måndag 9 september 2013

KVINNA 2013: "Den här kampen kan ni inte vinna"

Artikelbild

Det kan inte vara lätt att sitta på en vacklande piedestal och plötsligt börja undra varför man hamnade där, varför den med ens känns så bräcklig, och vad som kommer att hända när den till slut kollapsar.
Internationella kvinnodagen 2013 står för dörren. Sourze och andra medier svämmar över av berättelser av och om kvinnor. Vi har i veckan kunnat läsa artikel efter artikel av kvinnor som delar med sig av sin verklighet, sina problem, sina samhällsanalyser och förslag till lösningar. Vi har fått ta del av berättelser om diskriminering, trakasserier, våld och övergrepp. Om osynliggörandet och förminskandet som sker när kvinnor vågar berätta och säga ifrån.

Lyssnar någon?

Ja, jag tror och hoppas det. Faktiskt. Men ju fler kvinnor som höjer sina röster samtidigt, desto starkare blir alltid motståndet. Just nu är det strukturerat i två huvudsakliga kategorier av kritiker. Den ena gruppen papegojar fram samma icke-argument på löpande band, till synes omedvetna om slentrianmässigheten i beteendet och formuleringarna.


"Orka..."

"Det finns värre problem."

"Lägg er tid på något viktigare."



I de flesta fall är det uppenbart att dessa ifrånsigslåare inte ens har bemödat sig att ta reda på vad någonting handlar om innan de avfärdar det. De ser orden "feminism" eller "jämställdhet" som varningssignaler, och ridån för all vidare tankeverksamhet går ner. En smådryg kommentar senare är de, nöjda med sig själva, redan på väg mot nästa engagemang att störa sig på.

Den andra kategorin kritiker är värre. Här har vi männen ja, enligt min erfarenhet är det i princip enbart män som inte nöjer sig med att låta bli att ta kvinnor på allvar, de har dessutom satt i system att misskreditera, skuldbelägga och ifrågasätta allt en kvinna säger med ett illa dolt kvinnohat som svärtar ner varje formulering. Det är männen som pratar om "kärringar" som "gnäller". Männen som säger att kvinnor ska ta sexuellt ofredande som en komplimang, och förresten får de skylla sig själva när de klär sig som "fnask" eller "gatflickor". Det är männen som likställer "riktiga kvinnor" med kvinnor som håller tyst och ser snygga ut, som utan ifrågasättande faller in i sin könsroll och den underlägsna position som dessa män kan dra nytta av i upprätthållandet av sin överordning.

Jag tycker verkligen synd om dessa män i de stunder jag orkar se förbi hatet och uppbringa en smula empati och förståelse. Det kan inte vara lätt att sitta på en vacklande piedestal och plötsligt börja undra varför man hamnade där, varför den med ens känns så bräcklig och vad som kommer att hända med en när den till slut kollapsar. Hur kommer det kännas att förlora sitt fågelperspektiv och plötsligt behöva titta rakt in i de ögon som förut bara har tittat dyrkande, sensuellt och bedjande upp på en?

Med lite fantasi kan jag se lockelsen i att leva i en värld där man inte behöver betrakta vissa grupper människor som sina jämlikar; en värld där man av uppfostran, vana och ständigt reproducerade strukturer får lov att se och behandla kvinnor som inte riktigt mänskliga, hybrider av människor och objekt som är där för ens njutning och visuella tillfredsställelse. Inte för att jag tror att människor, eller män, bär på en djupt rotad ondska eller sadism. Däremot är makt berusande, och strukturen som avhumaniserar kvinnor och andra grupper för med sig att vita, heterosexuella män åtnjuter en medfödd makt som känns så självklar att den är svår att se och därmed ifrågasätta.

Jag är på sätt och vis en oerhört priviligerad person, vilket jag också har fått påpekat för mig dock inte i särskilt trevliga ordalag den senaste tiden, av män som desperat vill förneka kvinnors underordnade samhällsposition. Jag har ett utseende som för det mesta passerar för "svenskt", jag är högutbildad, bor i en storstad, har ett bra jobb inom media och kan uttrycka mig väl i skrift. Det finns en stadig grund i allt detta som gör att jag kan verka i samhället på olika sätt och göra mig hörd av många människor. Flera av kvinnorna som i veckan har skrivit artiklar på temat "Kvinna 2013" kan säkert skriva under på samma sak. I en hel del avseenden är vi säkerligen lyckligt lottade jämfört med många av våra medmänniskor i Sverige och världen över.

Men det hindrar inte att jag, vi, ständigt utsätts för den typ av förnedring och förtryck som till sin utformning och utövande är speciell för just kvinnor som mottagare. Vi kan inte skriva oss ur en övergreppssituation, inget antal högskolepoäng kan användas som vapen mot verbala trakasserier, vi kan vara hur smarta, pålästa, kompetenta och sakliga som helst utan att slippa få höra ett avfärdande "lilla gumman" från män som tycker sig stå över kvinnor i allmänhet. Vi vaknar varje dag till en värld som genom alla kanaler pumpar ut budskap om att vi i första hand är vårt utseende, i andra hand om alls personer med åsikter och värdefulla egenskaper. Det sätter sig i psyket. Det finns i luften vi andas. Det går inte att köpa, debattera eller slå sig fri ifrån.

Jag kan nästan höra hjulet av kugghjulen som redan maler i huvudet på vissa typer av personer som läser den här texten, i full färd med att konstruera psykiska och formuleringsmässiga strategier för hur mina ord, liksom andra kvinnors ord, ska kunna avfärdas på ett sätt som känns rättfärdigt och bra. Ni kommer att prata om "statsfeminism", om män det är synd om, om kvinnor som gör onda saker. Ni kommer i vanlig ordning implicit eller helt öppet anklaga mig för att ljuga och överdriva, i något mystiskt syfte som bara ni själva kan tänka ut. Kanske håller ni er till skenbart artig argumentation i kommentarsfältet till den här artikeln. Kanske får jag snart ännu ett mail i inboxen där jag måste läsa orden ful, slyna eller fitta åh, det tragikomiska i att avsändarna till sådana budskap aldrig tycks förstå att de enbart bekräftar min poäng.

Det viktiga, som jag inte vet om ni till fullo har förstått ännu, är att den här kampen kan ni inte vinna. Ni kan sinka den tillfälligt. Ni kan genom er förnekelse och ovilja att lyssna säkerligen förhala den så pass mycket att jag och mina medsystrar inte kommer att få uppleva den dag då vi är betraktade som lika värda under vår livstid. Det har jag förstått och motvilligt accepterat för längesedan. Men det kommer en tid, när vi alla - ni som läser, jag som skriver - sedan många, många år ligger vända med näsan i vädret, som kampen äntligen tar slut, därför att den inte längre behöver utkämpas. En dag då själva idén om att kvinnor skulle värderas lägre än män kommer att te sig stenålders och löjeväckande. Det är dit vi är på väg, vare sig ni vill eller inte.

Nu är det år 2013 och det kan kännas hopplöst ibland, men jag känner mest av allt en enorm glädje över all den styrka, klokhet och värme som fullkomligt lyser från alla de artiklar som har publicerats den här veckan och mer blir det - missa inte morgondagens Sourze!. Om jag fick önska en sak inför Internationella kvinnodagen 2013 så skulle det vara att alla män för en dag ska lägga ner stridsyxan, släppa "orka bry sig"-attityden, och faktiskt lyssna, helhjärtat, på vad kvinnor i deras närhet och i samhället har att berätta. Tänk förbi alla attribut som verkar skilja oss åt, se människan framför dig rakt i ögonen och ta in det hon har att säga.

Du går miste om så mycket annars.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar