måndag 9 september 2013

Sverigedemokraterna och den bortglömda snällheten

Foto: Michiev
Foto: Michiev 
Är det inte just när vi står där med röstkortet i handen, som vi borde vända oss inåt och lyssna på ekot av rösten från en kärleksfull vuxenvärld som en gång önskade oss karaktär, integritet och viljan att göra gott för andra?
Det var så enkelt när vi var små.

Minns ni? Den tydliga gränsen mellan gott och ont, snällt och elakt. Sagor, filmer och fröken i skolan tillhandahöll en moral som var lätt att följa. Man ska vara snäll. Alla människor är lika värda. Den som retas och säger taskiga saker är elak och vi ska säga ifrån när sådant händer.

Naivt och förenklat, ja, men ibland undrar jag om vi inte behöver gå tillbaka till de mest grundläggande värderingarna vi - förhoppningsvis - fick inpräntade i oss inför våra första skälvande steg ut i en ofta ganska hård och kall värld. De var kanske inte komplexa nog, och de täckte inte varje moraliskt dilemma vi någonsin skulle hamna i, men de räckte en bra bit på vägen.

Politiken är naturligtvis ett område där dessa värderingar inte kan utgöra mer än en riktlinje. Majoriteten av alla svenska politiska partier, stora som små, har som ambition att vilja göra gott. Vara snälla. Hur de ska bära sig åt för att vara snälla, det bråkas det mycket om. Vilka de vill vara extra snälla mot, det kan skilja sig ibland. Hur tokiga resonemangen än blir stundtals, finns det ändå inget tvivel om att någon form av god avsikt ligger inbäddad i grunden för den politik man vill bedriva.

Så har vi undantagen, varav Sverigedemokraterna är det mest välkända och populära. De vill inte vara snälla mot alla; de är till och med elaka mot människor ganska ofta. Hela vägen nerifrån gräsrötterna och upp till partitoppen händer det gång på gång att sverigedemokrater säger hemska saker om invandrare som grupp, kallar dem för öknamn och vill göra elaka saker mot dem, som att skicka ut dem från Sverige fast de inte har gjort något illa. Vilket barn som helst skulle förstå att det inte är snällt att göra så.

Partiet förnekar så klart att det finns ett samband mellan alla hemskheter som deras politiker och anhängare begår. Men vad är ett parti om inte sina företrädare och medlemmar? Twittraren @bradagidag skrev så här: "Vill du förstå ett parti, lyssna inte på partiledaren utan titta på vilka som står i publiken."

Vilka står i Sverigedemokraternas publik?

Alla vi som kritiserar Sverigedemokraterna har en ganska bra uppfattning om det. Från journalister till debattörer i de sociala medierna, alla vi som har fått höra av Sverigedemokraternas anhängare att vi borde bli våldtagna, att vi är landsförrädare, att vi är fiender till det här landet. Det går att kritisera vilket riksdagsparti som helst utan att det här händer. Visst, någon kanske blir sur ibland och tycker att du är en "idiot" - på sin höjd. Men hatet, hoten, de grova våldsskildringarna och rasistiska påhoppen kommer näst intill alltid från människor i Sverigedemokraternas "publik".

Det är inte snällt att göra så.

När jag var liten kände jag inte till mycket om rasism. Den som sa något rasistiskt blev utskälld, för det var elakt, och elak skulle man inte vara. Inte göra andra ledsna. Jag blev ledsen när jag hörde något rasistiskt sägas om min pappa, som är invandrare. Det hände ibland. Men det fanns en väldigt trygg samhällsgemenskap att luta sig mot i sådana stunder - i alla fall där jag bodde. Den tryggheten var att alla vanliga, snälla människor omkring mig inte tolererade rasism och elakhet. De skakade på huvudet och var på min sida, min pappas sida, invandrarnas sida.

Ett barns naiva bild, jag vet. Verkligheten måste ha varit mycket mer komplicerad än så. Men det var skönt där och då att kunna skaka på huvudet åt dumheten och elakheten tillsammans med en majoritet av goda, kloka vuxna som med en underbar självklarhet tog avstånd ifrån allt vad främlingsfientlighet hette, som var välkomnande och inkluderande.

Jag saknar den tiden, även om den till stor del var en illusion.

För idag är det inte lika självklart längre, det här med att vara snäll. I alla fall inte mot alla. Och jag undrar hur de vuxna som liksom Sverigedemokraterna tycker att det bara är vissa människor men inte andra som ska få ta del av snällheten, förklarar det här med gott och ont för sina barn när de läser godnattsagan och måste svara på frågor. Måste det inte svida någonstans, i själen eller kanske samvetet, att förmedla enkla men användbara värderingar om snällhet samtidigt som man inte står för dem fullt ut? Att de inte återspeglas i hur man reagerar när man ser ännu en SD:are kalla människor för "apjävlar", eller smygfotografera kvinnor i slöja och håna dem på nätet? När man står där med röstkortet i handen?

Är det inte just i det ögonblicket vi borde vända oss inåt och lyssna på ekot av rösten från en kärleksfull och omtänksam vuxenvärld som en gång önskade oss karaktär, integritet och viljan att göra gott för andra? Under alla lager av cynism, egoism och missriktad frustration, kan vi inte försöka urskilja den, och den bortglömda snällheten?

Om inte annat så för barnens skull, och för att med ärlighet kunna se inte bara våra egna utan alla barn i ögonen.

Oavsett ögonfärg.


Publicerad i Sourze den 9 juli 2013

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar