torsdag 19 september 2013

Kvinnor + media = sex


Den här bilden klippte jag ihop och postade på Twitter idag. Jag leker ofta med tanken på att göra så här när jag skummar igenom tidningarnas förstasidor på morgonen, men tiden finns sällan. Kanske borde jag göra det oftare, jag eller någon annan som orkar. För när man sätter dessa rubriker tillsammans med varandra i en klump, blir det så tydligt och lätt att se vilka idéer om kvinnor vi matas med varenda dag. På vilket sätt kvinnor får representeras i media. Det är ganska viktigt att fundera över det, och hur det påverkar oss.

Sex säljer, eller drar åtminstone ögonen till sig, får människor att klicka. Kvinnor säljer eftersom kvinnor och sex till stor del är synonymt i reklam och media. Om fokus inte ligger på en kvinnas utseende och hur hon är klädd, hur mycket hud hon visar eller något annat med sexuell anknytning, så vrids det ofta till sex på något sätt ändå. Intervjuer med kända kvinnor får ofta rubriker där lösryckta citat används, som anspelar eller åtminstone kan se ut att anspela på sex. När man läser intervjun visar det sig ofta att den handlar om helt andra saker. En kvinnlig skådespelare kan till exempel prata om sitt engagemang i humanitära frågor, men nämner hon ordet "bröst" i ett av svaren kan hon räkna med att det är det som kommer att lyftas fram när intervjun så småningom publiceras.

Det rör sig om en cynisk exploatering av kvinnor, samt deras kroppar och sexualitet, som bidrar till att kvinnor i allmänhet reduceras till objekt för (manlig) åtrå. Det upprätthåller dessutom bilden av kvinnor som representanter för allt som är ytligt och konstlat, en stereotyp som får verkliga konsekvenser i samhället i form av att kvinnor har svårt att bli tagna på allvar. Dessutom måste vi fråga oss vad det gör med unga tjejer som håller på att forma sin egen identitet, att ständigt omges av dessa budskap som säger dem att deras viktigaste roll - och största möjlighet att göra sig synliga - i samhället, är att göra sig sexiga i mäns ögon.

Kvinnor har så mycket att säga, åstadkomma och bidra med. De väldigt snäva mallarna för hur detta får lov att göras måste brytas upp.

söndag 15 september 2013

Val och värderingar



Idag röstade jag, liksom många andra som hade möjlighet, i kyrkovalet. Det har höjts vissa röster som säger att det är fel att göra det om man inte är aktivt troende eller engagerad i kyrkan annars. Jag har tänkt ganska mycket på det där. Även om det för mig är ett gott syfte i sig att förhindra rasistiska partier att få fotfäste på någon plattform i samhället, så var mitt viktigaste skäl att jag ser det som en solidaritetshandling med alla människor för vilka det som händer i kyrkan faktiskt spelar roll. Om andra människor hade makten att påverka någonting som var en stor del i mitt liv i positiv riktning, skulle jag så klart vilja att de gjorde det för mig.

Vad är då "positivt" och hur kan jag veta att det jag röstar för är just detta? Det är väldigt enkelt, egentligen. Det handlar om att främja mänskliga rättigheter och allas lika värde. Allas. Lika. Värde. Var du än kommer ifrån, vilken hudfärg du har, vilken sexualitet, könsidentitet, vem eller vad andra ser dig som - du ska få finnas och verka i det här samhället på samma villkor som alla andra. Att utnyttja sin demokratiska rätt att främja det här grundläggande och viktiga värderingarna kan jag aldrig se som någonting negativt.

måndag 9 september 2013

Vemodig magi av Håkan Hellström

Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West
Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West 
"Han sjunger med en självklarhet över hela registret, säkra toner och ett djupt vibrato som ger både nya och gamla låtar en vacker färg."
En sommarkväll för två år sedan, ljusblå himmel och havsdoft, min hand i någon annans (en jag tänkte hålla fast i för evigt) och Håkan Hellström på scenen. Det var dans, glädje och eufori, den där speciella sorten som Håkan bättre än någon annan kan frammana.

Ikväll, två år senare, ser jag upp mot honom på scenen under en lika vacker sommarhimmel, på Way Out West i Göteborg, och allt och inget tycks ha förändrats sedan dess. Min hand håller inte i någon annan och det hellströmska vemodet svävar plötsligt så mycket mer påtagligt mellan de dansande tonerna, ut i det böljande folkhavet. Livet förändras. Saker tar slut och andra tar vid. För mig och alla andra som låtit Håkan Hellströms musik agera soundtrack genom alla toppar och dalar, är det lika magiskt att få njuta av svärtan som av det mest lyckorusiga.

Visst finns det plats för glädjedans i den fantastiska kavalkad av älskade låtar som Håkan efter alla sina skivor kan leverera. Bandet briljerar som vanligt, musiken framförs kreativt och med en sådan djup musikkärlek att det är omöjligt att inte ryckas med. Marken gungar bokstavligt talat, publikens öronbedövande sång lyfter låtarna ännu högre och spontana applåder bryter ut emellanåt. Festivalstämningen på Way Out West behövde Håkan Hellström idag, inget mindre hade räckt till.

Men den här kvällen ligger den riktiga glöden i de tyngre, melankoliska låtarna som Håkan framför med en röst som är i absolut toppform, bättre än jag någonsin hört den förut. Han sjunger med en självklarhet över hela registret, säkra toner och ett djupt vibrato som ger både nya och gamla låtar en vacker färg. De enkla raderna och rimmen, som ofta hånas av människor som tycker sig veta vad sann poesi är och inte är, lyser klart mot den här bakgrunden och man inser att det måste vara precis så, att den här sortens skönhet ligger just i det okonstlade och ärliga.

Och för oss som står där i publiken med hjärtat av på mitten eller kanske bara lite tilltufsat, vi som blivit sparkade på några gånger men fortsätter ändå när allt gör ont, är musiken en tröstande filt som sveps om oss, som påminner om att vi faktiskt får lov att känna mörker och ljus lite huller om buller, att skratta och gråta, att ramla och att dansa - kanske helst alltsammans på en gång.

Håkan Hellström tackar för sig och natten faller över Slottsskogen. Jag tar spårvagnen till andra sidan bron, går nynnande hemåt under tända lyktor. Ensam. Det känns sällsamt fint. 

Sverigedemokraterna och den bortglömda snällheten

Foto: Michiev
Foto: Michiev 
Är det inte just när vi står där med röstkortet i handen, som vi borde vända oss inåt och lyssna på ekot av rösten från en kärleksfull vuxenvärld som en gång önskade oss karaktär, integritet och viljan att göra gott för andra?
Det var så enkelt när vi var små.

Minns ni? Den tydliga gränsen mellan gott och ont, snällt och elakt. Sagor, filmer och fröken i skolan tillhandahöll en moral som var lätt att följa. Man ska vara snäll. Alla människor är lika värda. Den som retas och säger taskiga saker är elak och vi ska säga ifrån när sådant händer.

Naivt och förenklat, ja, men ibland undrar jag om vi inte behöver gå tillbaka till de mest grundläggande värderingarna vi - förhoppningsvis - fick inpräntade i oss inför våra första skälvande steg ut i en ofta ganska hård och kall värld. De var kanske inte komplexa nog, och de täckte inte varje moraliskt dilemma vi någonsin skulle hamna i, men de räckte en bra bit på vägen.

Politiken är naturligtvis ett område där dessa värderingar inte kan utgöra mer än en riktlinje. Majoriteten av alla svenska politiska partier, stora som små, har som ambition att vilja göra gott. Vara snälla. Hur de ska bära sig åt för att vara snälla, det bråkas det mycket om. Vilka de vill vara extra snälla mot, det kan skilja sig ibland. Hur tokiga resonemangen än blir stundtals, finns det ändå inget tvivel om att någon form av god avsikt ligger inbäddad i grunden för den politik man vill bedriva.

Så har vi undantagen, varav Sverigedemokraterna är det mest välkända och populära. De vill inte vara snälla mot alla; de är till och med elaka mot människor ganska ofta. Hela vägen nerifrån gräsrötterna och upp till partitoppen händer det gång på gång att sverigedemokrater säger hemska saker om invandrare som grupp, kallar dem för öknamn och vill göra elaka saker mot dem, som att skicka ut dem från Sverige fast de inte har gjort något illa. Vilket barn som helst skulle förstå att det inte är snällt att göra så.

Partiet förnekar så klart att det finns ett samband mellan alla hemskheter som deras politiker och anhängare begår. Men vad är ett parti om inte sina företrädare och medlemmar? Twittraren @bradagidag skrev så här: "Vill du förstå ett parti, lyssna inte på partiledaren utan titta på vilka som står i publiken."

Vilka står i Sverigedemokraternas publik?

Alla vi som kritiserar Sverigedemokraterna har en ganska bra uppfattning om det. Från journalister till debattörer i de sociala medierna, alla vi som har fått höra av Sverigedemokraternas anhängare att vi borde bli våldtagna, att vi är landsförrädare, att vi är fiender till det här landet. Det går att kritisera vilket riksdagsparti som helst utan att det här händer. Visst, någon kanske blir sur ibland och tycker att du är en "idiot" - på sin höjd. Men hatet, hoten, de grova våldsskildringarna och rasistiska påhoppen kommer näst intill alltid från människor i Sverigedemokraternas "publik".

Det är inte snällt att göra så.

När jag var liten kände jag inte till mycket om rasism. Den som sa något rasistiskt blev utskälld, för det var elakt, och elak skulle man inte vara. Inte göra andra ledsna. Jag blev ledsen när jag hörde något rasistiskt sägas om min pappa, som är invandrare. Det hände ibland. Men det fanns en väldigt trygg samhällsgemenskap att luta sig mot i sådana stunder - i alla fall där jag bodde. Den tryggheten var att alla vanliga, snälla människor omkring mig inte tolererade rasism och elakhet. De skakade på huvudet och var på min sida, min pappas sida, invandrarnas sida.

Ett barns naiva bild, jag vet. Verkligheten måste ha varit mycket mer komplicerad än så. Men det var skönt där och då att kunna skaka på huvudet åt dumheten och elakheten tillsammans med en majoritet av goda, kloka vuxna som med en underbar självklarhet tog avstånd ifrån allt vad främlingsfientlighet hette, som var välkomnande och inkluderande.

Jag saknar den tiden, även om den till stor del var en illusion.

För idag är det inte lika självklart längre, det här med att vara snäll. I alla fall inte mot alla. Och jag undrar hur de vuxna som liksom Sverigedemokraterna tycker att det bara är vissa människor men inte andra som ska få ta del av snällheten, förklarar det här med gott och ont för sina barn när de läser godnattsagan och måste svara på frågor. Måste det inte svida någonstans, i själen eller kanske samvetet, att förmedla enkla men användbara värderingar om snällhet samtidigt som man inte står för dem fullt ut? Att de inte återspeglas i hur man reagerar när man ser ännu en SD:are kalla människor för "apjävlar", eller smygfotografera kvinnor i slöja och håna dem på nätet? När man står där med röstkortet i handen?

Är det inte just i det ögonblicket vi borde vända oss inåt och lyssna på ekot av rösten från en kärleksfull och omtänksam vuxenvärld som en gång önskade oss karaktär, integritet och viljan att göra gott för andra? Under alla lager av cynism, egoism och missriktad frustration, kan vi inte försöka urskilja den, och den bortglömda snällheten?

Om inte annat så för barnens skull, och för att med ärlighet kunna se inte bara våra egna utan alla barn i ögonen.

Oavsett ögonfärg.


Publicerad i Sourze den 9 juli 2013

Den vita klänningen

Foto: Simona Balint
Foto: Simona Balint 
Kärleken var inte bunden i dessa vackra små ting, som du kanske inbillade dig för att det var så det skulle vara.
Det handlar förstås inte om den vita klänningen, egentligen.

Visst, du hängde kanske upp en massa drömmar tillsammans med den, förhoppningar invävda i tjocka, glansiga broderier och fantasier om framtiden i skimret av den pärlbeströdda urringningen och frasiga tyllkanter. Livet du målat som en saga i bröllopets temafärger, i gräddvitt, guld och gammelrosa, lika levande som de knubbiga rosorna i brudbuketten du placerade på din morfars grav som nygift, en hälsning om liv och lysande utsikter för oss som ännu fanns kvar och skulle vandra vidare, tillsammans.

Det handlar inte heller om diamanterna som skulle vara en flickas bästa vän och för evigt i guldringen, små och blixtrande på rad - nu ligger de i mörker, gömda i en ask inuti en annan ask, i en låda där de inte kan skära dig i ögonen och påminna dig om någonting förlorat. Förresten gnistrar de kanske inte ens längre, det känns som ett rimligt antagande. Varför skulle de?

Egentligen handlar det mest om ett hjärtats innerliga "ja", som du inte uttalade i någon kyrka eller framför honom på knä i krasande snö, en iskall nyårsnatt för så längesedan - den tunna förlovningsringen, studentbudget, med sin lätta och sirliga inskription, den kändes också kall på ditt finger och betyder kanske när allt kommer omkring inte så mycket den heller, där den nu ligger inlåst med sin dyrare diamantsyster.

Kärleken var inte bunden i dessa vackra små ting, som du kanske inbillade dig för att det var så det skulle vara. I själva verket vittrade den långsamt med en falnande glöd i de tusen små lappar ni skrev till varandra - då - och i melankoliska, svävande toner av musik på skivor ni brände till varandra men slutade lyssna på ungefär när tekniken blev omodern, ni lyssnade inte och ni dansade nästan aldrig, men det märkte du inte. Och den elektriska värmen mellan händer i fingervante och skinnhandske den där första promenaden då han dök upp oanmäld utanför din dörr och ni bara gick och gick, den var också borta, men du märkte inte det heller, i din vita klänning.

Nu går du promenaderna ensam, mest, värkande och haltande efter stora slag du aldrig ville slåss i men på något sätt blev tvungen till ändå. Du vadar genom söndertrampade rosor och smutsiga tygsjok på regnvåt asfalt, resterna av ditt misslyckande spridda över de städer ni bodde i liksom varenda litet fånigt minne som du aldrig trodde skulle bli en omvriden kniv i hjärtat. Du skrattar och jobbar och festar och älskar, och du ler lika mycket som alltid men det spökar i varje tomrum inuti och världen har förlorat någon färgnyans som du inte visste existerade förrän den försvann. Du vet att han finns därute någonstans med hälften av det som slets itu - kanske mer, du verkar ha så lite kvar? Och du vet att den där handen håller en annan sedan den släppte taget om din, du hoppas att den också värmer, fast kanske inte fullt lika mycket.

Du är äldre nu och klokare, men någonstans är du fortfarande också den där nittonåringen i berusad dans över kärleken och ödet och allt annat ni slutade tro på, med vidöppna ögon och en blick som alltid mötte hans och sa "ja", över cafébord och frukostbord och kanten på täcket, hon som lovade för evigt och menade för evigt.

Du, den vuxna, kommer att gå vidare med läkta sår, på starka ben. Men hon den andra - hon i virvlande snö, hon som skrev hjärtan på lappar och lärde sig älska hans favoritmusik, hon som skrattande och andäktigt valde ut den där vita klänningen - ibland vet jag inte riktigt hur det ska gå för henne.

Tillbaka till Ronneby

Artikelbild

Jag undrar om de hemstäder vi känner att vi måste konfrontera ens finns, utöver de minnen som viskar mellan byggnader och längs gator som för längesedan glömt bort hur våra skor kändes.
Den här krönikan skriver inte sig själv på något sätt. Jag måste tvinga fram den. De många slarviga anteckningar jag gjort, nyckelord, citat och minnesfragment, verkar plötsligt sakna samband. Det har alltid känts både nödvändigt och svårt att prata om Ronneby.

Men många har gjort det, och gjort det bra. Frej Larsson i knivskarpa låttexter, Tobias Hultén och Pär Jonasson i den utforskande boken Här och var - En bok som handlar om en småstad. När människor från Ronneby träffas, är det Ronneby som diskuteras, och det är sällan med enbart nostalgiska leenden och tillbakadrömmande ögon, nej, det finns en ängslighet ibland som är svår att sätta fingret på, den svävar i luften som ett melankoliskt, outtalat internskämt.

Det här är högst personligt. Eller kanske tvärtom? Handlar det egentligen om mig och om Ronneby som det var, tiden och platsen - eller har alla småstadsbor i exil samma behov av någon sorts uppgörelse, med staden och med det förflutna? Kanske kan man sitta i vilken småstad som helst, landet över, och säga "Bara här, detta händer bara här..." om människor och företeelser man ser. Kanske är de precis samma. Men något inom mig klamrar sig fast vid tanken om att det var något speciellt och bara vi som var där, kan verkligen förstå.

Idag kan det tyckas konstigt, hur en plats som Ronneby var hela världen för oss som var med. Det skulle vara lätt att skratta åt hur du i princip kunde bli utdömd som "fel" för en evighet om du inte hade exakt rätt jeans på dig från exakt samma JC-butik vid torget där alla andra köpte exakt likadana jeans. Som exempel. Det är ju hysteriskt roligt att tänka sig. Så småstadsaktigt, så trångsynt, så dumma vi var!

Men skrattet fastnar i halsen, för vi var ju ändå där, och någonstans inuti hos många av oss sitter ärren av alla sociala faux pas som en stramande knut, som gör lite ont när vi påminns om den. Krossade hjärtan och självförtroenden, skräckblandad förväntan och ångestsvettiga armhålor i att gå till eller bara förbi videobutiken Film & Fabel där alla "hängde", eller för all del "snusbänken" på Snäckebacksskolan, från vilken en målbrottsröst när som helst kunde ropa en elak kommentar om din rumpa som skulle få dig att gråta i smyg i flera veckor framöver. Det fanns några få som var "rätt". De flesta av oss var fel på en hel massa sätt - bara Ronnebyfel förvisso, men det visste vi inte om. Då.

Det var en sorts hopplöshet som är svår att beskriva idag, när världen är både så svindlande stor och så ofattbart liten, men Ronneby var en livstidsdom och de stämplar du själv eller andra satte på dig, de satt hårt. Tanken på flykt, på "något annat" svävade kanske där framme som en suddig hägring men verkligheten var nog för att hålla dig ockuperad, en blodig kamp eller bara en tyst skuggtillvaro i hopp om att kunna smyga dig igenom någorlunda välbehållen tills dess att "något annat" blev en möjlighet.

Det händer att jag springer på andra från Ronneby. Det kan hända i vilken stad som helst, vi är många och vi är utspridda. Ibland hejar vi. Ibland bara en nick, ibland bara ett ögonkast. Min vän Jonas skrev det bra: "Man möter bara någons blick, så vet man. Inga ord behöver bytas. Ett snett leende så har man levt år tillsammans."Det låter kanske dramatiskt, men jag känner igen det så väl och det sker ofta.

Andra långgatan, Göteborg. Jag träffade en annan gammal bekant från Ronneby och vi bytte några ord. Hon var bitter. "Jag åker aldrig tillbaka till det där skitstället, aldrig. Fatta om man hade fått växa upp nån annanstans? Då kanske man hade trott lite på sig själv. Sluppit alla dessa jävla år där man trodde att man själv var problemet." Hon hade långt, blont hår och stora ögon. Jag mindes att hon ansetts ful i Ronneby. Eller var det slampig? Konstig? Ronnebyfel. Hon smuttade på sin öl. Killarna vid bordet bredvid kunde inte sluta titta på henne. "Jag mår bra nu. Men fattar du hur lång tid det tog? Att få ut Ronneby ur hjärnan? Gör som jag, håll dig borta."

Vi skildes åt med ett löfte om lunch eller fika, ett sådant där som det aldrig blir verklighet av men känns bra att uttala när man säger hej då till någon.

Jag satt på ett tåg mot Ronneby. Det var några dagar innan jul. Jeans och stor, klumpig jacka, rödgråtna ögon bakom solglasögon, ville inte synas mer än nödvändigt. Nyseparerad, snart nyskild. Misslyckandet som en lysande neongloria över huvudet. För om du ska återvända, vill du göra det i triumf. Du vill ha någonting att visa upp, som ett pass för återinträde på rätt villkor. Karriären, familjen, resorna, livet - någonting. Staden var en sträng men välmenande förälder som ville ha dig kvar, skydda dig från världens ondska och vagga dig i famnen, men du bröt dig loss och nu vill du visa att du gjorde rätt.

Något sådant for igenom mitt huvud när tåget gled in på stationen, i staden där det känns som om jag lever ett parallellt spökliv i en annan dimension, med villa, vovve och Volvo. Det som kunde - borde? - ha varit. Livet andra valde, som ibland verkar som din värsta mardröm, ibland det mest lockande av allt du någonsin valt bort. Den personen.

Kontrasten mellan denna hypotetiska Ronnebyvariant av mitt jag och den sammanbrutna personen med tusen resväskor kändes plötsligt som tortyr. Jag hade misslyckats. Och Ronnebyfelen var tillbaka med full kraft, stadens ögon som en röntgenstråle över mitt allra innersta; Vi vet vem du är. Vi visste hela tiden att du inte var bättre än så här, vi känner dig. Känslan dröjde sig kvar som ett tryck över bröstet tills dess att jag var på väg bort från stan igen. Jag tänkte som så många gånger förr att jag aldrig ville komma tillbaka.

Och nu sitter jag här med anteckningen "Ronneby" i min kalender, i juni, inte långt kvar. En vän pratar om att åka tillbaka och "göra upp med" sin hemstad Stockholm, och jag undrar fortfarande om vi alla på ett eller annat sätt måste konfronteras med vår uppväxt som bara i våra huvuden tar sig formen av en stad, vilken den än är, jättestor eller pytteliten. Om den ens finns, utöver de minnen som viskar mellan byggnader och längs gator som för längesedan glömt bort hur våra skor kändes.

Kanske är det så. Eller så handlar det bara om Ronneby.

Mansrollen och våldtäktsmannen

Artikelbild

"Jakten på sex blir ett ständigt pågående maskulinitetsprov och ett belöningssystem där varje ny framgång föder en känsla av status, manlighet och befäst heterosexualitet."
Våldtäktsdebatten är ständigt aktuell, men blossar vanligen upp extra mycket i samband med att tvivelaktiga friande domar uppmärksammas i media. Fall där offret inte har ansetts vara tillräckligt hjälplöst eller sagt ifrån tillräckligt tydligt tycks väcka starkast reaktioner. Fall då någonting har skett i den juridiska och moraliska gråzon mellan sex och övergrepp som fortfarande är en suddig fläck på kartan där konkreta definitioner saknas och värderingar om rätt och fel verkar upplösas. Svårigheterna i att bedöma allt som sker i denna gråzon resulterar i ett allt annat än offervänligt rättssystem, där varenda detalj i offrets beteende och person granskas och prövas i en förnedrande process, som av många upplevs som ett övergrepp i sig, och som ofta visar sig ha varit i onödan. Många väljer att tiga istället.

Men den här texten handlar inte om den juridiska aspekten av våldtäkt. Den handlar om människorna som i den där gråzonen plötsligt finner sig i rollerna av förövare och offer. Människorna som till exempel gick på en fest med samma inställning och förhoppningar om att få en riktigt rolig kväll, utan att veta att innan kvällen var slut skulle deras liv ha förändrats - kanske för alltid - och aldrig någonsin hade önskat bli varken våldtäktsoffer eller våldtäktsman.

Det låter provocerande. Som ett lotteri, som om vem som helst kan våldta, som om alla män genom en liten "olyckshändelse" skulle kunna bli våldtäktsmän. Så är det naturligtvis inte. Ändå händer det att vissa män blir våldtäktsmän när de konfronteras med situationer där det är möjligt att använda sig av en hjälplös kvinnas kropp. Män som i ett senare skede ska komma att beskrivas som vanliga, snälla och bra killar. Normala och schyssta. Sådana som aldrig skulle kunna genomföra en våldtäkt. Då kan det ju inte ha varit en våldtäkt? Väl?

För att kunna prata om våldtäktsmän måste vi prata om mansrollen och dess mycket komplexa relation till kvinnor, sex och våldtäkt. Den som tror att män av naturen är våldtäktsmän, och inte tänker låta sig övertygas om annat, kan sluta läsa här.

Vad säger då den traditionella mansrollen om våldtäkt? Är det accepterat att våldta som man? Nej, absolut inte. Tvärtom. Våldtäktsmän föraktas och bespottas snarare av "riktiga män". Attityden till våldtäkt inom den traditionella manligheten utgörs av en mängd blandade faktorer, allt från en i grunden ganska sympatisk välvilja och skyddsinstinkt gentemot kvinnor till mer tvivelaktiga föreställningar om en riktig man inte ska "behöva" våldta för att få sex. Det kan analyseras i oändlighet, men poängen här är att den traditionella mansrollen inte innefattar våldtäkt och att våldtäkt inte är något en "riktig man" vill genomföra eller kännas vid.

Problemet är att den här ganska starka moraliska principen inte omfattar andra typer av gränslöshet i sexuellt beteende gentemot kvinnor. Redan i mycket ung ålder, på skolgårdar, i korridorer och klassrum, kommer pojkar ofta undan med att klämma och känna på tjejerna och fälla sexuella kommentarer om dem, utan att vuxenvärlden reagerar - eller också läggs ansvaret på tjejerna själva. "Pojkar är busiga. Han menar inget illa. Han kanske tycker du är söt, men kommer inte på något bättre sätt att visa det på?" Fördomar, ursäkter och vuxna som borde ta ansvar men väljer den lätta vägen ut, gör tjejer fredlösa i skolmiljön. Och pojkarna lämnas vind för våg med ett beteende som står oifrågasatt och som, om saker vill sig illa, kan bli grunden till stor destruktivitet i framtiden.

I vuxen ålder förflyttas mönstret till andra arenor, men är i stort sett detsamma. Kvinnor ofredas fysiskt och verbalt i alla typer av miljöer, från arbetsplatsen till tunnelbanan, på gatan och på krogen. Vad säger den traditionella mansrollens principer om detta? Finns det samma typ av internt motstånd och fördömande när det gäller ofredande som när det gäller våldtäkt? Tyvärr inte, att döma av hur debatten ser ut idag. Män som aldrig skulle försvara en man som genomfört en ren våldtäkt, kan ändå försvara och ursäkta andra typer av "mindre allvarliga" sexuella kränkningar mot kvinnor, till synes utan att ens ana ett samband mellan dessa fenomen. Man kopplar inte ihop ett nyp i rumpan eller en ovälkommen sexuell kommentar om en kvinnas kropp med våldtäkt, trots att alla dessa mer eller mindre grova övertramp faktiskt ligger på samma skala. Kvinnor som uppmärksammar problemet med sexuellt ofredande avfärdas som gnälliga, pryda, bittra - "kan inte ta en komplimang", och det gränsöverskridande beteendet hos männen beskrivs inte sällan som mer eller mindre "naturliga" uttryck för en sund sexualitet.

Och kanske är det inte så konstigt. Om vi ser till budskap om kvinnlig och manlig sexualitet i den allmänna debatten, kulturen och i media, så är de vanligen knutna till en mängd föreställningar om en sorts dikotomi där kvinnor representerar det passiva, väntande och lockande objektet - "offret", om man så vill - medan mannen är den aktiva och jagande. Målet är inte i första hand fullt informerat samtyckande och ömsesidigt tillfredsställande sex på lika villkor; det är underordnat själva penetrationen, nedläggningen av bytet.

Observera nu att det i de allra flesta fall inte handlar om uppmuntran till våldtäkt. Inte ens de mest kallhjärtade av reklammakare brukar ta det så långt. Istället bygger den konstruerade dramaturgin kring jakten snarare på att kvinnor ska övertalas till att ge ett samtycke de innerst inne vill, men kanske inte vågar, ge. Tjejtidningarna bidrar på sitt sätt genom att lära ut tusen olika sätt för en kvinna att framställa sig som en åtråvärd men svåråtkomlig trofé; ett objekt. Här samverkar könsrollerna i skapandet av ett avancerat spel där de flesta på ett eller annat sätt blir förlorare. För de män som köper konceptet rakt av, blir jakten på kvinnor och sex ett ständigt pågående maskulinitetsprov och ett belöningssystem där varje ny framgång föder en känsla av status, manlighet och befäst heterosexualitet.

Sammanfattningsvis har vi alltså å ena sidan en mansroll som framhåller kvinnors skyddsvärde och som fördömer våldtäkt. Å andra sidan har vi en hel värld av sociala och mediala budskap som hetsar män att ständigt jaga efter sex för att ha rätt att få känna sig manliga, som trivialiserar i princip alla sexuella kränkningar fram till den punkt att en ren våldtäkt faktiskt begås och kan bevisas bortom allt rimligt tvivel. Lägg till detta en humorkultur där olika typer av sexuella övergrepp ses som en källa till skämt och får ett förmildrande löjets skimmer över sig, och där kvinnor som protesterar stämplas som humorlösa och tråkiga. Synen på våldtäkt i samhället är långt ifrån okomplicerad.

Hur paradoxalt och krångligt allt det här än kan verka, så är det förstås någonting de allra flesta män klarar av att hantera, på samma sätt som kvinnor kämpar och lyckas med att hitta balans i alla de motstridiga normer som hör till att vara kvinna idag. Mansrollen ensam skapar inte våldtäktsmän; det finns många fler psykologiska och sociala faktorer att ta hänsyn till. Samtidigt vet vi att många våldtäkter är oplanerade, så kallade tillfällesbrott som uppstår i situationer där möjligheten att våldta plötsligt uppenbarar sig. De flesta män kommer inte ens tänka tanken att utnyttja den.

Men den man som faktiskt tänker tanken, som står där med valet att våldta eller låta bli - vi måste prata om honom. Vi måste fråga oss vad vi som samhälle fram till den här avgörande punkten har lärt honom, som riskerar att bli just den ursäkt han använder för att rationalisera bort allvaret i det han är på väg att göra. Vilka drivkrafter han kan tänkas agera efter när hans empati, omdöme, förnuft och moral så uppenbart brister. Vilken kvinnosyn som gör det möjligt för honom att inte se en människa värd respekt framför sig, utan bara en kropp att begagna sig av.

Vi måste också prata om vilka föreställningar om män, kvinnor och sexualitet som skapar den här gråzonen där aktivt samtycke inte upplevs som viktigt. Varför en kvinnas passivitet inte nödvändigtvis utgör ett rött kort utan kan förbises i jakten på penetration, och vilken schablonbild av våldtäkt som finns, som gör att en man kan våldta utan att behöva erkänna för sig själv att det är exakt just det han håller på med.

Sist men inte minst, måste vi flytta gränsen för socialt accepterat sexuellt beteende gentemot kvinnor en ganska bra bit tillbaka, och låta vårt fördömande av våldtäkt omfatta alla former av sexuella kränkningar. Den som med ord eller beröring ofredar en kvinna sexuellt är inte alltid en våldtäktsman, men han spelar för samma lag.

Glöm inte bort det.

Billström ser inte sin egen skugga

Artikelbild

Det är utanförskap i sin renaste form när en politiker talar över huvudet på de människor han så uppenbart anser vara betydelselösa, för att nå fram till de människor han anser vara de rikt... jag menar, viktiga svenskarna.
"Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda."

Migrationsminister Tobias Billström M har i skrivande stund just bett om ursäkt för ovanstånde uttalande till DN. "Pudelrekord", skrev någon på Facebook, och det är nog sant. Det gick snabbt.

Att Billström ber om ursäkt minskar naturligtvis inte det allvarliga i att en svensk migrationsminister år 2013 väljer att uttrycka sig på det sättet. Det gör det inte heller ointressant att analysera. Det är ofta där, i det oövervägda och spontana, som människor blottar sina föreställningar. Om världen, om sina medmänniskor. Billströms uttalande är problematiskt på flera plan.

Det uppenbart rasistiska i att välja ord som "blonda" och "blåögda" för att illustrera en diffus bild av "godhet", har inte gått många förbi. Motsatsen, icke blonda och blåögda, får representera det främmande och farliga; människor som till skillnad från "etniska svenskar", för att använda ett sorgligt populärt begrepp i dessa tider, naturligtvis inte skulle kunna agera utifrån någon form av altruism. Nej, dessa andra, de främmande, kan inte ha rent, blont rågmjöl i påsen. De måste syssla med exploatering och utnyttjande av papperslösa. Det är vad som kan läsas mellan raderna, och vi behöver inte ett förstoringsglas för att se det.

Men även bortsett från detta, säger Billströms uttalande någonting mer om den svenska politiken och politikers föreställningar om landet Sverige idag. Föreställningar som inte har hängt med i tiden och behöver uppdateras snarast. För vem är det Billström ser för sin inre syn, när han föreställer sig vem som ska läsa orden han säger till DN? Vilka är det han kan smickra genom att tala om "blonda och blåögda" svenskar som godhetens förkämpar, de som har bättre avsikter, ädlare motiv?

Blonda, blåögda svenskar naturligtvis.

Vi talar mycket om utanförskap idag. Det är ett ganska vagt begrepp för den som inte får vara med om det varje dag. Människorna som upplever det gör sitt bästa för att försöka beskriva det, förmedla känslan. Det sker på debattsidor, genom till exempel Jonas Hassen Khemiri. Här på Sourze har vi Angela Larsson som i flera artiklar har berättat om sina upplevelser. I sociala medier gör många andra samma sak. Billströms uttalande ger oss ett tydligt exempel på hur utanförskap kan skapas och förstärkas genom retorik. När Billström flirtar med den i hans sinne blonda, blåögda läsaren och talar till sin inbillat "etniskt svenska" publik, förstärker han det utanförskap som så många förtvivlat försöker belysa. En politiker, en minister, som inte möter blicken hos alla de människor han representerar - bara vissa. Som i tilltal vänder sig till en skara människor men utesluter en annan, trots att de - vi - alla tillsammans är vad som utgör Sverige och det svenska folket. Det är utanförskap i sin renaste form när en politiker talar över huvudet på de människor han så uppenbart anser vara betydelselösa, för att nå fram till de människor han anser vara de rikt... jag menar, viktiga svenskarna.

Tobias Billström säger sig vara rädd för ett skuggsamhälle. Det är anmärkningsvärt att han inte kan se det skuggornas Sverige som redan existerar rakt framför näsan på honom, bland de människor som på pappret är svenskar, men aldrig riktigt får höra till ändå. Alla som borde vara en självklar del av samhället och den allmänna debatten, men som av politikers retorik ständigt får se sig förvisade till just skuggan.

En flicka är död

Artikelbild

"När denna destruktiva struktur uppenbarar sig i form av en människa - en vuxen man med all den makt, manipulationsförmåga och det livserfarenhetsmässiga överläge som bara en vuxen har gentemot ett barn - hur ska en ung tjej kunna värja sig?"
En 13-årig flicka är död.

Vilka tankar snurrade i hennes huvud när hon ställde sig där, framför tåget? Det vågar jag inte ens spekulera i. Jag vet bara vilka saker som borde uppta en 13-årings tankar. Ljusa framtidsvisioner. Skratt och skoj med vänner. Kanske fjärilsfladdriga drömmar om den första riktiga kärleken. Nyfikenhet på världen och livet.

Bilden som målas upp av de uppgifter som cirkulerar i media av denna flickas verklighet under den sista tiden av hennes hjärtskärande för korta liv är den av ett ångestfängelse. Mobbning. Sexuellt ofredande. Trakasserier. Upplevelser som drabbar alltför många unga idag. I det här fallet fick det en ofattbart tragisk utgång.

I Örebro sitter en man häktad, "skäligen misstänkt för sexuellt ofredande mot en person och utnyttjande av barn för sexuell posering mot en person". En vuxen man som misstänks ha utgett sig för att vara en ung tjej för att komma åt sina offer - ja, minst två flickor blev utsatta. Allt tyder på att det kan ha varit fler än så. Och nu är en av flickorna död.

Samhällets komplicerade och ambivalenta förhållningssätt till kvinnor och sexualitet är mycket nog för en vuxen kvinna att hantera. Den ständiga, överväldigande hetsen att sexualisera sig själv inför manliga blickar. Konsekvenserna, den sociala bestraffningen av att göra detsamma, den slår hårt och skoningslöst i skolkorridorer, på Internet och överallt i samhället. Skammen. Skulden. Hatet mot den som väljer att inte göra det, hatet mot den som gör det bara aningen för mycket. Vi möter det tidigt i livet och vi lär oss så småningom handskas med det. Någorlunda.

Men när denna starka, destruktiva struktur uppenbarar sig i form av en människa - en vuxen man med all den makt, manipulationsförmåga och det livserfarenhetsmässiga överläge som bara en vuxen har gentemot ett barn - hur ska en ung tjej kunna värja sig? Skydda sig?

Det här berör inte bara det aktuella, tragiska fallet. Det handlar om ett samhälle där flickor i mycket ung ålder konfronteras med en värld som vill exploatera och utnyttja deras kroppar, parasitera på varje liten osäkerhet och spricka i självkänslan för att få dem att ständigt söka mäns godkännande och bekräftelse genom att klä av sig, visa upp sig. En värld som samtidigt kommer att håna och kränka dem när de gör just detta, för en sexualiserad kvinna är den mest fredlösa bland kvinnor och ett öppet mål att både bespotta och begagna sig av.

Det här vet vuxna kvinnor. För unga tjejer är det en främmande spelplan med tusentals oskrivna regler i handboken som de måste skriva själva; ingen kommer att göra det åt dem. Och jag tänker att det kanske är där någonstans vi måste börja hjälpa till; vi som en gång har varit insatta och utsatta, vi som vet hur det känns att se våra kroppar ofrivilligt släpas genom övergången från privat till allmän egendom. Vi som, om saker och ting hade fallit sig bara en aning annorlunda, hade kunnat vara hon som stod där och inväntade sin död framför ett tåg.

Vi måste sträcka ut en hand till våra yngre medsystrar. Vi kan inte utkämpa deras strider åt dem, men vi kan gå bredvid och aldrig lämna dem så ensamma att de inte tror sig ha någon utväg.

Vi måste hjälpa. Vi måste finnas där.

En 13-årig flicka är död.

KVINNA 2013: "Den här kampen kan ni inte vinna"

Artikelbild

Det kan inte vara lätt att sitta på en vacklande piedestal och plötsligt börja undra varför man hamnade där, varför den med ens känns så bräcklig, och vad som kommer att hända när den till slut kollapsar.
Internationella kvinnodagen 2013 står för dörren. Sourze och andra medier svämmar över av berättelser av och om kvinnor. Vi har i veckan kunnat läsa artikel efter artikel av kvinnor som delar med sig av sin verklighet, sina problem, sina samhällsanalyser och förslag till lösningar. Vi har fått ta del av berättelser om diskriminering, trakasserier, våld och övergrepp. Om osynliggörandet och förminskandet som sker när kvinnor vågar berätta och säga ifrån.

Lyssnar någon?

Ja, jag tror och hoppas det. Faktiskt. Men ju fler kvinnor som höjer sina röster samtidigt, desto starkare blir alltid motståndet. Just nu är det strukturerat i två huvudsakliga kategorier av kritiker. Den ena gruppen papegojar fram samma icke-argument på löpande band, till synes omedvetna om slentrianmässigheten i beteendet och formuleringarna.


"Orka..."

"Det finns värre problem."

"Lägg er tid på något viktigare."



I de flesta fall är det uppenbart att dessa ifrånsigslåare inte ens har bemödat sig att ta reda på vad någonting handlar om innan de avfärdar det. De ser orden "feminism" eller "jämställdhet" som varningssignaler, och ridån för all vidare tankeverksamhet går ner. En smådryg kommentar senare är de, nöjda med sig själva, redan på väg mot nästa engagemang att störa sig på.

Den andra kategorin kritiker är värre. Här har vi männen ja, enligt min erfarenhet är det i princip enbart män som inte nöjer sig med att låta bli att ta kvinnor på allvar, de har dessutom satt i system att misskreditera, skuldbelägga och ifrågasätta allt en kvinna säger med ett illa dolt kvinnohat som svärtar ner varje formulering. Det är männen som pratar om "kärringar" som "gnäller". Männen som säger att kvinnor ska ta sexuellt ofredande som en komplimang, och förresten får de skylla sig själva när de klär sig som "fnask" eller "gatflickor". Det är männen som likställer "riktiga kvinnor" med kvinnor som håller tyst och ser snygga ut, som utan ifrågasättande faller in i sin könsroll och den underlägsna position som dessa män kan dra nytta av i upprätthållandet av sin överordning.

Jag tycker verkligen synd om dessa män i de stunder jag orkar se förbi hatet och uppbringa en smula empati och förståelse. Det kan inte vara lätt att sitta på en vacklande piedestal och plötsligt börja undra varför man hamnade där, varför den med ens känns så bräcklig och vad som kommer att hända med en när den till slut kollapsar. Hur kommer det kännas att förlora sitt fågelperspektiv och plötsligt behöva titta rakt in i de ögon som förut bara har tittat dyrkande, sensuellt och bedjande upp på en?

Med lite fantasi kan jag se lockelsen i att leva i en värld där man inte behöver betrakta vissa grupper människor som sina jämlikar; en värld där man av uppfostran, vana och ständigt reproducerade strukturer får lov att se och behandla kvinnor som inte riktigt mänskliga, hybrider av människor och objekt som är där för ens njutning och visuella tillfredsställelse. Inte för att jag tror att människor, eller män, bär på en djupt rotad ondska eller sadism. Däremot är makt berusande, och strukturen som avhumaniserar kvinnor och andra grupper för med sig att vita, heterosexuella män åtnjuter en medfödd makt som känns så självklar att den är svår att se och därmed ifrågasätta.

Jag är på sätt och vis en oerhört priviligerad person, vilket jag också har fått påpekat för mig dock inte i särskilt trevliga ordalag den senaste tiden, av män som desperat vill förneka kvinnors underordnade samhällsposition. Jag har ett utseende som för det mesta passerar för "svenskt", jag är högutbildad, bor i en storstad, har ett bra jobb inom media och kan uttrycka mig väl i skrift. Det finns en stadig grund i allt detta som gör att jag kan verka i samhället på olika sätt och göra mig hörd av många människor. Flera av kvinnorna som i veckan har skrivit artiklar på temat "Kvinna 2013" kan säkert skriva under på samma sak. I en hel del avseenden är vi säkerligen lyckligt lottade jämfört med många av våra medmänniskor i Sverige och världen över.

Men det hindrar inte att jag, vi, ständigt utsätts för den typ av förnedring och förtryck som till sin utformning och utövande är speciell för just kvinnor som mottagare. Vi kan inte skriva oss ur en övergreppssituation, inget antal högskolepoäng kan användas som vapen mot verbala trakasserier, vi kan vara hur smarta, pålästa, kompetenta och sakliga som helst utan att slippa få höra ett avfärdande "lilla gumman" från män som tycker sig stå över kvinnor i allmänhet. Vi vaknar varje dag till en värld som genom alla kanaler pumpar ut budskap om att vi i första hand är vårt utseende, i andra hand om alls personer med åsikter och värdefulla egenskaper. Det sätter sig i psyket. Det finns i luften vi andas. Det går inte att köpa, debattera eller slå sig fri ifrån.

Jag kan nästan höra hjulet av kugghjulen som redan maler i huvudet på vissa typer av personer som läser den här texten, i full färd med att konstruera psykiska och formuleringsmässiga strategier för hur mina ord, liksom andra kvinnors ord, ska kunna avfärdas på ett sätt som känns rättfärdigt och bra. Ni kommer att prata om "statsfeminism", om män det är synd om, om kvinnor som gör onda saker. Ni kommer i vanlig ordning implicit eller helt öppet anklaga mig för att ljuga och överdriva, i något mystiskt syfte som bara ni själva kan tänka ut. Kanske håller ni er till skenbart artig argumentation i kommentarsfältet till den här artikeln. Kanske får jag snart ännu ett mail i inboxen där jag måste läsa orden ful, slyna eller fitta åh, det tragikomiska i att avsändarna till sådana budskap aldrig tycks förstå att de enbart bekräftar min poäng.

Det viktiga, som jag inte vet om ni till fullo har förstått ännu, är att den här kampen kan ni inte vinna. Ni kan sinka den tillfälligt. Ni kan genom er förnekelse och ovilja att lyssna säkerligen förhala den så pass mycket att jag och mina medsystrar inte kommer att få uppleva den dag då vi är betraktade som lika värda under vår livstid. Det har jag förstått och motvilligt accepterat för längesedan. Men det kommer en tid, när vi alla - ni som läser, jag som skriver - sedan många, många år ligger vända med näsan i vädret, som kampen äntligen tar slut, därför att den inte längre behöver utkämpas. En dag då själva idén om att kvinnor skulle värderas lägre än män kommer att te sig stenålders och löjeväckande. Det är dit vi är på väg, vare sig ni vill eller inte.

Nu är det år 2013 och det kan kännas hopplöst ibland, men jag känner mest av allt en enorm glädje över all den styrka, klokhet och värme som fullkomligt lyser från alla de artiklar som har publicerats den här veckan och mer blir det - missa inte morgondagens Sourze!. Om jag fick önska en sak inför Internationella kvinnodagen 2013 så skulle det vara att alla män för en dag ska lägga ner stridsyxan, släppa "orka bry sig"-attityden, och faktiskt lyssna, helhjärtat, på vad kvinnor i deras närhet och i samhället har att berätta. Tänk förbi alla attribut som verkar skilja oss åt, se människan framför dig rakt i ögonen och ta in det hon har att säga.

Du går miste om så mycket annars.

Pizza Hut klavertrampar sig tillbaka till 50-talet

Artikelbild

Pizza Hut planerar ett uniformsbyte som innebär att det blir obligatoriskt för kvinnor att bära klänning på jobbet. Vad männen ska ha på sig? Rugbytröja.

I ett utmärkt inlägg i bloggen Plain Jane kan vi idag läsa en mailkonversation mellan en Pizza Hut-anställd kvinna och företagets svenska VD, där det bekräftas att Pizza Hut planerar ett byte av uniformer som innebär att det blir obligatoriskt för kvinnor att bära klänning på jobbet. Vad männen ska ha på sig? Rugbytröja.

Den luddiga motiveringen bakom bytet handlar om bekvämlighet och olika kroppsformer. Olika längd, vikt och mått är naturligtvis något som måste spela in när arbetsuniformer tas fram. Kön? Nja. Det finns stora kvinnor och små män, det finns män med bröst och kvinnor utan, slanka män med smala axlar och bredaxlade kvinnor. Så ser det åtminstone ut i övriga samhället, och det är rimligt att anta att denna variation finns representerad även bland Pizza Huts anställda. Om tanken bakom uniformerna verkligen handlade om att de anställda ska känna sig bekväma och kunna röra sig lätt och ledigt, borde det vara fritt för både män och kvinnor att välja mellan rugbytröja och klänning.

Som Elin, Johanna och Amanda från Plain Jane mycket riktigt påpekar så är det fortfarande mer accepterat att göra skillnad på människor av olika kön, än till exempel ursprung. Att vi med självklarhet skulle förkasta tanken på olika uniformer för människor med olika hudfärg är förstås enbart positivt, men när ska likabehandlingsprincipen utökas till att omfatta könsfrågan? Ska vi acceptera att kvinnliga anställda på arbetsplatser ute i landet utöver det arbete de utför även måste gå med på att sållas ut och agera pynt för företagets profil?

Pizza Huts nya dresscode kanske kändes som en fräsch och rolig idé när den dök upp i någon ansvarig persons huvud eller troligare på hens skrivbord. Men när rugbytröjorna och klänningarna delas ut på arbetsplatserna, enbart baserat på vad mottagarna har mellan benen, kommer de trots att de är helt nya stinka av en mycket gammal och unken sexism.


Publicerad i Sourze den 14 februari 2013

Näthatet mot kvinnor sker inte av en slump

Artikelbild

Linda i 7B som inte ville dansa med honom på skoldiscot, Cissi som bara ville "vara vänner", Marie som dumpade honom förra året - vänta, vem är mailet till egentligen? Äsch, det spelar ingen roll längre. Dö, din vidriga hora. Skicka.
Låt oss göra det klart. Kvinnohat sker inte av en slump. Det är inte en tillfällighet att kvinnor som deltar i den offentliga debatten i högre grad blir utsatta för kränkningar och hot. Det är inte av en ren händelse som dessa skriftliga övergrepp utförs av till största del män.

Redan innan gårdagens "Uppdrag granskning" om näthat mot kvinnor hade visats, började man - ja, män - protestera mot fenomenets förekomst, omfattning, allvar och inriktning. Män drabbas minsann också, menade man. Det finns ingenting som säger att det här handlar om att kvinnorna är kvinnor, och förresten så kanske de förtjänar det. Faktiskt. De kanske har så dumma åsikter att det är rätt åt dem. Eller ja, de får ju skylla sig lite själva. Tänka efter innan de öppnar munnen. Och inte ta åt sig så mycket. Kvinnor är så känsliga. Det vet ju alla.

På det här sorgliga, ignoranta sättet radar de mindre farliga männen upp sig bakom sina farligare bröder. Ursäktar. Försvarar. Ryggdunkar så hårt de vågar. Rättfärdigar, uppmuntrar och möjliggör det systematiska, ständigt pågående försöket att få kvinnor att hålla käften.

Det är åsikterna hatet riktas mot, säger någon. När såg du senast någon hota att våldta en åsikt? Att döda åsiktens barn? Att vänta utanför åsiktens dörr med ett basebollträ när åsikten kommer hem sent på kvällen?

Vi har hoten. Våldspornografiska, hetsiga och sadistiska beskrivningar av brutala övergrepp. Kvinnokroppen i fokus, ständigt, den som ska förnedras, stympas och förgöras. Objektet för dessa sorgliga mäns vridna åtrå och avsky, symbolen för allt som skrämmer dem och deras ynkliga ego i ett samhälle de inte längre förstår och inte kan hänga med i. De vet förstås att kvinnor alltid är rädda för att bli våldtagna, att bara en antydan om sexuellt våld får det att vrida sig i magen på kvinnor eftersom risken att bli utsatt för det faktiskt är stor. Kanske blir Hataren eggad där i mörkret vid datorn av just detta, äntligen, upphetsningen som kommer av att skrämma en kvinna, att på något sätt göra sig synlig i hennes värld, hon som representant för allt han tycker sig ha rätt till men inte kunna få, hennes kön som ett rött skynke i ansiktet och det glödande hatet inom honom som egentligen är det enda som växer och blir större när han själv är så liten, så liten.

Kränkningarna. Alltid riktade mot kvinnans utseende, vilket med Hatarens förvrängda världsperspektiv och okunskap om kvinnor naturligtvis är det bästa och mest effektiva sättet att såra henne. Ful. Äcklig. Fet. Skulle inte röra vid dig. Varenda liten upplevd eller inbillad förolämpning som Hataren någonsin fått av en kvinna ska vridas tillbaka, inte mot de kvinnor som gjort sig skyldiga till dem, det är inte så noga, för i Hatarens värld är alla kvinnor lika och nu ska han straffa dem alla genom en enda. Hennes kropp är alla kvinnors kropp och nu ska Hataren äntligen slippa känna sig bortvald och ratad genom att bli den som själv väljer bort och ratar. Han sågar och sliter den sönder och samman med sina ord, njuter av känslan av makt och överläge. Skulle inte knulla dig. Skulle inte kyssa dig. Du skulle inte få röra vid mig. Hataren är berusad av illusionen. Han börjar nästan tro själv på att den här kvinnan skulle vilja ha honom, att det är han som nobbar henne. Nu får hon vad hon förtjänar. Linda i 7B som inte ville dansa med honom på skoldiscot, Cissi som han träffade på tågluffen som bara ville "vara vänner", Marie som dumpade honom förra året - vänta, vem är mailet till egentligen? Äsch, det spelar ingen roll längre. Dö, din vidriga hora. Skicka.

Denna giftiga kombination av vilja att tysta, trycka ner, och personliga hämndmotiv, osäkerhet och aggressiv kompensering via sexuella uttryck och symboler, löper som mörka trådar genom den väv som är näthatet mot kvinnor. Ju mer du läser och analyserar, desto tydligare framträder de olika delarna, som tillsammans blir en destruktiv kraft och ett hot mot yttrandefriheten och den öppna debatten.

Kvinnohat handlar inte om individer. Det är en speciell form av förtryck som utövas i upprepade, konsekventa mönster mot en i samhället redan utsatt grupp. Orden, formuleringarna, angreppspunkterna är desamma. Riktningen, målen, offren likaså. Om du blundar för detta uppenbara, är du en del av problemet. Om du vägrar erkänna hur det här strukturella hatet ser ut och vilka som drabbas av det, vänder du dig ifrån kvinnorna.

Det brukar sällan vara gynnsamt för en debatt att ställa ultimatum, gott mot ont och svart mot vitt. Men när det gäller kvinnohat finns inga alternativ. Den här gången behöver du ta ställning, och är du inte med oss så är du mot oss.

Inga ursäkter. Inga undantag.

Astrid Johansson: "Tunaskolan har mycket kvar att göra"

Artikelbild


Efter massiv kritik backade Tunaskolan och tog bort sin omdiskuterade väggmålning. Men 14-åriga Astrid Johansson som startade debatten tycker att skolan fortfarande har en lång väg kvar till förbättring.
Det har gått mindre än en vecka sedan jag intervjuade Astrid Johansson för första gången om kampen för att få bort en sexistisk väggmålning utanför toaletterna på Tunaskolan i Luleå. Mycket har hunnit hända sedan dess. Tunaskolan har figurerat i TV, radio och tidningar. Debatten har rasat på Twitter, i bloggar och forum, på Facebook har Astrid fått en egen fanclub, och hon har dessutom blivit nominerad till ett jämställdhetsstipendium. Det centrala i diskussionen; väggmålningen utanför toaletten på Tunaskolan, den är nu övermålad och borta. Men i svallvågorna av situationen som uppstod, fortsätter människor att uttrycka sina åsikter om vardagssexism, mobbning, ledarskap och värderingsarbete i skolan, och vikten av att unga människor får komma till tals i dessa frågor.

Jag pratar med Astrid ännu en gång. Det skulle vara lätt att dra till med en klyscha om att hon låter säkrare och mer medietränad nu, efter den långa raden intervjuer och all uppmärksamhet i massmedia. Men faktum är att Astrid från början och genomgående har haft samma lugna och självsäkra uttryck, lika fast och orubblig i sina åsikter, lika sansad och välformulerad i sina svar oavsett om det har varit i tidningsintervjuer, radio eller TV.

Vi börjar med att skrattande konstatera att ingen av oss nog var riktigt beredd på de något kaotiska effekter den förra artikeln skulle få. "Jag hänger inte med riktigt känns det som", säger Astrid. "Det är inte klokt, allt hände så snabbt. Plötsligt fanns det här överallt. Men det är klart att det är roligt."

Astrid har fått hundratals mail från människor som vill uttrycka sitt stöd för hennes sak. Hon försökte svara på alla i början, men till slut gick det inte. "Jag hade väl trott att det skulle lugna ner sig lite efter ett tag", säger hon. "Men det blev bara mer och mer." Hon berättar att inte ett enda av mailen hon har fått har varit negativt. "Fast det räcker att kolla bland kommentarer och i forum så hittar man de negativa kommentarerna", säger hon och låter inte alltför bekymrad. Jag frågar om hon har varit inne och läst dem. "Alltså, en del... Jag var inne på ett forum och läste första sidan med kommentarer, och det var en massa jävla feminist och sånt. Så jag struntade i det. Jag bryr mig inte."

Trots det överväldigande stödet som har visats för Astrid, har det också funnits röster som kritiserat hennes val av engagemang och menar att det är en struntsak, att det finns viktigare frågor i samhället att lägga sin tid på. "Det är så konstigt", säger Astrid om det resonemanget. "De klagar på att jag klagar. De bryr sig om att jag bryr mig. Vem är det då som egentligen borde lägga sin tid på viktigare saker? Vad man än kämpar för så kommer det alltid att finnas större problem. Det finns människor som har det värre än vi i andra delar av världen, som till exempel svälter. Ska vi då strunta i hur människor har det i Sverige? Nej, jag förstår inte det där. Det är väl bra att man gör någonting alls."

Att en enda sexistisk målning på en skola skulle vara en struntsak håller hon inte med om, utan menar att man kan bekämpa sexism just genom att faktiskt ta de små striderna. "Det kanske är litet i sig, men samtidigt är det faktiskt en del av något större som man kan påverka."

Många kvinnor och unga tjejer har uttryckt i kommentarer att de blev illa till mods av väggmålningen och delat med sig av personliga historier som förklarar varför den väcker obehag hos dem. Det är berättelser om olika typer av sexuella trakasserier, ofta i skolmiljö, ofta med mycket unga människor inblandade. Samtidigt har det i debatten förekommit att män och unga killar pekat på att väldigt lite fokus har hamnat på den negativa stereotypen av pojkar som målningen förmedlar. Jag frågar Astrid vad hon tänker om det. "Det är klart att det är så", säger hon. "Det handlar om båda könen. Samtidigt kan vi ju inte blunda för att det är tjejer som är mest utsatta i den här frågan. Men jag tycker att det behövs att killar också säger ifrån när de blir framställda på ett dåligt sätt. Det skulle vara jättebra om fler reagerade."

Med tanke på hur Tunaskolans agerande - eller kanske snarare brist på agerande - hittills har sett ut så är jag, och säkert många med mig, nyfikna på hur Astrid har blivit bemött i skolan efter all uppståndelse och den massiva kritik som riktats mot de ansvariga. Dessvärre har hon inte några positiva nyheter att dela med sig av. "De har fortfarande inte sagt någonting till mig", berättar hon. "Allt är precis som förut. Jag har varit borta från skolan i två dagar eftersom jag åkte till Stockholm, men innan dess var det ingen lärare eller någon annan som pratade med mig om det här. Ingen verkar låtsas om det."

Den enda påtagliga reaktionen som Astrid har mött visade sig under en NO-lektion, dagen efter att hon blivit intervjuad av bland annat Aftonbladet. När Astrid kom in i klassrummet efter att ha varit och arbetat någon annanstans en stund, hade någon - en kille i klassen, berättar Astrid - ritat av väggmålningen framme på tavlan. "Ingen reagerade fast alla såg den där på tavlan", berättar hon. "Jag kan tycka att läraren borde ha tagit bort den innan jag kom tillbaka, men nej, den fick stå kvar." Istället gick Astrid helt enkelt själv fram och suddade ut teckningen. Ingen sa någonting.

"Jag vet ju att folk är upprörda och kanske lite bittra", säger Astrid om situationen i skolan. "Men jag tror att det kommer väl att lägga sig så småningom." Här måste jag fråga - lite oroligt - om hon har någon att umgås med i skolan, när hon möts av utfrysning av andra elever. "Ja men det har jag", svarar Astrid glatt. "Jag har några kompisar som jag är med. Resten får väl tycka vad de vill. Men det är synd att så många blir arga utan att egentligen ha förstått på riktigt vad allting handlar om. Det är där skolan har gjort fel. De borde ha tagit upp det här på ett bra sätt och låtit eleverna tänka lite längre på vad som egentligen ligger bakom kritiken. Om de hade gjort det, så tror jag att de flesta skulle förstå varför jag reagerade som jag gjorde."

Jag frågar vad hon tycker att rektorn och övrig personal på Tunaskolan borde göra nu. Räcker det med att målningen är borta? "Nej absolut inte", säger Astrid. "De har mycket kvar att göra. De borde sätta sig ner och prata om det här på ett vettigt sätt, och verkligen analysera problemet ordentligt. Och om de inte klarar det själva, så borde de gå en utbildning allihopa. Det finns såna." Hon låter väldigt bestämd när hon lägger till: "Alltså, det här är saker de redan ska kunna, egentligen. De jobbar som lärare, de har ansvar för barn. Det är deras jobb att se till att de här barnen får med sig bra värderingar och lär sig rätt och fel. De har inte lyckats med det."

Vi pratar om framtiden. Astrid säger att hon hoppas att hon ska kunna engagera sig mer för jämställdhet framöver. Göra skillnad. Men vad gäller utbildning och jobb, så känner hon sig inte riktigt färdig med sina tankar ännu. "Jag har ungefär ett och ett halvt år kvar på Tunaskolan", säger hon. "Sen får vi se hur det blir med gymnasiet, vad jag ska välja. Om det blir något vettigt, eller något mysigt." Hon skrattar.

Jag berättar att jag just läst någonstans att över 400 personer har nominerat henne till att bli Luleå kommuns jämställdhetsstipendiat 2013. "Oj, men herregud... jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker ju inte att det jag har gjort är så stort egentligen, mer en självklarhet. Men om andra tycker att jag har gjort något bra så känns det ju jätteroligt."

Astrid säger att hon önskar att alla skulle uppmärksamma sexism mer i vardagen och inte tveka att säga ifrån om de hamnar i samma situation som hon, även om det är svårt att vara den första som kritiserar något. "Om du ser sånt här i skolan, prata med rektorn. Prata med andra, få över folk på din sida, ge inte upp."

Till sist frågar jag om Astrid vill hälsa någonting till alla som har stöttat henne i kampen, och jag måste först lova henne att inte formulera det på ett fånigt sätt, "som ett tacktal för ett pris eller nåt". Så jag förmedlar helt enkelt hennes ord:

"Hälsa tack för att de har stått på min sida. Och till alla som säger att de önskar att de också vågade göra det jag har gjort vill jag säga... bara gör det. Våga."

Väggmålning trivialiserar sexuellt ofredande

Artikelbild

I ögat av den storm som uppstått kring en väggmålning på en skola i Luleå, står 14-åriga Astrid som startade debatten. Jag bestämde mig för att prata med henne om målningen, varför hon beslutade sig för att agera - och om skolans bemötande.
För en tid sedan var jag en av många som reagerade på en bild som plötsligt hade börjat cirkulera i sociala medier. Det var ett fotografi av en väggmålning föreställande en pojke som spionerar på en tjej som som befinner sig på toaletten. Väggmålningen finns på Tunaskolan i Luleå, en skola för årkurs 4-9. Astrid Johansson, 14 år och elev på skolan, bestämde sig för att väcka debatt om målningen och problematisera motivet. Det började med att Astrid lade ut sina synpunkter på Facebook. Sedan spred sig bilden, och med den debatten, vidare i sociala medier och lokaltidningar. Skolans rektor Agneta Hedenström kommenterade målningen med orden: "Jag ser den mer med humor."

Det kändes fullständigt orimligt att det skulle finnas en skola i Sverige år 2013 som anser det vara lämpligt - och dessutom humoristiskt - att i sin offentliga miljö anspela på kvinnlig utsatthet och på sexuellt ofredande, vilket motivet omsatt i verklighet enligt lag skulle klassas som. Kunde det verkligen ha gått ansvariga på Tunaskolan helt förbi att olika former av sexuellt ofredande, trakasserier och övergrepp är ett stort samhällsproblem i Sverige, och att det är något som statistiskt sett tyvärr kommer att drabba många av deras elever - om det inte redan har gjort det? Skulle skolan acceptera en väggmålning som föreställde en pojke som tafsade på en flicka, vilket faller under samma brottsrubricering?

Samtidigt är det ingen ovanlig företeelse att sexistiska stereotyper tanklöst reproduceras överallt i samhället, och detta tyvärr även i skolor. Vad som framstod som till och med mer upprörande än den provokativa väggmålningen, var den information som framkom om hur Tunaskolan har bemött kritiken och den elev, Astrid, som vågade ställa sig upp och ifrågasätta bilden. Målningen står nämligen inte ensam i skolkorridoren. På väggen bredvid sitter nu också ett kollage med här kan vi ana en viss stolthet rubriken "Skolans kändaste målning", under vilken artiklar och kommentarer från nätet har skrivits ut och klistrats upp. Som exempel lyder en av kommentarerna: 

"Hur kan man på allvar bli kränkt av det här? Hur är det psykiskt möjligt? Har folk verkligen så få riktiga problem i sin vardag?"




Den här kritiken mot Astrid, och kanske även andra som reagerat, sitter alltså uppe på skolans vägg för allmän beskådan. Skolan valde dessutom att genomföra en enkätundersökning bland eleverna, där de fick svara på frågor om målningen. Resultatet, som utföll till skolans favör, har också detta klistrats upp på väggen, under rubriken "Elevdemokrati".

Exponeringen av de negativa kommentarerna, artiklarna och enkätundersökningen känns som ett ganska massivt motstånd från en skola mot en 14-årig tjej som bara har uttryckt sin åsikt. Jag bestämde mig för att prata med Astrid själv, och få höra hennes sida av saken. Hon berättar att det krävdes mycket tid och funderingar innan hon fattade beslutet att höja sin röst och ifrågasätta målningen. "Jag blev arg när jag såg den", berättar hon. "Jag tycker att den är sexistisk och att den uppmuntrar sexuella trakasserier - på en grundskola! Det är barn det handlar om. För mig var det en självklarhet att den borde tas bort. Men jag visste att jag skulle möta motstånd. Folk tar inte så allvarligt på sånt här."

När debatten om målningen nådde lokaltidningarna, upplevde Astrid inte att det pratades särskilt mycket om det i skolan. "Jag hörde folk viska lite om det, och lärarna småskrattade", berättar hon. "Annars sades direkt ingenting." Men vändpunkten kom en dag när Astrid blev sjuk och fick gå hem från skolan efter lunch. Då, fick hon senare veta, började det diskuteras bland eleverna. Det fanns de som var väldigt upprörda över Astrids kritik, och sa att de tänkte konfrontera henne när hon kom tillbaka. "Men det gjorde de inte", säger Astrid. "Ingen pratar direkt med mig om det här, varken skolpersonal eller elever. Mot mig är de tysta." Jag frågar om hon har fått något stöd av andra elever. "Det är väl kanske två stycken eller så som håller med mig. Resten tycker nog att jag är dum i huvudet", säger Astrid med ett skratt.

Dagen efter var Astrid fortfarande hemma sjuk, och det var då bildläraren bestämde sig för att göra enkätundersökningen bland eleverna, den som nu tronar på väggen med överskriften "Elevdemokrati". Jag frågar Astrid om hon inte tycker att elevdemokrati ska gälla i sådana här frågor. "Nej", säger hon. "Det tycker jag faktiskt inte när det handlar om så unga människor. Skolan ska veta bättre. Och 0,9 procent av eleverna säger att de mår dåligt av bilden. Det är inte många, men de borde också räknas. Om målningen får elever på skolan att må dåligt, så borde den inte få vara kvar."

Astrid känner sig på ett sätt utpekad av artiklarna, kommentarerna och enkätundersökningen som har satts upp, men samtidigt menar hon att det inte berör henne så mycket. "Jag tycker ju att jag har rätt", säger hon. "Människorna som skriver negativa kommentarer på nätet verkar inte vara de smartaste, så jag bryr mig inte om dem. Det här är jättejobbigt, för jag blir väldigt förbannad över hela situationen. Men jag ångrar mig inte, och jag tänker inte ge mig förrän målningen är borta."

Under hela intervjun får jag påminna mig själv om att Astrid bara är 14 år gammal. Med sin självsäkerhet, skarpa analysförmåga och träffsäkra argument känns hon på sätt och vis äldre än så. Tunaskolans agerande framstår som ännu märkligare efter att jag har pratat med Astrid. Varför har ingen lyssnat och tagit hennes synpunkter på allvar?

I ett mail skrivet av skolans rektor som publicerats på nätet, står det: "Vi på Tunaskolan har valt att inte lägga några värderingar i den debatt som vår bild skapat." Kanske är det just där problemet ligger. I ett samhälle som svämmar över av sexistiska stereotyper, olika former av övergrepp och begränsande könsnormer,borde den svenska skolan inte tveka att ställa sig bakom värderingar om jämlikhet och rättvisa, och inte acceptera bildspråk som trivialiserar sexualbrott i den miljö där unga människor vistas och formas, varje dag.

Efter att ha pratat med Astrid, så tycker jag att Tunaskolan borde vara stolta över att ha henne som elev. Hon har gjort någonting som inte många i hennes ålder skulle våga; att trots hårt motstånd sticka ut hakan och ifrågasätta skolan och vuxenvärlden. Hennes agerande är värt beröm, applåder och framför allt - en seriös debatt.

Det citatet får ni gärna sätta upp på väggen, Tunaskolan.