exakt rätt jeans på dig från exakt samma JC-butik vid torget där alla andra köpte exakt likadana jeans. Som exempel. Det är ju hysteriskt roligt att tänka sig. Så småstadsaktigt, så trångsynt, så dumma vi var!

Men skrattet fastnar i halsen, för vi var ju ändå där, och någonstans inuti hos många av oss sitter ärren av alla sociala faux pas som en stramande knut, som gör lite ont när vi påminns om den. Krossade hjärtan och självförtroenden, skräckblandad förväntan och ångestsvettiga armhålor i att gå till eller bara förbi videobutiken Film & Fabel där alla "hängde", eller för all del "snusbänken" på Snäckebacksskolan, från vilken en målbrottsröst när som helst kunde ropa en elak kommentar om din rumpa som skulle få dig att gråta i smyg i flera veckor framöver. Det fanns några få som var "rätt". De flesta av oss var fel på en hel massa sätt - bara Ronnebyfel förvisso, men det visste vi inte om. Då.

Det var en sorts hopplöshet som är svår att beskriva idag, när världen är både så svindlande stor och så ofattbart liten, men Ronneby var en livstidsdom och de stämplar du själv eller andra satte på dig, de satt hårt. Tanken på flykt, på "något annat" svävade kanske där framme som en suddig hägring men verkligheten var nog för att hålla dig ockuperad, en blodig kamp eller bara en tyst skuggtillvaro i hopp om att kunna smyga dig igenom någorlunda välbehållen tills dess att "något annat" blev en möjlighet.

Det händer att jag springer på andra från Ronneby. Det kan hända i vilken stad som helst, vi är många och vi är utspridda. Ibland hejar vi. Ibland bara en nick, ibland bara ett ögonkast. Min vän Jonas skrev det bra: "Man möter bara någons blick, så vet man. Inga ord behöver bytas. Ett snett leende så har man levt år tillsammans."Det låter kanske dramatiskt, men jag känner igen det så väl och det sker ofta.

Andra långgatan, Göteborg. Jag träffade en annan gammal bekant från Ronneby och vi bytte några ord. Hon var bitter. "Jag åker aldrig tillbaka till det där skitstället, aldrig. Fatta om man hade fått växa upp nån annanstans? Då kanske man hade trott lite på sig själv. Sluppit alla dessa jävla år där man trodde att man själv var problemet." Hon hade långt, blont hår och stora ögon. Jag mindes att hon ansetts ful i Ronneby. Eller var det slampig? Konstig? Ronnebyfel. Hon smuttade på sin öl. Killarna vid bordet bredvid kunde inte sluta titta på henne. "Jag mår bra nu. Men fattar du hur lång tid det tog? Att få ut Ronneby ur hjärnan? Gör som jag, håll dig borta."

Vi skildes åt med ett löfte om lunch eller fika, ett sådant där som det aldrig blir verklighet av men känns bra att uttala när man säger hej då till någon.

Jag satt på ett tåg mot Ronneby. Det var några dagar innan jul. Jeans och stor, klumpig jacka, rödgråtna ögon bakom solglasögon, ville inte synas mer än nödvändigt. Nyseparerad, snart nyskild. Misslyckandet som en lysande neongloria över huvudet. För om du ska återvända, vill du göra det i triumf. Du vill ha någonting att visa upp, som ett pass för återinträde på rätt villkor. Karriären, familjen, resorna, livet - någonting. Staden var en sträng men välmenande förälder som ville ha dig kvar, skydda dig från världens ondska och vagga dig i famnen, men du bröt dig loss och nu vill du visa att du gjorde rätt.

Något sådant for igenom mitt huvud när tåget gled in på stationen, i staden där det känns som om jag lever ett parallellt spökliv i en annan dimension, med villa, vovve och Volvo. Det som kunde - borde? - ha varit. Livet andra valde, som ibland verkar som din värsta mardröm, ibland det mest lockande av allt du någonsin valt bort. Den personen.

Kontrasten mellan denna hypotetiska Ronnebyvariant av mitt jag och den sammanbrutna personen med tusen resväskor kändes plötsligt som tortyr. Jag hade misslyckats. Och Ronnebyfelen var tillbaka med full kraft, stadens ögon som en röntgenstråle över mitt allra innersta; Vi vet vem du är. Vi visste hela tiden att du inte var bättre än så här, vi känner dig. Känslan dröjde sig kvar som ett tryck över bröstet tills dess att jag var på väg bort från stan igen. Jag tänkte som så många gånger förr att jag aldrig ville komma tillbaka.

Och nu sitter jag här med anteckningen "Ronneby" i min kalender, i juni, inte långt kvar. En vän pratar om att åka tillbaka och "göra upp med" sin hemstad Stockholm, och jag undrar fortfarande om vi alla på ett eller annat sätt måste konfronteras med vår uppväxt som bara i våra huvuden tar sig formen av en stad, vilken den än är, jättestor eller pytteliten. Om den ens finns, utöver de minnen som viskar mellan byggnader och längs gator som för längesedan glömt bort hur våra skor kändes.

Kanske är det så. Eller så handlar det bara om Ronneby.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar