måndag 9 september 2013

Mansrollen och våldtäktsmannen

Artikelbild

"Jakten på sex blir ett ständigt pågående maskulinitetsprov och ett belöningssystem där varje ny framgång föder en känsla av status, manlighet och befäst heterosexualitet."
Våldtäktsdebatten är ständigt aktuell, men blossar vanligen upp extra mycket i samband med att tvivelaktiga friande domar uppmärksammas i media. Fall där offret inte har ansetts vara tillräckligt hjälplöst eller sagt ifrån tillräckligt tydligt tycks väcka starkast reaktioner. Fall då någonting har skett i den juridiska och moraliska gråzon mellan sex och övergrepp som fortfarande är en suddig fläck på kartan där konkreta definitioner saknas och värderingar om rätt och fel verkar upplösas. Svårigheterna i att bedöma allt som sker i denna gråzon resulterar i ett allt annat än offervänligt rättssystem, där varenda detalj i offrets beteende och person granskas och prövas i en förnedrande process, som av många upplevs som ett övergrepp i sig, och som ofta visar sig ha varit i onödan. Många väljer att tiga istället.

Men den här texten handlar inte om den juridiska aspekten av våldtäkt. Den handlar om människorna som i den där gråzonen plötsligt finner sig i rollerna av förövare och offer. Människorna som till exempel gick på en fest med samma inställning och förhoppningar om att få en riktigt rolig kväll, utan att veta att innan kvällen var slut skulle deras liv ha förändrats - kanske för alltid - och aldrig någonsin hade önskat bli varken våldtäktsoffer eller våldtäktsman.

Det låter provocerande. Som ett lotteri, som om vem som helst kan våldta, som om alla män genom en liten "olyckshändelse" skulle kunna bli våldtäktsmän. Så är det naturligtvis inte. Ändå händer det att vissa män blir våldtäktsmän när de konfronteras med situationer där det är möjligt att använda sig av en hjälplös kvinnas kropp. Män som i ett senare skede ska komma att beskrivas som vanliga, snälla och bra killar. Normala och schyssta. Sådana som aldrig skulle kunna genomföra en våldtäkt. Då kan det ju inte ha varit en våldtäkt? Väl?

För att kunna prata om våldtäktsmän måste vi prata om mansrollen och dess mycket komplexa relation till kvinnor, sex och våldtäkt. Den som tror att män av naturen är våldtäktsmän, och inte tänker låta sig övertygas om annat, kan sluta läsa här.

Vad säger då den traditionella mansrollen om våldtäkt? Är det accepterat att våldta som man? Nej, absolut inte. Tvärtom. Våldtäktsmän föraktas och bespottas snarare av "riktiga män". Attityden till våldtäkt inom den traditionella manligheten utgörs av en mängd blandade faktorer, allt från en i grunden ganska sympatisk välvilja och skyddsinstinkt gentemot kvinnor till mer tvivelaktiga föreställningar om en riktig man inte ska "behöva" våldta för att få sex. Det kan analyseras i oändlighet, men poängen här är att den traditionella mansrollen inte innefattar våldtäkt och att våldtäkt inte är något en "riktig man" vill genomföra eller kännas vid.

Problemet är att den här ganska starka moraliska principen inte omfattar andra typer av gränslöshet i sexuellt beteende gentemot kvinnor. Redan i mycket ung ålder, på skolgårdar, i korridorer och klassrum, kommer pojkar ofta undan med att klämma och känna på tjejerna och fälla sexuella kommentarer om dem, utan att vuxenvärlden reagerar - eller också läggs ansvaret på tjejerna själva. "Pojkar är busiga. Han menar inget illa. Han kanske tycker du är söt, men kommer inte på något bättre sätt att visa det på?" Fördomar, ursäkter och vuxna som borde ta ansvar men väljer den lätta vägen ut, gör tjejer fredlösa i skolmiljön. Och pojkarna lämnas vind för våg med ett beteende som står oifrågasatt och som, om saker vill sig illa, kan bli grunden till stor destruktivitet i framtiden.

I vuxen ålder förflyttas mönstret till andra arenor, men är i stort sett detsamma. Kvinnor ofredas fysiskt och verbalt i alla typer av miljöer, från arbetsplatsen till tunnelbanan, på gatan och på krogen. Vad säger den traditionella mansrollens principer om detta? Finns det samma typ av internt motstånd och fördömande när det gäller ofredande som när det gäller våldtäkt? Tyvärr inte, att döma av hur debatten ser ut idag. Män som aldrig skulle försvara en man som genomfört en ren våldtäkt, kan ändå försvara och ursäkta andra typer av "mindre allvarliga" sexuella kränkningar mot kvinnor, till synes utan att ens ana ett samband mellan dessa fenomen. Man kopplar inte ihop ett nyp i rumpan eller en ovälkommen sexuell kommentar om en kvinnas kropp med våldtäkt, trots att alla dessa mer eller mindre grova övertramp faktiskt ligger på samma skala. Kvinnor som uppmärksammar problemet med sexuellt ofredande avfärdas som gnälliga, pryda, bittra - "kan inte ta en komplimang", och det gränsöverskridande beteendet hos männen beskrivs inte sällan som mer eller mindre "naturliga" uttryck för en sund sexualitet.

Och kanske är det inte så konstigt. Om vi ser till budskap om kvinnlig och manlig sexualitet i den allmänna debatten, kulturen och i media, så är de vanligen knutna till en mängd föreställningar om en sorts dikotomi där kvinnor representerar det passiva, väntande och lockande objektet - "offret", om man så vill - medan mannen är den aktiva och jagande. Målet är inte i första hand fullt informerat samtyckande och ömsesidigt tillfredsställande sex på lika villkor; det är underordnat själva penetrationen, nedläggningen av bytet.

Observera nu att det i de allra flesta fall inte handlar om uppmuntran till våldtäkt. Inte ens de mest kallhjärtade av reklammakare brukar ta det så långt. Istället bygger den konstruerade dramaturgin kring jakten snarare på att kvinnor ska övertalas till att ge ett samtycke de innerst inne vill, men kanske inte vågar, ge. Tjejtidningarna bidrar på sitt sätt genom att lära ut tusen olika sätt för en kvinna att framställa sig som en åtråvärd men svåråtkomlig trofé; ett objekt. Här samverkar könsrollerna i skapandet av ett avancerat spel där de flesta på ett eller annat sätt blir förlorare. För de män som köper konceptet rakt av, blir jakten på kvinnor och sex ett ständigt pågående maskulinitetsprov och ett belöningssystem där varje ny framgång föder en känsla av status, manlighet och befäst heterosexualitet.

Sammanfattningsvis har vi alltså å ena sidan en mansroll som framhåller kvinnors skyddsvärde och som fördömer våldtäkt. Å andra sidan har vi en hel värld av sociala och mediala budskap som hetsar män att ständigt jaga efter sex för att ha rätt att få känna sig manliga, som trivialiserar i princip alla sexuella kränkningar fram till den punkt att en ren våldtäkt faktiskt begås och kan bevisas bortom allt rimligt tvivel. Lägg till detta en humorkultur där olika typer av sexuella övergrepp ses som en källa till skämt och får ett förmildrande löjets skimmer över sig, och där kvinnor som protesterar stämplas som humorlösa och tråkiga. Synen på våldtäkt i samhället är långt ifrån okomplicerad.

Hur paradoxalt och krångligt allt det här än kan verka, så är det förstås någonting de allra flesta män klarar av att hantera, på samma sätt som kvinnor kämpar och lyckas med att hitta balans i alla de motstridiga normer som hör till att vara kvinna idag. Mansrollen ensam skapar inte våldtäktsmän; det finns många fler psykologiska och sociala faktorer att ta hänsyn till. Samtidigt vet vi att många våldtäkter är oplanerade, så kallade tillfällesbrott som uppstår i situationer där möjligheten att våldta plötsligt uppenbarar sig. De flesta män kommer inte ens tänka tanken att utnyttja den.

Men den man som faktiskt tänker tanken, som står där med valet att våldta eller låta bli - vi måste prata om honom. Vi måste fråga oss vad vi som samhälle fram till den här avgörande punkten har lärt honom, som riskerar att bli just den ursäkt han använder för att rationalisera bort allvaret i det han är på väg att göra. Vilka drivkrafter han kan tänkas agera efter när hans empati, omdöme, förnuft och moral så uppenbart brister. Vilken kvinnosyn som gör det möjligt för honom att inte se en människa värd respekt framför sig, utan bara en kropp att begagna sig av.

Vi måste också prata om vilka föreställningar om män, kvinnor och sexualitet som skapar den här gråzonen där aktivt samtycke inte upplevs som viktigt. Varför en kvinnas passivitet inte nödvändigtvis utgör ett rött kort utan kan förbises i jakten på penetration, och vilken schablonbild av våldtäkt som finns, som gör att en man kan våldta utan att behöva erkänna för sig själv att det är exakt just det han håller på med.

Sist men inte minst, måste vi flytta gränsen för socialt accepterat sexuellt beteende gentemot kvinnor en ganska bra bit tillbaka, och låta vårt fördömande av våldtäkt omfatta alla former av sexuella kränkningar. Den som med ord eller beröring ofredar en kvinna sexuellt är inte alltid en våldtäktsman, men han spelar för samma lag.

Glöm inte bort det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar