måndag 9 september 2013

Gästblogg hos Kawa Zolfagary/Genusfolket: Vem lär oss kvinnor att vi är fula?

Jag tror att jag var fyra eller kanske fem år gammal, då jag frågade mig själv för första gången om jag var ful. Det var åtminstone innan jag hade börjat lekis, vid sex års ålder. Jag och min syster hade lekt frisörer och gett varandra hemska, hackiga frisyrer som var tvungna att kapas ner till någon sorts pottfrisyrer. Jag härjade runt i den där konstiga frisyren, och i ena dagen brydde jag mig inte om att jag såg ut som en tanig liten Mowgli i Djungelboken, men nästa dag gjorde jag plötsligt det. Det går inte att säga säkert vad det var som fick den här ridån att dras undan för mina ögon, men när det skedde så var det oåterkalleligt och för alltid. Plötsligt såg jag världen, och mig själv, ur ett helt nytt perspektiv. Jag var en flicka, och flickor kunde vara söta eller fula. Jag tyckte inte att jag var söt, och det fyllde mig med skam. Jag längtade tills håret skulle växa ut igen. Jag ville höra glada, varma röster kommentera mitt utseende, säga att jag var fin. För aldrig lyste vuxna ansikten upp så mycket som när de sa sådana saker. Inte ens när man gjorde något riktigt skickligt, som att kunna stå på händerna jättelänge eller slå en snygg straff, fast man var så liten. Den där riktiga entusiasmen låg i: ”Men så SÖT hon är!” Den känslan var beroendeframkallande och härlig.

I skolan pratade vi mycket om det här, bland tjejerna. Vem som var söt och inte var det. Vems mamma som var vackrast. Vems mamma som var smalast. Vem som hade den snyggaste storasystern och vem av oss som skulle kunna jobba som fotomodell eller bli Fröken Sverige. Vi letade förebilder bland kändisarna. Vilken sångerska ville vi helst likna? Hade inte Mariah Carey lite väl stor rumpa? Var det inte synd att hon i den där filmen inte hade större bröst, hon som annars var så snygg? Vem ville vi se ut som när vi växte upp? Pojkarna fanns någonstans i periferin av allt det här. Vi släppte inte in dem – till en början.


Det var någonstans i samband med högstadiet, som deras åsikter plötsligt började spela roll. Mer och mer, tills det var den enda åsikten som var riktigt giltig. Vi dömde plötsligt oss själva och alla andra efter killarnas godkännande, inte efter vårt eget. Vem ville alla killarna vara ihop med? Vem ville alla killarna ligga med? Vem tyckte killarna var ful? För tjock? Klädde sig för slampigt? Sminkade sig för mycket? Och vi anpassade oss. Vi lusläste tjejtidningarna och fick veta exakt hur vi skulle matcha rätt nyans av ögonskugga med vår ögonfärg (som om någon såg eller brydde sig), om våra bröst var fina eller såg konstiga ut, om vi vägde för mycket, om killar gillade vår ”typ” eller någon annan.


Vi gjorde tester som skulle berätta för oss om vi var ”Vampiga Veronica” eller ”Söta Sara”, vi lärde oss att sminka oss så att det inte skulle synas att vi var sminkade och hur vi skulle rufsa till håret för att se charmigt nyvakna ut på morgonen, hur vi skulle ”hålla oss fräscha” genom att raka, vaxa och noppa bort håret från våra kroppar, vilka underkläder som skulle få honom att springa skrikandes därifrån och vilka som skulle få honom att tända. Han, han, han. Den där mystiska, perfekta pojkvännen som vi drömde om. Han som skulle älska oss ovillkorligt (om vi bara höll oss till de här villkoren).


Sedan blev det mer komplicerat. För ju äldre vi blev, desto mer gick det upp för oss att alla regler vi hade fått inpräntade i oss inte bara gällde om vi ville få en enda, speciell kille att tycka om oss. Det var inte för hans skull vi var tvungna att alltid, i alla situationer, tänka först och främst på vårt utseende. Det var för alla mäns skull. Alla män i hela världen. Det spelade inte ens någon roll om vissa av oss hade insett att vi inte ens ville ha en pojkvän – ganska många ville hellre ha en flickvän. Men kravet var lika hårt och skoningslöst ändå. ”Du ska se bra ut. Du ska aldrig sluta tänka på ditt utseende.” Och så har det förblivit.


Men, kanske ni tänker nu. Det är väl bara att sluta tänka på ert utseende och inte göra en stor grej av det! Okej att medierna alltid hetsar om att kvinnor ska banta, sminka sig, köpa vissa kläder och skönhetsoperera sig, men det är väl bara att kasta bort tidningen, stänga av TV:n, logga ut från datorn? Det är inte riktigt så enkelt. De senaste dagarna har mycket av den allmänna uppmärksamheten kommit att handla om män som på olika sätt har kommenterat kvinnors utseende offentligt. Någon skriver hånfulla saker om tjejerna i fotbollslandslaget. Någon annan smygfotograferar en tjej och lägger upp bilden på Twitter, tillsammans med en kommentar om att inga killar skulle tycka att byxorna hon har på sig är snygga. Ytterligare en annan twittrar om att det är synd att tjejer inte solar topless så ofta längre, men att det är tur att vissa inte gör det.


Massor av kvinnor uttrycker ledsenhet och ilska över de här handlingarna. Men dessa män får genast stöd av en stor grupp andra män, som tycker att det är väl inte så farligt och att det bara är på skämt. Det är för er skull jag skriver den här texten. Jag är säker på att de flesta av er inte vet vilken makt ni har när det gäller att kommentera kvinnors utseende. Ni vet inte att varenda ”oskyldigt skämt” om kvinnors kroppar eller klädsel slår an ett ångestackord inom så väldigt, väldigt många av de kvinnor som hör eller läser det ni säger. Jag tror inte heller att ni förstår att den här typen av ”skämt” blir ytterligare en påminnelse, en sten på det tunga lasset som redan vilar på de flesta kvinnors axlar. Bördan av att bara vara sitt utseende. Skammen över att aldrig någonsin bli perfekt och därmed räcka till. Maktlösheten i att aldrig kunna slappna av och ägna sig helt åt något bildande, kreativt eller enbart roligt, för att tanken på utseendet alltid måste finnas där. Hur ser jag ut? Ser jag bättre eller sämre ut än hon där borta? Är jag fulast i rummet? Varför sa han inte att min klänning är snygg? Borde jag ha valt en annan? Borde jag ha ätit lunch? Borde jag vara här? Har jag någon rätt att vistas i det här rummet, på den här planeten, borde jag få finnas till?


Ni tror att jag överdriver för poängens skull. Jag lovar att jag inte gör det, och jag lovar att det här sättet att hoppa från en allmän reflektion över sig själv till en djup existentiell ångestkris på bara några sekunder är något kvinnor gör varje dag, överallt. Det är hit vägen ledde, från den första insikten om att det absolut bästa du kunde vara som flicka var ”söt”, genom tonårens pojkvänslängtan och inlärda självuppoffrande mentalitet, till den klaustrofobiskt trånga rollen som ögongodis åt hela världen; du hamnade här, med en frågeställning om huruvida du ens har rätt att leva om du inte ser bra ut. Det här rummet du står i, det kan vara en prisceremoni där du ska hedras för något bra du har gjort, det kan vara ett födelsedagskalas för att fira dig, bara dig. Men du känner dig inte fin. Och du undrar därför om du får lov att existera, om du är värd luften du andas.


Ni som inte förstår allvaret i att skämta om kvinnors utseende, i att vräka ut er preferenser i sociala medier och i det privata – ovanstående är exakt varför kvinnor blir arga på er. Utan att veta om det, säkert utan att ens mena det ett dugg, hjälper ni till om att påminna kvinnor överallt om den där svindlande ångestkänslan, rädslan för att vara fel, inte duga, inte behaga. Andra kvinnor, som har lyckats jobba bort föreställningen om att deras utseende är det enda som spelar roll, blir arga å sina medsystrars vägnar. Eller kanske sina döttrars. För de ser en framtid där nya generationer tjejer ska komma att vandra samma långa, snåriga väg genom samhällets krav och förväntningar, istället för att i lugn och ro kunna fokusera på att utvecklas som personer, bli nästa statsminister eller fotbollsstjärna, kämpa för mänskliga rättigheter eller bara leva ett lyckligt, vanligt liv i harmoni med sig själva. Det är vad som står på spel.


Så snälla, var schyssta och hjälp till här. Ni behöver inte bli feminister, inte stå på några barrikader, inte ens säga ifrån mot sexistiska skämt om ni verkligen inte orkar. Men sprid dem inte, skratta inte med, ge inte de osäkra männen som måste hävda sig på kvinnors bekostnad en bekräftelse som de inte förtjänar. Varje gång ni gör det, blir det mer och mer troligt att även de flickor som bara är små ovetande bebisar just nu, en dag kommer att känna sig mindre värda, mindre dugliga, mindre kapabla att uträtta stora saker och mindre som riktiga människor.


Publicerad på Genusfolket den 16 juli 2013

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar