måndag 9 september 2013

Astrid Johansson: "Tunaskolan har mycket kvar att göra"

Artikelbild


Efter massiv kritik backade Tunaskolan och tog bort sin omdiskuterade väggmålning. Men 14-åriga Astrid Johansson som startade debatten tycker att skolan fortfarande har en lång väg kvar till förbättring.
Det har gått mindre än en vecka sedan jag intervjuade Astrid Johansson för första gången om kampen för att få bort en sexistisk väggmålning utanför toaletterna på Tunaskolan i Luleå. Mycket har hunnit hända sedan dess. Tunaskolan har figurerat i TV, radio och tidningar. Debatten har rasat på Twitter, i bloggar och forum, på Facebook har Astrid fått en egen fanclub, och hon har dessutom blivit nominerad till ett jämställdhetsstipendium. Det centrala i diskussionen; väggmålningen utanför toaletten på Tunaskolan, den är nu övermålad och borta. Men i svallvågorna av situationen som uppstod, fortsätter människor att uttrycka sina åsikter om vardagssexism, mobbning, ledarskap och värderingsarbete i skolan, och vikten av att unga människor får komma till tals i dessa frågor.

Jag pratar med Astrid ännu en gång. Det skulle vara lätt att dra till med en klyscha om att hon låter säkrare och mer medietränad nu, efter den långa raden intervjuer och all uppmärksamhet i massmedia. Men faktum är att Astrid från början och genomgående har haft samma lugna och självsäkra uttryck, lika fast och orubblig i sina åsikter, lika sansad och välformulerad i sina svar oavsett om det har varit i tidningsintervjuer, radio eller TV.

Vi börjar med att skrattande konstatera att ingen av oss nog var riktigt beredd på de något kaotiska effekter den förra artikeln skulle få. "Jag hänger inte med riktigt känns det som", säger Astrid. "Det är inte klokt, allt hände så snabbt. Plötsligt fanns det här överallt. Men det är klart att det är roligt."

Astrid har fått hundratals mail från människor som vill uttrycka sitt stöd för hennes sak. Hon försökte svara på alla i början, men till slut gick det inte. "Jag hade väl trott att det skulle lugna ner sig lite efter ett tag", säger hon. "Men det blev bara mer och mer." Hon berättar att inte ett enda av mailen hon har fått har varit negativt. "Fast det räcker att kolla bland kommentarer och i forum så hittar man de negativa kommentarerna", säger hon och låter inte alltför bekymrad. Jag frågar om hon har varit inne och läst dem. "Alltså, en del... Jag var inne på ett forum och läste första sidan med kommentarer, och det var en massa jävla feminist och sånt. Så jag struntade i det. Jag bryr mig inte."

Trots det överväldigande stödet som har visats för Astrid, har det också funnits röster som kritiserat hennes val av engagemang och menar att det är en struntsak, att det finns viktigare frågor i samhället att lägga sin tid på. "Det är så konstigt", säger Astrid om det resonemanget. "De klagar på att jag klagar. De bryr sig om att jag bryr mig. Vem är det då som egentligen borde lägga sin tid på viktigare saker? Vad man än kämpar för så kommer det alltid att finnas större problem. Det finns människor som har det värre än vi i andra delar av världen, som till exempel svälter. Ska vi då strunta i hur människor har det i Sverige? Nej, jag förstår inte det där. Det är väl bra att man gör någonting alls."

Att en enda sexistisk målning på en skola skulle vara en struntsak håller hon inte med om, utan menar att man kan bekämpa sexism just genom att faktiskt ta de små striderna. "Det kanske är litet i sig, men samtidigt är det faktiskt en del av något större som man kan påverka."

Många kvinnor och unga tjejer har uttryckt i kommentarer att de blev illa till mods av väggmålningen och delat med sig av personliga historier som förklarar varför den väcker obehag hos dem. Det är berättelser om olika typer av sexuella trakasserier, ofta i skolmiljö, ofta med mycket unga människor inblandade. Samtidigt har det i debatten förekommit att män och unga killar pekat på att väldigt lite fokus har hamnat på den negativa stereotypen av pojkar som målningen förmedlar. Jag frågar Astrid vad hon tänker om det. "Det är klart att det är så", säger hon. "Det handlar om båda könen. Samtidigt kan vi ju inte blunda för att det är tjejer som är mest utsatta i den här frågan. Men jag tycker att det behövs att killar också säger ifrån när de blir framställda på ett dåligt sätt. Det skulle vara jättebra om fler reagerade."

Med tanke på hur Tunaskolans agerande - eller kanske snarare brist på agerande - hittills har sett ut så är jag, och säkert många med mig, nyfikna på hur Astrid har blivit bemött i skolan efter all uppståndelse och den massiva kritik som riktats mot de ansvariga. Dessvärre har hon inte några positiva nyheter att dela med sig av. "De har fortfarande inte sagt någonting till mig", berättar hon. "Allt är precis som förut. Jag har varit borta från skolan i två dagar eftersom jag åkte till Stockholm, men innan dess var det ingen lärare eller någon annan som pratade med mig om det här. Ingen verkar låtsas om det."

Den enda påtagliga reaktionen som Astrid har mött visade sig under en NO-lektion, dagen efter att hon blivit intervjuad av bland annat Aftonbladet. När Astrid kom in i klassrummet efter att ha varit och arbetat någon annanstans en stund, hade någon - en kille i klassen, berättar Astrid - ritat av väggmålningen framme på tavlan. "Ingen reagerade fast alla såg den där på tavlan", berättar hon. "Jag kan tycka att läraren borde ha tagit bort den innan jag kom tillbaka, men nej, den fick stå kvar." Istället gick Astrid helt enkelt själv fram och suddade ut teckningen. Ingen sa någonting.

"Jag vet ju att folk är upprörda och kanske lite bittra", säger Astrid om situationen i skolan. "Men jag tror att det kommer väl att lägga sig så småningom." Här måste jag fråga - lite oroligt - om hon har någon att umgås med i skolan, när hon möts av utfrysning av andra elever. "Ja men det har jag", svarar Astrid glatt. "Jag har några kompisar som jag är med. Resten får väl tycka vad de vill. Men det är synd att så många blir arga utan att egentligen ha förstått på riktigt vad allting handlar om. Det är där skolan har gjort fel. De borde ha tagit upp det här på ett bra sätt och låtit eleverna tänka lite längre på vad som egentligen ligger bakom kritiken. Om de hade gjort det, så tror jag att de flesta skulle förstå varför jag reagerade som jag gjorde."

Jag frågar vad hon tycker att rektorn och övrig personal på Tunaskolan borde göra nu. Räcker det med att målningen är borta? "Nej absolut inte", säger Astrid. "De har mycket kvar att göra. De borde sätta sig ner och prata om det här på ett vettigt sätt, och verkligen analysera problemet ordentligt. Och om de inte klarar det själva, så borde de gå en utbildning allihopa. Det finns såna." Hon låter väldigt bestämd när hon lägger till: "Alltså, det här är saker de redan ska kunna, egentligen. De jobbar som lärare, de har ansvar för barn. Det är deras jobb att se till att de här barnen får med sig bra värderingar och lär sig rätt och fel. De har inte lyckats med det."

Vi pratar om framtiden. Astrid säger att hon hoppas att hon ska kunna engagera sig mer för jämställdhet framöver. Göra skillnad. Men vad gäller utbildning och jobb, så känner hon sig inte riktigt färdig med sina tankar ännu. "Jag har ungefär ett och ett halvt år kvar på Tunaskolan", säger hon. "Sen får vi se hur det blir med gymnasiet, vad jag ska välja. Om det blir något vettigt, eller något mysigt." Hon skrattar.

Jag berättar att jag just läst någonstans att över 400 personer har nominerat henne till att bli Luleå kommuns jämställdhetsstipendiat 2013. "Oj, men herregud... jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker ju inte att det jag har gjort är så stort egentligen, mer en självklarhet. Men om andra tycker att jag har gjort något bra så känns det ju jätteroligt."

Astrid säger att hon önskar att alla skulle uppmärksamma sexism mer i vardagen och inte tveka att säga ifrån om de hamnar i samma situation som hon, även om det är svårt att vara den första som kritiserar något. "Om du ser sånt här i skolan, prata med rektorn. Prata med andra, få över folk på din sida, ge inte upp."

Till sist frågar jag om Astrid vill hälsa någonting till alla som har stöttat henne i kampen, och jag måste först lova henne att inte formulera det på ett fånigt sätt, "som ett tacktal för ett pris eller nåt". Så jag förmedlar helt enkelt hennes ord:

"Hälsa tack för att de har stått på min sida. Och till alla som säger att de önskar att de också vågade göra det jag har gjort vill jag säga... bara gör det. Våga."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar