lördag 21 december 2013

Elden tillhör oss alla



I torsdags vandrade mellan 3000-4000 personer genom Göteborg i ett kilometerlångt tåg, med facklor i händerna och i tystnad, för att visa sitt motstånd mot rasism. En grupp människor, där jag hade äran att få vara med, slet dag som natt under veckan för att på mycket kort tid arrangera demonstrationen. Från början trodde vi inte att vi skulle bli så många. Vi skojade om att folk skulle skratta åt det lilla "luciatåget" med en handfull personer som travade genom stan med facklor i händerna. Jag blev intervjuad på plats en kort stund innan det var dags för tåget att avgå, tillsammans med en dialogpolis som bedömde att vi var ca 100 personer. Det kändes kanske lite som en besvikelse, eftersom betydligt fler än så tackat ja till att komma på Facebook-eventet. Men vi var glada ändå. Och tågade iväg från Götaplatsen, strax bakom ett par poliser på hästar som banade vägen framåt.

Ibland försökte vi kasta blickar bakåt för att se hur många människor som fanns där, men det var svårt att se särskilt långt. Det var inte förrän vi, ca 25 minuter efter att vi tågat iväg, fick ett grupp-sms från funktionärer på plats som talade om att de sista människorna ännu inte hade lämnat Götaplatsen, som vi plötsligt förstod att vi hade något riktigt stort på gång. Det var en overklig känsla. Vi såg förbipasserande på gatan ansluta sig till tåget när de fick veta vad det handlade om.

Så kom vi fram till Järntorget. Stannade, tog in, betraktade alla människor som bara fortsatte strömma in på torget till ljudet av trummor. De blev fler, och fler, och ännu fler. Det var nog först då vi förstod vidden av vad det lilla Facebook-eventet hade kommit att bli. En jätteprotest. En stad på fötter. Ett enda stort och gemensamt NEJ till rasism.





Responsen efter fackeltåget har varit väldigt fin. Vi har fått mycket beröm från alla möjliga håll. Facebook-eventet och Twitter svämmade över av kommentarer från människor som deltagit, som var glada att ha varit med. Polisen lovordade oss arrangörer och en av dem sa till och med i medier att han känt sig "lite rörd" av demonstrationen.

Mycket av fokus har legat på det faktum att demonstrationen var "fredlig". Det är sant att den var det. Många människor med olika parti- och organisationstillhörighet lämnade banderollerna hemma och tågade sida vid sida, utan slagord och ramsor, för att kvällen handlade om att visa hur många vi är som förenas av det antirasistiska budskapet. Tanken var att alla som kunde ställa sig bakom det grundläggande budskapet skulle vara välkomna. Vi skulle inte skrika. Vi skulle inte uttrycka vrede. Kraften den kvällen låg helt och hållet i att vi var många, och att vi kände och visade enighet över alla gränser som i andra sammanhang skiljer oss åt. Det var en mäktig symbolhandling. Jag tror att alla som var där kan skriva under på det.

Men allt beröm vi har fått de senaste dagarna, smakar inte riktigt lika gott när det får sjunka in. I GT skriver till exempel Johan Wopenka berömmande ord om demonstrationen, som han kallar "värdig", men också att: "Det är ett beklagligt faktum att extremister på båda flyglar - såväl högern som vänstern - i allt större utsträckning tillgriper våld och hot. Inte bara mot varandra, utan mot alla som inte stöder deras åsikter." Vår demonstration i Göteborg hyllas för sin fredlighet, men det känns som om Wopenka och en del andra som kommenterat de senaste dagarna ställer den i kontrast till andra, "argare" demonstrationer där slagord och ramsor skanderas. Som om vi valde den rätta och duktiga vägen. De snälla antirasisterna som inte skriker och slåss.

Missförstå mig inte nu. Jag är otroligt lycklig och stolt över demonstrationen i Göteborg, över min stad som på ett så fantastiskt sätt markerade mot rasismen. Men jag blir illa till mods vid tanken på att vårt fredliga arrangemang ska användas för att skuldbelägga andra former av initiativ där människor uttrycker berättigad ilska över den rasism de utsätts för, eller ser omkring sig i samhället. Det var aldrig meningen att vi skulle statuera ett exempel för andra om hur antirasism ska göras "rätt". Vi valde ett sätt vi trodde på och tyckte kändes viktigt (Julia förklarar det så utmärkt i klippet överst i inlägget). Det betyder inte att vi inte har en förståelse för människor som inte vill eller orkar vara tysta, som istället väljer att högljutt protestera, vifta med fanor och ropa ut sin frustration över sakers tillstånd. En annan dag skulle vi stå där ibland dem och skrika vi också. Jag har gjort det, och kommer göra många fler gånger.

På senaste tiden tycker jag mig se en förskjutning i debatten, mot att krafterna som försöker stoppa rasisterna på något sätt skulle vara att betrakta som den yttersta änden av en i grunden samma skala. Att det är "lika fel" att vara antirasist som att vara rasist, att det är två jämförbara "åsikter" som ska respekteras lika mycket och vars företrädare ska respekteras och skyddas lika mycket, till varje pris, i yttrandefrihetens namn. Det är en farlig utveckling, för:

Rasism är inte en åsikt.
Fördomar är inte en åsikt.
Hat är inte en åsikt.
Våld är inte en åsikt.

Normaliseringen av rasismen i media och det kollektiva medvetandet har gått så pass långt det här året att vi har börjat tappa vissa perspektiv. Om vi slutar se rasism som det samhällsproblem det är, och låter det få vara en "åsikt" bland alla andra, har vi oåterkalleligen förlorat. Om vi okritiskt köper den bild som rasisterna målar upp av sig själva som förtryckta oliktänkare, finns det ingen återvändo. Då kommer vi ha ett samhällsklimat där i stort sett vilken hatisk ideologi som helst ses som legitim och får härja fritt i skydd av välmenande(?) människors försvar av "yttrandefrihet" och "åsiktsfrihet".

Om rasismen inte fanns, skulle ingen antirasism behövas. Denna enkla sanning måste vi komma ihåg. Rasisterna tycker om att utmåla sig själva som motståndet, men utan dem skulle ingen behöva gå ut på gatorna i protest mot deras hat, det skulle inte finnas några antirasistiska demonstrationer som kunde "spåra ur" - för att använda ett uttryck som blivit oroväckande vanligt i medierna på sista tiden. Antirasismen är motståndet. Antirasismen är en reaktion på problem som hotar samhället och demokratin, som vi alla riskerar falla offer för om de får rota sig för djupt och politiska partier med antidemokratisk agenda tillåts få reell makt.

Därför är det viktigt att kampen mot rasismen är bred och inkluderande. Det var något vi ville verka för i Göteborg i torsdags. Därför känns det också viktigt att säga ifrån mot att vårt initiativ lyfts fram som något bättre och finare än andra, när själva samhällsstrukturerna vi protesterar mot är anledningen till att många av oss har privilegiet att kunna vara tysta och fredliga från första början. Det är lätt för oss som är vita eller som i mitt fall, "sällan-rasifierade", att hålla oss lugna. Vi tillhör inte gruppen som främst måste ta emot rasismens konsekvenser och därför finns det inte heller någon rimlighet i att vi - som till stor del utgjorde demonstrationen - ska framhållas som Goda Antirasister över någon annan.

Demonstrationen i Göteborg var en solidaritetsmarkering som jag alltid kommer att minnas. Det var skönt att för en kväll få fokusera på det ljusa, goda och varma hos människor, och hämta styrka från varandra. Men vi glömde inte bort varför vi var där. Vi vet att rasismen har blivit en stor kraft som kräver stort motstånd. Imorgon tror jag att ljudnivån kommer att vara hög under demonstrationerna i Kärrtorp, och det kommer inte göra dem mindre viktiga eller mindre "värdiga". Motståndet kan och bör ske i olika former, överallt, hela tiden.

Göteborg valde sitt sätt. Nu lämnar vi tillbaka facklan till Kärrtorp med allra största förtroende, och med vetskapen om att just den här elden tillhör inte bara oss, den tillhör oss alla.

måndag 16 december 2013

Det är kvinnohatarna som ska tänka sig jävligt noga för



"När en kille ber dig skicka en bild på dina bröst, tänk dig jävligt noga för", så heter en krönika i Expressen av Malin Roos. Den har i skrivande stund fått över 1600 likes på Facebook. Krönikan handlar om hur mobbningen av idag sker på nätet, via Instagram och andra kanaler, där bilder på mycket kort tid kan få stor spridning. Ett samtidsproblem som de flesta nog är medvetna om. Inte minst unga tjejer, skulle jag tro.

Det är förstås aldrig fel att uppmärksamma det konstanta hot som finns mot tjejer, som innebär att de vid minsta "felsteg" (i samhällets ögon) gällande sin kropp eller sexualitet garanterat kommer att drabbas av mycket negativa konsekvenser. Det behöver inte handla om att strippa inför en webcam, låta sig filmas under sex eller skicka bilder på sina bröst till någon. Det kan räcka med en olyckligt vandrande tubtopp, att sitta lite för bredbent i kjol på en fest eller posera skämtsamt sexigt med tjejkompisarna. I ögonen på den mobb som alltid är redo att ösa ur sig kvinnohat, kan i stort sett vilken bild som helst trigga i gång en hatkampanj av massiva proportioner.

Roos väljer dock i sin krönika att fokusera mer på de utsatta än de som utsätter. Tänk dig jävligt noga för.  Hon varnar för att "den där bröstbilden" kan dyka upp "alldeles lagom tills du har gått klart ekonomiutbildningen och söker jobb på banken". Hon tar också upp historien om Amanda Todd som ett exempel på hur illa det kan gå.

Jag hoppas att ni kommer ihåg Amanda Todd. Hon tog sitt liv år 2012, bara 15 år gammal, efter att ha blivit övertalad att visa brösten för en främling på nätet som senare utövade utpressning mot henne. Han valde sedan att sprida bilden i sociala medier och Amanda blev mobbad. När hon inte stod ut längre gjorde hon en YouTube-video där hon berättade om allt som hänt. Sedan avslutade hon sitt liv.

Mobbningen av Amanda upphörde inte i och med hennes död. Bland kommentarer på YouTube och andra nätforum kallas hon fortfarande slampa och hora. Foton av henne används i "humoristiska" bilder där man driver med hennes självmord. Kvinnohat blir aldrig så tydligt som i fall som dessa. Amanda Todd betalade med sitt liv för ett brott någon annan hade begått. Men det priset var inte tillräckligt högt för att hatet skulle upphöra.

I Sverige tog Linn, 13 år, livet av sig under liknande omständigheter som Amanda Todd. Hon orkade inte leva under hotet från den nätpedofil som utpressat henne till att klä av sig framför kameran. Linn ställde sig framför ett tåg.

Det brukar talas om hederskulturer som något främmande och avlägset, något som vi i vårt "jämställda" samhälle kan använda att kontrastera oss mot för att känna oss bra. Inget kvinnoförtryck här, no siree! Men vad ska vi då egentligen kalla en kultur där en bild på en specifik del av en kvinnas kropp kan förstöra hennes chanser att få ett jobb? Där unga tjejer hetsas till självmord för att de har valt, blivit pressade eller tvingade att exponera sina kroppar? Vad är det för samhälle där alternativet döden känns mer rimligt än att leva vidare med skammen? Varför är skulden överhuvudtaget tjejernas?

Nakenbilder används som vapen mot kvinnor. För att skada. För att hämnas. Läs gärna Hanna Gustafssons starka intervju Hon har laddats ner 100 000 gånger - mot sin vilja för att få en tydlig bild av hur stort och massivt hatet blir mot kvinnor som blivit utsatta får erfara.

Med allt vi vet om skambeläggning och hatkampanjer mot kvinnor som blivit uthängda nakna på nätet, att det kommer att drabba dem oavsett om de frivilligt klädde av sig eller blev lurade eller utpressade att göra det, är det verkligen rimligt att som Roos i sin krönika säga att det är tjejer som ska tänka sig jävligt noga för?

Jag tycker inte det. Jag vill inte se alla världens Linn och Amanda Todd få stå som varnande exempel för att tjejer ska "tänka sig för", att det ska vara det avtryck de tillåts lämna. För att lära oss av historien och förvalta deras minne på ett värdigt sätt, måste vi istället prata om männen som utpressar, männen som olovligen sprider bilder och filmer på tjejer, vi måste fokusera på att fullständigt utrota allt det kvinnohat som ens gör det möjligt för människor att använda tjejers egna kroppar som vapen mot dem själva. Om inte alla dessa hatiska människor fanns därute och var beredda att agera jury och bödel så fort en nakenbild på en kvinna dyker upp, skulle uthängning som hämndmetod vara helt verkningslös.

Det är där vi borde börja. Rikta om strålkastaren och rikta den på rätt människor. Så jag vill säga detta: Män som funderar på att sprida en nakenbild för att såra eller skada en tjej, ni som ser en nakenbild av en tjej och drabbas av lust att skriva kränkande saker om henne, alla som överhuvudtaget deltar i detta destruktiva system av kvinnohat och förtryck... tänk er jävligt noga för.

Om inte lagen kommer åt er, så kanske ert samvete gör det en vacker dag. När skulden hamnar där den hört hemma hela tiden.

lördag 16 november 2013

50 shades of hate


Igår valde jag att ställa KappAhl några frågor på deras Facebooksida, med anledning av en artikel i Resumé där företagets sortiment- och designdirektör kallar fotomodellen på bilden ovan för "en plusmodell som drar större storlek". Jag såg det här citatet tillsammans med bilder på modellen spridas i sociala medier häromdagen, och många uttryckte frustration och ledsnad. Bland dessa fanns personer som lider av ätstörningar, och som tog illa vid sig av beskrivningen av modellen. Därför kändes det extra viktigt att på något sätt uppmärksamma företaget på det problematiska i deras marknadsföring.

Själv tyckte jag att mina frågor till KappAhl (de har för övrigt inte blivit besvarade än så länge) var sansade, välformulerade och rimliga. Det tyckte dock inte den armé av ilskna personer, varav den stora majoriteten var män, som plötsligt överöste kommentarsfältet med hånfulla kommentarer riktade mot mig och andra som uttryckt att de höll med om min åsikt.


Visst är det förbluffande fakta! Om du håller din kost (inte stoppar i fler kalorier än du gör av med) och rör på dig (jobbigt) så är det ungefär så man ser ut. Tog sanningen så hårt eller tycker ni på riktigt att hon ser pinnsmal ut?


Wow nu kommer det igen.. Vi lever i ett samhälle där fetma nästan gått om rökning i årliga dödsfall, folk bör ha komplex över sina kroppar.. 


Breaking news: det är sådär man ser ut om man håller sin kost och tränar 2-3 gånger i veckan


Deras uppgift är att sälja kläder, inte att få människor att må bra. Tar man illa upp får man leva med det.


Inte så att jag gråter varje gång jag får förbi en reklampanel för herrkalsonger. Vänta lite, jag tar ju faktiskt hand om min kropp


Kommer feminister vara nöjda med någonting någon gång?


Så mycket avundsjuka, ingen tvingar er att äta fler kalorier än vad ni gör av med.



vad [namn] säger är bara att ni inte behöver trycka ner KappAhl för att de gör reklam för något som inte verkar passa er. Att trycka ner de på Facebook kommer inte göra att ni passar bättre i underkläderna, börja istället träna så slipper ni klaga!


Läskunnigheten verkade inte riktigt vara på topp bland personerna som höll hetsiga försvarstal om hur "frisk, sund och normal" modellen ser ut, något varken jag eller någon annan hävdat att hon inte var. Kanske förstod de här personerna inte att de faktiskt snarare underströk det orimliga i att en modell som de betraktar som en "vanlig" kvinna ska benämnas som en plusmodell som drar "större" storlekar.

Om vi bortser från allt vidrigt i kommentarerna ovan, så kan vi väl diskutera det i mitt tycke ganska bekymmersamma i att det finns folk som tycker att man inte ska få "trycka ner" ett företag på Facebook. Vi snackar alltså inte "Gretas Klädvrå" i Lillestad här, utom om ett gigantiskt företag som har råd att låta sin reklam bli en del av det allmänna medvetandet via en mängd olika kanaler, vars halvnakna modeller tjejer och kvinnor ser överallt i sin vardag, på väg till jobbet eller på hemvägen från skolan. Jag skulle säga att det är av yttersta vikt att stora företag får lov att kritiseras offentligt (allra helst utan att privatpersoner försvarar dem genom hån mot den som kritiserar, förstås).

Så låt oss titta på den större bilden - och då menar jag inte underklädesmodeller som biter i rosor på affischer eller tv-skärmar - över hur stora företag använder "plusmodeller" men även många andra saker som "låter bra" som en sorts alibi för att se bra ut, samtidigt som de i andra aspekter bidrar till en negativ samhällspåverkan. Snabbmatskedjor som skryter med hur de delar ut stora summor till välgörenhet, trots att dessa summor intjänas bland annat på att neka sina anställda rimliga arbetsvillkor, anställningstrygghet och tillräckliga löner. Elektronikföretag som hävdar omtanke om miljön samtidigt som deras produkter tillverkas under usla förhållanden av lågbetalda arbetare på en annan del av jorden. Klädföretag (det finns flera exempel) som på allvar anser sig värda axelklappar, beröm och att bli ansedda ha ett socialt samvete för att de någon enstaka gång ibland väljer att marknadsföra sig med modeller som inte ser direkt undernärda ut., samtidigt som deras reklam tjänar som ätstörningsinspiration för kvinnor överallt som redan mår väldigt dåligt.

Det är ett enormt problem när vi i samhället blir så pass avtrubbade och tankeslöa att vi inte orkar genomskåda dessa pseudogoda handlingar som de billiga PR-trick de egentligen är. Det handlar inte om att "trycka ner" företag med ledning och anställda, utan om att avkräva företagen som helhet på ett ansvar de garanterat aldrig skulle ta frivilligt så länge det inte fanns pengar att tjäna på det.


Malin Michea, se den här bilden som inspiration istället för att göra den till ett problem som inte existerar:)


Tillbaka då till medvetandenivån hos kommentatorerna på Facebook, där kritik mot ett företag naturligtvis inte skulle kunna röra sig om något annat än personligt missnöje och dålig självkänsla hos den som kritiserar. Jag tittar på bilden, den som jag alltså ska använda som "inspiration". Ni som läst mina krönikor, min blogg eller Twitter, vet nog att jag i många år led av ätstörningar som tog åratal av behandling och hårt arbete med mig själv att bli av med (det kan ifrågasättas huruvida man någonsin blir av med ätstörningar helt och hållet, men det är en annan diskussion). Jag hade bilder liknande den här som "inspiration" en gång i tiden. Inspiration till att kräkas, inspiration till att inte äta något alls för att slippa kräkas (fast ibland kräks man ändå, för säkerhets skull, fast det bara är vatten), inspiration till att trots läkarens uttalade förbud springa och springa och springa tills benen vek sig, tårarna rann och munnen smakade blod. Inspiration till att stå med en kökskniv i handen och desperat fantisera om att helt enkelt börja karva i kroppens mjuka delar, hyvla bort dem helt enkelt, det skulle vara värt smärtan, det skulle lösa allt.

Så jag säger nej tack till kommentatorerna och till den vackra kvinnan på bilden. Varken hon eller någon annan får någonsin bli min "inspiration" igen. Idag inspireras jag inte av människor frusna i en pose på bilder. Jag inspireras av människor som gör saker, som slåss för mänskliga rättigheter, hjälper sina medmänniskor, sliter i det stora och lilla för att åstadkomma någonting som gör skillnad för andra, och det är mig fullständigt irrelevant hur dessa personer skulle se ut i "sensuella" underkläder baserade på en serie snuskböcker. Jag äter för att det är gott, tränar för att det är skönt, sminkar mig för att det är kul. Jag kan glida in på något av mina stammisställen i stan och vara klädd i baggyjeans och en t-shirt eller en glittrig, draperad klänning och mötas av exakt samma glada hälsningar och värme från människor som vet vem jag är och respekterar mig som just den personen. Det är den största segern mot ätstörningsmonstret och den sortens människor som ligger bakom kommentarerna ovan. Friheten att kunna välja bort dem och deras naiva ilska, snäva världsbild och sorgligt grunda människosyn.

I skrivande stund fortsätter debatten rasa på Facebook och ytterligare hånfulla kommentarer postas hela tiden. Jag undrar om målet är att jag ska bli ledsen och ta bort bilden och mina frågor. I så fall kommer hatarna bli besvikna, för jag har inte en tanke på att göra det. Jag vill fortfarande att KappAhl ska se frågorna. Om inte annat för att få dem att fundera lite själva över varför deras syn på vad som är "plus" och "större" tycks rimma så illa med vad människorna vars plånböcker de siktar in sig på tycker.



torsdag 7 november 2013

Vad är en våldtäkt egentligen?

Ibland verkar vissa människor ha svårt att skilja mellan våldtäkt och andra saker som de tycker är jobbiga, tråkiga eller förnedrande. Jag förstår att det kan vara svårt, och därför har jag sammanställt den här lilla guiden till vad som är och inte är våldtäkt. Skriv gärna ut den och spara, och ta fram nästa gång du funderar på att kalla eller likna någonting vid en våldtäkt för att vara säker på att du inte har fel. Det vore ju lite pinsamt. (För att inte tala om kränkande mot människor som faktiskt blivit utsatta för våldtäkt, om du är en person som bryr dig om sånt!)


1. När någon blir våldtagen, är det en våldtäkt?


Svar: Ja, det är en våldtäkt.



2. När ett idrottslag förlorar en match, är det en våldtäkt?


Svar: Nej, det är inte en våldtäkt.



3. När någon blir bestulen på pengar eller ägodelar, är det en våldtäkt?


Svar: Nej, det är inte en våldtäkt.




4. När en partiledare får en tårta i ansiktet, är det en våldtäkt?


Svar: Nej, det är inte en våldtäkt.



onsdag 6 november 2013

Tårtan, rädslan och skrattet


Så Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet, och jag skrattade. Ett skratt som började halvförfärat och bubblande, för att sedan övergå i hjärtligt gapskratt. Det var min första, spontana reaktion som jag tillät mig innan de mer rationella tankarna nog över. Och det var så himla skönt och förlösande.

Jimmie var rädd, sägs det. Jag funderar på senaste gången jag var riktigt rädd. Det var på en stadsbuss, då en man längst fram i bussen ägnade sig åt att häckla busschauffören med rasistiska tillrop och förolämpningar. "Kan du inte klockan eller? Nä, det lär man sig väl inte där du kommer ifrån!" De andra resenärerna satt tysta i vardagsgråheten, stirrade rakt fram eller ut genom fönstret. Ingen sa någonting. Chauffören bad artigt mannen att vara tyst, om han inte ville bli avhyst från bussen vid nästa hållplats. Mannen tystnade, tills bussen rullat förbi hållplatsen. Då började han igen. Rösten blev högre och högre, förolämpningarna grövre och elakare.

Jag var rädd för jag visste att jag måste göra något. För att jag inte skulle kunna leva med mig själv annars. Men det var en stor man och han betedde sig väldigt aggressivt. Jag ville inte bli slagen.

Till slut närmade sig bussen min hållplats och jag tog mig längst fram i bussen istället för att gå till utgången närmast mig. Jag ställde mig vid dörren och väntade, nära mannen. Så fort bussdörrarna slogs upp började jag skälla på honom. Snabbt och snubblande skrek jag åt honom att han borde skämmas, att han inte hade någon rätt att bete sig som han gjorde, att han skulle för satan skärpa till sig. En snabb blick på honom och hans förvåningsgapande mun, en hastigt bytt blick av samförstånd med busschauffören, sedan sprang jag kvickt av bussen och därifrån med adrenalinet pumpande i hela kroppen. Bad en inre bön om att mannen inte hunnit reagera och befann sig två steg efter mig. Jag var skiträdd.

Ändå bleknar min rädsla mot vad människor som busschauffören måste uppleva dagligen. Att leva i ett samhälle där du när som helst kan bli förminskad, diskriminerad, hånad eller i värsta fall utsatt för våld på grund av var du kommer ifrån eller hur du ser ut. De här problemen skapades inte i och med rasistiska partier som Sverigedemokraterna, men de är med sin hatpropaganda en väldigt tung faktor i att de upprätthålls och sprider sig. Jimmie Åkesson är som partiledare ytterst ansvarig för detta.

Jimmie Åkesson var rädd igår, men han är en man som skapar och parasiterar på rädsla i samhället. Alla som idag ventilerar hur synd de tycker om Åkesson för att han fick en tårta i ansiktet, borde ta en allvarlig funderare på vilken rädsla de själva eventuellt är medskyldiga till att skapa. Kanske även hur det måste kännas för människor att bli utvisade till länder där en tårta i ansiktet skulle vara tusen gånger att föredra framför det öde som väntar dem. Vilken sönderslitande rädsla som måste finnas i dessa människors hjärtan.

Nej, det var självklart inte rätt att kasta en tårta på Jimmie Åkesson. Men det konstaterandet förändrar inte det faktum att för många av oss som kämpar emot de mörka krafter han representerar, så var det ganska skönt att om så bara för några sekunder få se honom välförtjänt förödmjukad. Få skratta för ett ögonblick innan allvaret tar över igen.

Det är, till skillnad från Sverigedemokraternas värderingar, bara mänskligt.








måndag 4 november 2013

Expressen och sexualbrottslingen


Idag publicerades alltså den här artikeln i KvP/Expressen om fotbollsspelaren Miiko Albornoz som just vunnit SM-guld med sitt lag Malmö FF. Artikeln handlar om hur Albornoz har gått igenom svåra motgångar på sin väg fram till den här stunden, då han firar och skålar i champagne. Motgångarna är i det här fallet lika med att Albornoz dömdes för sexuellt utnyttjande av barn för mindre än ett år sedan. I artikeln får han berätta om hur jobbigt det har varit och att han varit ledsen och gråtit. Vad flickan han utnyttjade sexuellt eventuellt känner och tänker idag, är naturligtvis ingenting som tas upp i texten.

Många har kritiserat publiceringen hårt, och Expressen försvarar den så här på Twitter:


Journalisten Jan Peter Andersson som står bakom artikeln, håller samma linje i ett mailsvar till en läsare som reagerat:



Okej, det låter ju faktiskt ganska rimligt. Självklart ska väl en tidning få rapportera om en offentlig persons förehavanden, en person som avtjänat sitt straff och är aktuell i ett helt annat sammanhang.

Men vänta lite nu.

Om vi detaljgranskar artikeln så hittar vi ganska många problematiska formuleringar som, tvärtemot vad Expressen hävdar, innehåller värderingar som är djupt oroväckande.

"Fotbollsåret började med en sexdom - men slutade med ett glas champagne i handen."

"Vägen till guldmedaljen har varit tung och lång(...)"

"Miiko Albornoz är elegant dressad i smokingkvaj, vit skjorta och svart slips.
    Det kunde ha sett helt annorlunda ut."

"- Det är som jag säger. Det är mycket känslor inom mig. Ibland har jag svårt att hålla tillbaka allt. Det har varit en lång resa, säger han och berätta för Kvällsposten om en tid med tårar i sin ensamhet."

Känner vi inte igen den här sortens formuleringar från en ganska vanlig typ av artiklar, som vanligen brukar handla om människor som har överkommit personliga tragedier, sjukdom och elände för att till slut lyckas? Framgångssagor som är menade att få oss att le och känna oss varma inombords, och tänka att världen är nog inte så eländig ändå, när goda människor till slut uppnår den lycka de förtjänar?

"Nisses år började med sjukdom och hemlöshet - men slutade med en lottovinst."

"Vägen till frihet efter misshandelsförhållandet har varit tung och lång..."

"Susanna är klädd i träningskläder och rör sig utan att halta.
     Det kunde ha sett helt annorlunda ut."

"Det har varit en lång resa, säger bröstcancerdrabbade Helene och berättar för Kvällsposten om en tid med tårar i sin ensamhet."

En liten lek med ord och formuleringar som jag faktiskt tycker säger oss något väldigt viktigt om den aktuella artikeln och även andra som liknar den. (Vi kan till exempel dra oss till minne rapporteringen av våldtäkten i Steubenville, då inte bara privatpersoner utan även reportrar uttryckte sympati för våldtäktsmännen.)

Jag har förståelse för den etiska problematiken när det gäller journalistik och brottsdömda personer som avtjänat sitt straff. Även om jag helst inte vill läsa artiklar om dömda sexualbrottslingars prestationer till morgonkaffet så ser jag hur det kan vara befogat att rapportera om dem - ibland. Men i det här fallet används alltså det sexualbrott som Albornoz begått för att på ett ytterst smaklöst sätt skapa en underdog/mot-alla-odds-story där protagonisten trotsat motgångar och nederlag för att till slut resa sig ur askan som hjälte. Barnet han utnyttjade reduceras till ett problem, någon som genom att bli utsatt för sexualbrott stod i vägen för den kämpande fotbollsspelarens dröm att bli nummer ett. Sexualbrottslingen får berätta om sin sorg och sin smärta. Var finns etiken i detta?

Ett barn har blivit utsatt för sexuellt utnyttjande. Jag vet inte riktigt vad det ska kallas för typ av utnyttjande när media använder sig av brott som begåtts mot ett barn för att få till en förvriden och kladdigt sentimental story.

Men det är inte rätt.



fredag 1 november 2013

"Välj dig lycklig!"


Den senaste tiden har både kända och okända twittrare och bloggare gett uttryck för åsikten att människor som inte är lyckliga och inte har uppnått sina livsmål helt enkelt behöver jobba hårdare, kämpa lite mer, välja sina möjligheter och sin framtid. De slänger in disclaimers om att "det är klart att om det finns omständigheter som gör att du har det jobbigt så är det ju inte ditt fel, men ANNARS...."

Det väcker så klart frågan om vilka dessa människor är, som de välmenande och käcka råden riktar sig till. Var är alla dessa människor som aktivt väljer misär före välmående, gråt före skratt? Som har alla förutsättningar att ta sig i kragen, alternativt kasta av sig offerkoftan, skaka ut håret och plötsligt finna att lyckan ler mot dem, har gjort det hela tiden?

Jag har inte träffat många. Nej, faktiskt inte någon. För när man skrapar lite på ytan hos ekonomiskt och socialt utsatta människor som vid första anblicken verkar ha alla möjligheter att ta sig ur sin situation, brukar det väldigt snart visa sig att den där fasaden döljer en hel ocean av sorger, rädslor och problem, dåliga erfarenheter, traumatiska upplevelser och andra små och stora faktorer som tillsammans utgör det där träsket av hopplöshet personen sitter fast i. Det krävs ganska mycket för att knäcka en människa. En enstaka händelse (som personen uppmanas "komma över") är sällan ensam bov i dramat. En individ vars hela livssituation kan lösas genom en bantningskur, en självhjälpsbok, ett ekonomiskt bidrag från en anhörig eller någon annan quick-fix, har troligen inte hamnat i utsatthet från första början.

Snarare är det så att dessa personer, som på senaste tiden har utmålats som bittra, lata, avundsjuka och missunnsamma, redan kämpar för fullt med sin livssituation. En kvinna jag talade med, en ensamstående och sjukskriven mamma med tre barn, beskrev det som att befinna sig i en läckande båt, där hon måste flänga fram och tillbaka och täppa till hålen där vattnet forsar in, bara för att genast upptäcka att ett nytt hål har uppstått på ett annat ställe i båten. Att hennes krafter och resurser aldrig räcker till för att hålla båten intakt. Bara att hålla den flytande, under den ständiga skräcken för att hon plötsligt inte längre ska räcka till.

Vilken krage ska den här kvinnan börja rycka i? Bli frisk från sin kroniska sjukdom? Tänka positivt och tränga bort alla tankar på att kanske inte finnas där för sina barn när de blir äldre? Skaffa ett gymkort, starta en blogg, lansera en egen klädkollektion?

Det är förståeligt att det är lockande för väldigt framgångsrika människor att tänka att de har tagit sig dit helt av egen kraft, utan några faktorer som exempelvis uppväxt, kontakter och tur inblandade. Det känns så klart mycket bättre att föreställa sig att alla skulle kunna, men att det är just DU som genom ditt hårda slit har lyckats. Att det inte finns en miljon andra omständigheter som till exempel diskriminering, sociala klyftor, våld, sjukdom och funktionsnedsättning, som kan bidra till en människa hamnar längst ner på stegen i den där gruppen som är så tacksam att kritisera och sparka på, när du vill höja dig själv och dina prestationer i andras ögon. Klättra ytterligare en bit uppåt.

Vad är det då jag vill säga med det allt här? Att människor är chanslösa, när de väl en gång hamnat där i utsattheten? Att det inte finns en väg ut och att de ska gnälla och självömka istället för att kämpa?

Naturligtvis inte. Det ena utesluter nämligen inte det andra. Det kan finnas ett terapeutiskt värde i att ösa ut sin bitterhet över sakers tillstånd ibland. Att skrika FAN TA DIG, SKITBARNDOM eller DRA ÅT HELVETE, RASISTER eller FUCK YOU, CANCER. Att få älta orättvisor du utsatts för utan att samtidigt behöva lyssna på predikningar om att ojoj, ja det var ju synd om dig men nu får du allt ta och skärpa dig. Det hjälper ingen.

Människor som på ett eller annat sätt har hamnat i utsatthet ska hejas på för varje frivilligt steg de försöker ta mot en bättre livssituation. De ska peppas, lyckönskas och framförallt beredas en väg av omgivningen och samhället. Egen styrka räcker inte alltid, hur stor den än är, och vi behöver en politik som på alla sätt jobbar för att öppna dörrar, bygga broar och hålla en stöttande hand bakom ryggen på dessa individer, hela vägen. Vi behöver också en politik som på längre sikt ser till att människor inte ens ska behöva hamna i utsatthet från första början, oavsett vilka ruttna kort de blivit tilldelade av livet.

Och den som inte har annat att komma med än att kritisera och klandra, borde hålla tyst och hitta något bättre att syssla med. Moraliska pekpinnar från storhetsvansinniga bloggare har aldrig, såvitt jag vet i alla fall, resulterat i att någon enda person har kunnat sätta en extra limpa bröd på bordet.


torsdag 19 september 2013

Kvinnor + media = sex


Den här bilden klippte jag ihop och postade på Twitter idag. Jag leker ofta med tanken på att göra så här när jag skummar igenom tidningarnas förstasidor på morgonen, men tiden finns sällan. Kanske borde jag göra det oftare, jag eller någon annan som orkar. För när man sätter dessa rubriker tillsammans med varandra i en klump, blir det så tydligt och lätt att se vilka idéer om kvinnor vi matas med varenda dag. På vilket sätt kvinnor får representeras i media. Det är ganska viktigt att fundera över det, och hur det påverkar oss.

Sex säljer, eller drar åtminstone ögonen till sig, får människor att klicka. Kvinnor säljer eftersom kvinnor och sex till stor del är synonymt i reklam och media. Om fokus inte ligger på en kvinnas utseende och hur hon är klädd, hur mycket hud hon visar eller något annat med sexuell anknytning, så vrids det ofta till sex på något sätt ändå. Intervjuer med kända kvinnor får ofta rubriker där lösryckta citat används, som anspelar eller åtminstone kan se ut att anspela på sex. När man läser intervjun visar det sig ofta att den handlar om helt andra saker. En kvinnlig skådespelare kan till exempel prata om sitt engagemang i humanitära frågor, men nämner hon ordet "bröst" i ett av svaren kan hon räkna med att det är det som kommer att lyftas fram när intervjun så småningom publiceras.

Det rör sig om en cynisk exploatering av kvinnor, samt deras kroppar och sexualitet, som bidrar till att kvinnor i allmänhet reduceras till objekt för (manlig) åtrå. Det upprätthåller dessutom bilden av kvinnor som representanter för allt som är ytligt och konstlat, en stereotyp som får verkliga konsekvenser i samhället i form av att kvinnor har svårt att bli tagna på allvar. Dessutom måste vi fråga oss vad det gör med unga tjejer som håller på att forma sin egen identitet, att ständigt omges av dessa budskap som säger dem att deras viktigaste roll - och största möjlighet att göra sig synliga - i samhället, är att göra sig sexiga i mäns ögon.

Kvinnor har så mycket att säga, åstadkomma och bidra med. De väldigt snäva mallarna för hur detta får lov att göras måste brytas upp.

söndag 15 september 2013

Val och värderingar



Idag röstade jag, liksom många andra som hade möjlighet, i kyrkovalet. Det har höjts vissa röster som säger att det är fel att göra det om man inte är aktivt troende eller engagerad i kyrkan annars. Jag har tänkt ganska mycket på det där. Även om det för mig är ett gott syfte i sig att förhindra rasistiska partier att få fotfäste på någon plattform i samhället, så var mitt viktigaste skäl att jag ser det som en solidaritetshandling med alla människor för vilka det som händer i kyrkan faktiskt spelar roll. Om andra människor hade makten att påverka någonting som var en stor del i mitt liv i positiv riktning, skulle jag så klart vilja att de gjorde det för mig.

Vad är då "positivt" och hur kan jag veta att det jag röstar för är just detta? Det är väldigt enkelt, egentligen. Det handlar om att främja mänskliga rättigheter och allas lika värde. Allas. Lika. Värde. Var du än kommer ifrån, vilken hudfärg du har, vilken sexualitet, könsidentitet, vem eller vad andra ser dig som - du ska få finnas och verka i det här samhället på samma villkor som alla andra. Att utnyttja sin demokratiska rätt att främja det här grundläggande och viktiga värderingarna kan jag aldrig se som någonting negativt.

måndag 9 september 2013

Vemodig magi av Håkan Hellström

Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West
Foto: Olle Kirchmeier/Way Out West 
"Han sjunger med en självklarhet över hela registret, säkra toner och ett djupt vibrato som ger både nya och gamla låtar en vacker färg."
En sommarkväll för två år sedan, ljusblå himmel och havsdoft, min hand i någon annans (en jag tänkte hålla fast i för evigt) och Håkan Hellström på scenen. Det var dans, glädje och eufori, den där speciella sorten som Håkan bättre än någon annan kan frammana.

Ikväll, två år senare, ser jag upp mot honom på scenen under en lika vacker sommarhimmel, på Way Out West i Göteborg, och allt och inget tycks ha förändrats sedan dess. Min hand håller inte i någon annan och det hellströmska vemodet svävar plötsligt så mycket mer påtagligt mellan de dansande tonerna, ut i det böljande folkhavet. Livet förändras. Saker tar slut och andra tar vid. För mig och alla andra som låtit Håkan Hellströms musik agera soundtrack genom alla toppar och dalar, är det lika magiskt att få njuta av svärtan som av det mest lyckorusiga.

Visst finns det plats för glädjedans i den fantastiska kavalkad av älskade låtar som Håkan efter alla sina skivor kan leverera. Bandet briljerar som vanligt, musiken framförs kreativt och med en sådan djup musikkärlek att det är omöjligt att inte ryckas med. Marken gungar bokstavligt talat, publikens öronbedövande sång lyfter låtarna ännu högre och spontana applåder bryter ut emellanåt. Festivalstämningen på Way Out West behövde Håkan Hellström idag, inget mindre hade räckt till.

Men den här kvällen ligger den riktiga glöden i de tyngre, melankoliska låtarna som Håkan framför med en röst som är i absolut toppform, bättre än jag någonsin hört den förut. Han sjunger med en självklarhet över hela registret, säkra toner och ett djupt vibrato som ger både nya och gamla låtar en vacker färg. De enkla raderna och rimmen, som ofta hånas av människor som tycker sig veta vad sann poesi är och inte är, lyser klart mot den här bakgrunden och man inser att det måste vara precis så, att den här sortens skönhet ligger just i det okonstlade och ärliga.

Och för oss som står där i publiken med hjärtat av på mitten eller kanske bara lite tilltufsat, vi som blivit sparkade på några gånger men fortsätter ändå när allt gör ont, är musiken en tröstande filt som sveps om oss, som påminner om att vi faktiskt får lov att känna mörker och ljus lite huller om buller, att skratta och gråta, att ramla och att dansa - kanske helst alltsammans på en gång.

Håkan Hellström tackar för sig och natten faller över Slottsskogen. Jag tar spårvagnen till andra sidan bron, går nynnande hemåt under tända lyktor. Ensam. Det känns sällsamt fint. 

Sverigedemokraterna och den bortglömda snällheten

Foto: Michiev
Foto: Michiev 
Är det inte just när vi står där med röstkortet i handen, som vi borde vända oss inåt och lyssna på ekot av rösten från en kärleksfull vuxenvärld som en gång önskade oss karaktär, integritet och viljan att göra gott för andra?
Det var så enkelt när vi var små.

Minns ni? Den tydliga gränsen mellan gott och ont, snällt och elakt. Sagor, filmer och fröken i skolan tillhandahöll en moral som var lätt att följa. Man ska vara snäll. Alla människor är lika värda. Den som retas och säger taskiga saker är elak och vi ska säga ifrån när sådant händer.

Naivt och förenklat, ja, men ibland undrar jag om vi inte behöver gå tillbaka till de mest grundläggande värderingarna vi - förhoppningsvis - fick inpräntade i oss inför våra första skälvande steg ut i en ofta ganska hård och kall värld. De var kanske inte komplexa nog, och de täckte inte varje moraliskt dilemma vi någonsin skulle hamna i, men de räckte en bra bit på vägen.

Politiken är naturligtvis ett område där dessa värderingar inte kan utgöra mer än en riktlinje. Majoriteten av alla svenska politiska partier, stora som små, har som ambition att vilja göra gott. Vara snälla. Hur de ska bära sig åt för att vara snälla, det bråkas det mycket om. Vilka de vill vara extra snälla mot, det kan skilja sig ibland. Hur tokiga resonemangen än blir stundtals, finns det ändå inget tvivel om att någon form av god avsikt ligger inbäddad i grunden för den politik man vill bedriva.

Så har vi undantagen, varav Sverigedemokraterna är det mest välkända och populära. De vill inte vara snälla mot alla; de är till och med elaka mot människor ganska ofta. Hela vägen nerifrån gräsrötterna och upp till partitoppen händer det gång på gång att sverigedemokrater säger hemska saker om invandrare som grupp, kallar dem för öknamn och vill göra elaka saker mot dem, som att skicka ut dem från Sverige fast de inte har gjort något illa. Vilket barn som helst skulle förstå att det inte är snällt att göra så.

Partiet förnekar så klart att det finns ett samband mellan alla hemskheter som deras politiker och anhängare begår. Men vad är ett parti om inte sina företrädare och medlemmar? Twittraren @bradagidag skrev så här: "Vill du förstå ett parti, lyssna inte på partiledaren utan titta på vilka som står i publiken."

Vilka står i Sverigedemokraternas publik?

Alla vi som kritiserar Sverigedemokraterna har en ganska bra uppfattning om det. Från journalister till debattörer i de sociala medierna, alla vi som har fått höra av Sverigedemokraternas anhängare att vi borde bli våldtagna, att vi är landsförrädare, att vi är fiender till det här landet. Det går att kritisera vilket riksdagsparti som helst utan att det här händer. Visst, någon kanske blir sur ibland och tycker att du är en "idiot" - på sin höjd. Men hatet, hoten, de grova våldsskildringarna och rasistiska påhoppen kommer näst intill alltid från människor i Sverigedemokraternas "publik".

Det är inte snällt att göra så.

När jag var liten kände jag inte till mycket om rasism. Den som sa något rasistiskt blev utskälld, för det var elakt, och elak skulle man inte vara. Inte göra andra ledsna. Jag blev ledsen när jag hörde något rasistiskt sägas om min pappa, som är invandrare. Det hände ibland. Men det fanns en väldigt trygg samhällsgemenskap att luta sig mot i sådana stunder - i alla fall där jag bodde. Den tryggheten var att alla vanliga, snälla människor omkring mig inte tolererade rasism och elakhet. De skakade på huvudet och var på min sida, min pappas sida, invandrarnas sida.

Ett barns naiva bild, jag vet. Verkligheten måste ha varit mycket mer komplicerad än så. Men det var skönt där och då att kunna skaka på huvudet åt dumheten och elakheten tillsammans med en majoritet av goda, kloka vuxna som med en underbar självklarhet tog avstånd ifrån allt vad främlingsfientlighet hette, som var välkomnande och inkluderande.

Jag saknar den tiden, även om den till stor del var en illusion.

För idag är det inte lika självklart längre, det här med att vara snäll. I alla fall inte mot alla. Och jag undrar hur de vuxna som liksom Sverigedemokraterna tycker att det bara är vissa människor men inte andra som ska få ta del av snällheten, förklarar det här med gott och ont för sina barn när de läser godnattsagan och måste svara på frågor. Måste det inte svida någonstans, i själen eller kanske samvetet, att förmedla enkla men användbara värderingar om snällhet samtidigt som man inte står för dem fullt ut? Att de inte återspeglas i hur man reagerar när man ser ännu en SD:are kalla människor för "apjävlar", eller smygfotografera kvinnor i slöja och håna dem på nätet? När man står där med röstkortet i handen?

Är det inte just i det ögonblicket vi borde vända oss inåt och lyssna på ekot av rösten från en kärleksfull och omtänksam vuxenvärld som en gång önskade oss karaktär, integritet och viljan att göra gott för andra? Under alla lager av cynism, egoism och missriktad frustration, kan vi inte försöka urskilja den, och den bortglömda snällheten?

Om inte annat så för barnens skull, och för att med ärlighet kunna se inte bara våra egna utan alla barn i ögonen.

Oavsett ögonfärg.


Publicerad i Sourze den 9 juli 2013

Den vita klänningen

Foto: Simona Balint
Foto: Simona Balint 
Kärleken var inte bunden i dessa vackra små ting, som du kanske inbillade dig för att det var så det skulle vara.
Det handlar förstås inte om den vita klänningen, egentligen.

Visst, du hängde kanske upp en massa drömmar tillsammans med den, förhoppningar invävda i tjocka, glansiga broderier och fantasier om framtiden i skimret av den pärlbeströdda urringningen och frasiga tyllkanter. Livet du målat som en saga i bröllopets temafärger, i gräddvitt, guld och gammelrosa, lika levande som de knubbiga rosorna i brudbuketten du placerade på din morfars grav som nygift, en hälsning om liv och lysande utsikter för oss som ännu fanns kvar och skulle vandra vidare, tillsammans.

Det handlar inte heller om diamanterna som skulle vara en flickas bästa vän och för evigt i guldringen, små och blixtrande på rad - nu ligger de i mörker, gömda i en ask inuti en annan ask, i en låda där de inte kan skära dig i ögonen och påminna dig om någonting förlorat. Förresten gnistrar de kanske inte ens längre, det känns som ett rimligt antagande. Varför skulle de?

Egentligen handlar det mest om ett hjärtats innerliga "ja", som du inte uttalade i någon kyrka eller framför honom på knä i krasande snö, en iskall nyårsnatt för så längesedan - den tunna förlovningsringen, studentbudget, med sin lätta och sirliga inskription, den kändes också kall på ditt finger och betyder kanske när allt kommer omkring inte så mycket den heller, där den nu ligger inlåst med sin dyrare diamantsyster.

Kärleken var inte bunden i dessa vackra små ting, som du kanske inbillade dig för att det var så det skulle vara. I själva verket vittrade den långsamt med en falnande glöd i de tusen små lappar ni skrev till varandra - då - och i melankoliska, svävande toner av musik på skivor ni brände till varandra men slutade lyssna på ungefär när tekniken blev omodern, ni lyssnade inte och ni dansade nästan aldrig, men det märkte du inte. Och den elektriska värmen mellan händer i fingervante och skinnhandske den där första promenaden då han dök upp oanmäld utanför din dörr och ni bara gick och gick, den var också borta, men du märkte inte det heller, i din vita klänning.

Nu går du promenaderna ensam, mest, värkande och haltande efter stora slag du aldrig ville slåss i men på något sätt blev tvungen till ändå. Du vadar genom söndertrampade rosor och smutsiga tygsjok på regnvåt asfalt, resterna av ditt misslyckande spridda över de städer ni bodde i liksom varenda litet fånigt minne som du aldrig trodde skulle bli en omvriden kniv i hjärtat. Du skrattar och jobbar och festar och älskar, och du ler lika mycket som alltid men det spökar i varje tomrum inuti och världen har förlorat någon färgnyans som du inte visste existerade förrän den försvann. Du vet att han finns därute någonstans med hälften av det som slets itu - kanske mer, du verkar ha så lite kvar? Och du vet att den där handen håller en annan sedan den släppte taget om din, du hoppas att den också värmer, fast kanske inte fullt lika mycket.

Du är äldre nu och klokare, men någonstans är du fortfarande också den där nittonåringen i berusad dans över kärleken och ödet och allt annat ni slutade tro på, med vidöppna ögon och en blick som alltid mötte hans och sa "ja", över cafébord och frukostbord och kanten på täcket, hon som lovade för evigt och menade för evigt.

Du, den vuxna, kommer att gå vidare med läkta sår, på starka ben. Men hon den andra - hon i virvlande snö, hon som skrev hjärtan på lappar och lärde sig älska hans favoritmusik, hon som skrattande och andäktigt valde ut den där vita klänningen - ibland vet jag inte riktigt hur det ska gå för henne.

Tillbaka till Ronneby

Artikelbild

Jag undrar om de hemstäder vi känner att vi måste konfrontera ens finns, utöver de minnen som viskar mellan byggnader och längs gator som för längesedan glömt bort hur våra skor kändes.
Den här krönikan skriver inte sig själv på något sätt. Jag måste tvinga fram den. De många slarviga anteckningar jag gjort, nyckelord, citat och minnesfragment, verkar plötsligt sakna samband. Det har alltid känts både nödvändigt och svårt att prata om Ronneby.

Men många har gjort det, och gjort det bra. Frej Larsson i knivskarpa låttexter, Tobias Hultén och Pär Jonasson i den utforskande boken Här och var - En bok som handlar om en småstad. När människor från Ronneby träffas, är det Ronneby som diskuteras, och det är sällan med enbart nostalgiska leenden och tillbakadrömmande ögon, nej, det finns en ängslighet ibland som är svår att sätta fingret på, den svävar i luften som ett melankoliskt, outtalat internskämt.

Det här är högst personligt. Eller kanske tvärtom? Handlar det egentligen om mig och om Ronneby som det var, tiden och platsen - eller har alla småstadsbor i exil samma behov av någon sorts uppgörelse, med staden och med det förflutna? Kanske kan man sitta i vilken småstad som helst, landet över, och säga "Bara här, detta händer bara här..." om människor och företeelser man ser. Kanske är de precis samma. Men något inom mig klamrar sig fast vid tanken om att det var något speciellt och bara vi som var där, kan verkligen förstå.

Idag kan det tyckas konstigt, hur en plats som Ronneby var hela världen för oss som var med. Det skulle vara lätt att skratta åt hur du i princip kunde bli utdömd som "fel" för en evighet om du inte hade exakt rätt jeans på dig från exakt samma JC-butik vid torget där alla andra köpte exakt likadana jeans. Som exempel. Det är ju hysteriskt roligt att tänka sig. Så småstadsaktigt, så trångsynt, så dumma vi var!

Men skrattet fastnar i halsen, för vi var ju ändå där, och någonstans inuti hos många av oss sitter ärren av alla sociala faux pas som en stramande knut, som gör lite ont när vi påminns om den. Krossade hjärtan och självförtroenden, skräckblandad förväntan och ångestsvettiga armhålor i att gå till eller bara förbi videobutiken Film & Fabel där alla "hängde", eller för all del "snusbänken" på Snäckebacksskolan, från vilken en målbrottsröst när som helst kunde ropa en elak kommentar om din rumpa som skulle få dig att gråta i smyg i flera veckor framöver. Det fanns några få som var "rätt". De flesta av oss var fel på en hel massa sätt - bara Ronnebyfel förvisso, men det visste vi inte om. Då.

Det var en sorts hopplöshet som är svår att beskriva idag, när världen är både så svindlande stor och så ofattbart liten, men Ronneby var en livstidsdom och de stämplar du själv eller andra satte på dig, de satt hårt. Tanken på flykt, på "något annat" svävade kanske där framme som en suddig hägring men verkligheten var nog för att hålla dig ockuperad, en blodig kamp eller bara en tyst skuggtillvaro i hopp om att kunna smyga dig igenom någorlunda välbehållen tills dess att "något annat" blev en möjlighet.

Det händer att jag springer på andra från Ronneby. Det kan hända i vilken stad som helst, vi är många och vi är utspridda. Ibland hejar vi. Ibland bara en nick, ibland bara ett ögonkast. Min vän Jonas skrev det bra: "Man möter bara någons blick, så vet man. Inga ord behöver bytas. Ett snett leende så har man levt år tillsammans."Det låter kanske dramatiskt, men jag känner igen det så väl och det sker ofta.

Andra långgatan, Göteborg. Jag träffade en annan gammal bekant från Ronneby och vi bytte några ord. Hon var bitter. "Jag åker aldrig tillbaka till det där skitstället, aldrig. Fatta om man hade fått växa upp nån annanstans? Då kanske man hade trott lite på sig själv. Sluppit alla dessa jävla år där man trodde att man själv var problemet." Hon hade långt, blont hår och stora ögon. Jag mindes att hon ansetts ful i Ronneby. Eller var det slampig? Konstig? Ronnebyfel. Hon smuttade på sin öl. Killarna vid bordet bredvid kunde inte sluta titta på henne. "Jag mår bra nu. Men fattar du hur lång tid det tog? Att få ut Ronneby ur hjärnan? Gör som jag, håll dig borta."

Vi skildes åt med ett löfte om lunch eller fika, ett sådant där som det aldrig blir verklighet av men känns bra att uttala när man säger hej då till någon.

Jag satt på ett tåg mot Ronneby. Det var några dagar innan jul. Jeans och stor, klumpig jacka, rödgråtna ögon bakom solglasögon, ville inte synas mer än nödvändigt. Nyseparerad, snart nyskild. Misslyckandet som en lysande neongloria över huvudet. För om du ska återvända, vill du göra det i triumf. Du vill ha någonting att visa upp, som ett pass för återinträde på rätt villkor. Karriären, familjen, resorna, livet - någonting. Staden var en sträng men välmenande förälder som ville ha dig kvar, skydda dig från världens ondska och vagga dig i famnen, men du bröt dig loss och nu vill du visa att du gjorde rätt.

Något sådant for igenom mitt huvud när tåget gled in på stationen, i staden där det känns som om jag lever ett parallellt spökliv i en annan dimension, med villa, vovve och Volvo. Det som kunde - borde? - ha varit. Livet andra valde, som ibland verkar som din värsta mardröm, ibland det mest lockande av allt du någonsin valt bort. Den personen.

Kontrasten mellan denna hypotetiska Ronnebyvariant av mitt jag och den sammanbrutna personen med tusen resväskor kändes plötsligt som tortyr. Jag hade misslyckats. Och Ronnebyfelen var tillbaka med full kraft, stadens ögon som en röntgenstråle över mitt allra innersta; Vi vet vem du är. Vi visste hela tiden att du inte var bättre än så här, vi känner dig. Känslan dröjde sig kvar som ett tryck över bröstet tills dess att jag var på väg bort från stan igen. Jag tänkte som så många gånger förr att jag aldrig ville komma tillbaka.

Och nu sitter jag här med anteckningen "Ronneby" i min kalender, i juni, inte långt kvar. En vän pratar om att åka tillbaka och "göra upp med" sin hemstad Stockholm, och jag undrar fortfarande om vi alla på ett eller annat sätt måste konfronteras med vår uppväxt som bara i våra huvuden tar sig formen av en stad, vilken den än är, jättestor eller pytteliten. Om den ens finns, utöver de minnen som viskar mellan byggnader och längs gator som för längesedan glömt bort hur våra skor kändes.

Kanske är det så. Eller så handlar det bara om Ronneby.

Mansrollen och våldtäktsmannen

Artikelbild

"Jakten på sex blir ett ständigt pågående maskulinitetsprov och ett belöningssystem där varje ny framgång föder en känsla av status, manlighet och befäst heterosexualitet."
Våldtäktsdebatten är ständigt aktuell, men blossar vanligen upp extra mycket i samband med att tvivelaktiga friande domar uppmärksammas i media. Fall där offret inte har ansetts vara tillräckligt hjälplöst eller sagt ifrån tillräckligt tydligt tycks väcka starkast reaktioner. Fall då någonting har skett i den juridiska och moraliska gråzon mellan sex och övergrepp som fortfarande är en suddig fläck på kartan där konkreta definitioner saknas och värderingar om rätt och fel verkar upplösas. Svårigheterna i att bedöma allt som sker i denna gråzon resulterar i ett allt annat än offervänligt rättssystem, där varenda detalj i offrets beteende och person granskas och prövas i en förnedrande process, som av många upplevs som ett övergrepp i sig, och som ofta visar sig ha varit i onödan. Många väljer att tiga istället.

Men den här texten handlar inte om den juridiska aspekten av våldtäkt. Den handlar om människorna som i den där gråzonen plötsligt finner sig i rollerna av förövare och offer. Människorna som till exempel gick på en fest med samma inställning och förhoppningar om att få en riktigt rolig kväll, utan att veta att innan kvällen var slut skulle deras liv ha förändrats - kanske för alltid - och aldrig någonsin hade önskat bli varken våldtäktsoffer eller våldtäktsman.

Det låter provocerande. Som ett lotteri, som om vem som helst kan våldta, som om alla män genom en liten "olyckshändelse" skulle kunna bli våldtäktsmän. Så är det naturligtvis inte. Ändå händer det att vissa män blir våldtäktsmän när de konfronteras med situationer där det är möjligt att använda sig av en hjälplös kvinnas kropp. Män som i ett senare skede ska komma att beskrivas som vanliga, snälla och bra killar. Normala och schyssta. Sådana som aldrig skulle kunna genomföra en våldtäkt. Då kan det ju inte ha varit en våldtäkt? Väl?

För att kunna prata om våldtäktsmän måste vi prata om mansrollen och dess mycket komplexa relation till kvinnor, sex och våldtäkt. Den som tror att män av naturen är våldtäktsmän, och inte tänker låta sig övertygas om annat, kan sluta läsa här.

Vad säger då den traditionella mansrollen om våldtäkt? Är det accepterat att våldta som man? Nej, absolut inte. Tvärtom. Våldtäktsmän föraktas och bespottas snarare av "riktiga män". Attityden till våldtäkt inom den traditionella manligheten utgörs av en mängd blandade faktorer, allt från en i grunden ganska sympatisk välvilja och skyddsinstinkt gentemot kvinnor till mer tvivelaktiga föreställningar om en riktig man inte ska "behöva" våldta för att få sex. Det kan analyseras i oändlighet, men poängen här är att den traditionella mansrollen inte innefattar våldtäkt och att våldtäkt inte är något en "riktig man" vill genomföra eller kännas vid.

Problemet är att den här ganska starka moraliska principen inte omfattar andra typer av gränslöshet i sexuellt beteende gentemot kvinnor. Redan i mycket ung ålder, på skolgårdar, i korridorer och klassrum, kommer pojkar ofta undan med att klämma och känna på tjejerna och fälla sexuella kommentarer om dem, utan att vuxenvärlden reagerar - eller också läggs ansvaret på tjejerna själva. "Pojkar är busiga. Han menar inget illa. Han kanske tycker du är söt, men kommer inte på något bättre sätt att visa det på?" Fördomar, ursäkter och vuxna som borde ta ansvar men väljer den lätta vägen ut, gör tjejer fredlösa i skolmiljön. Och pojkarna lämnas vind för våg med ett beteende som står oifrågasatt och som, om saker vill sig illa, kan bli grunden till stor destruktivitet i framtiden.

I vuxen ålder förflyttas mönstret till andra arenor, men är i stort sett detsamma. Kvinnor ofredas fysiskt och verbalt i alla typer av miljöer, från arbetsplatsen till tunnelbanan, på gatan och på krogen. Vad säger den traditionella mansrollens principer om detta? Finns det samma typ av internt motstånd och fördömande när det gäller ofredande som när det gäller våldtäkt? Tyvärr inte, att döma av hur debatten ser ut idag. Män som aldrig skulle försvara en man som genomfört en ren våldtäkt, kan ändå försvara och ursäkta andra typer av "mindre allvarliga" sexuella kränkningar mot kvinnor, till synes utan att ens ana ett samband mellan dessa fenomen. Man kopplar inte ihop ett nyp i rumpan eller en ovälkommen sexuell kommentar om en kvinnas kropp med våldtäkt, trots att alla dessa mer eller mindre grova övertramp faktiskt ligger på samma skala. Kvinnor som uppmärksammar problemet med sexuellt ofredande avfärdas som gnälliga, pryda, bittra - "kan inte ta en komplimang", och det gränsöverskridande beteendet hos männen beskrivs inte sällan som mer eller mindre "naturliga" uttryck för en sund sexualitet.

Och kanske är det inte så konstigt. Om vi ser till budskap om kvinnlig och manlig sexualitet i den allmänna debatten, kulturen och i media, så är de vanligen knutna till en mängd föreställningar om en sorts dikotomi där kvinnor representerar det passiva, väntande och lockande objektet - "offret", om man så vill - medan mannen är den aktiva och jagande. Målet är inte i första hand fullt informerat samtyckande och ömsesidigt tillfredsställande sex på lika villkor; det är underordnat själva penetrationen, nedläggningen av bytet.

Observera nu att det i de allra flesta fall inte handlar om uppmuntran till våldtäkt. Inte ens de mest kallhjärtade av reklammakare brukar ta det så långt. Istället bygger den konstruerade dramaturgin kring jakten snarare på att kvinnor ska övertalas till att ge ett samtycke de innerst inne vill, men kanske inte vågar, ge. Tjejtidningarna bidrar på sitt sätt genom att lära ut tusen olika sätt för en kvinna att framställa sig som en åtråvärd men svåråtkomlig trofé; ett objekt. Här samverkar könsrollerna i skapandet av ett avancerat spel där de flesta på ett eller annat sätt blir förlorare. För de män som köper konceptet rakt av, blir jakten på kvinnor och sex ett ständigt pågående maskulinitetsprov och ett belöningssystem där varje ny framgång föder en känsla av status, manlighet och befäst heterosexualitet.

Sammanfattningsvis har vi alltså å ena sidan en mansroll som framhåller kvinnors skyddsvärde och som fördömer våldtäkt. Å andra sidan har vi en hel värld av sociala och mediala budskap som hetsar män att ständigt jaga efter sex för att ha rätt att få känna sig manliga, som trivialiserar i princip alla sexuella kränkningar fram till den punkt att en ren våldtäkt faktiskt begås och kan bevisas bortom allt rimligt tvivel. Lägg till detta en humorkultur där olika typer av sexuella övergrepp ses som en källa till skämt och får ett förmildrande löjets skimmer över sig, och där kvinnor som protesterar stämplas som humorlösa och tråkiga. Synen på våldtäkt i samhället är långt ifrån okomplicerad.

Hur paradoxalt och krångligt allt det här än kan verka, så är det förstås någonting de allra flesta män klarar av att hantera, på samma sätt som kvinnor kämpar och lyckas med att hitta balans i alla de motstridiga normer som hör till att vara kvinna idag. Mansrollen ensam skapar inte våldtäktsmän; det finns många fler psykologiska och sociala faktorer att ta hänsyn till. Samtidigt vet vi att många våldtäkter är oplanerade, så kallade tillfällesbrott som uppstår i situationer där möjligheten att våldta plötsligt uppenbarar sig. De flesta män kommer inte ens tänka tanken att utnyttja den.

Men den man som faktiskt tänker tanken, som står där med valet att våldta eller låta bli - vi måste prata om honom. Vi måste fråga oss vad vi som samhälle fram till den här avgörande punkten har lärt honom, som riskerar att bli just den ursäkt han använder för att rationalisera bort allvaret i det han är på väg att göra. Vilka drivkrafter han kan tänkas agera efter när hans empati, omdöme, förnuft och moral så uppenbart brister. Vilken kvinnosyn som gör det möjligt för honom att inte se en människa värd respekt framför sig, utan bara en kropp att begagna sig av.

Vi måste också prata om vilka föreställningar om män, kvinnor och sexualitet som skapar den här gråzonen där aktivt samtycke inte upplevs som viktigt. Varför en kvinnas passivitet inte nödvändigtvis utgör ett rött kort utan kan förbises i jakten på penetration, och vilken schablonbild av våldtäkt som finns, som gör att en man kan våldta utan att behöva erkänna för sig själv att det är exakt just det han håller på med.

Sist men inte minst, måste vi flytta gränsen för socialt accepterat sexuellt beteende gentemot kvinnor en ganska bra bit tillbaka, och låta vårt fördömande av våldtäkt omfatta alla former av sexuella kränkningar. Den som med ord eller beröring ofredar en kvinna sexuellt är inte alltid en våldtäktsman, men han spelar för samma lag.

Glöm inte bort det.

Billström ser inte sin egen skugga

Artikelbild

Det är utanförskap i sin renaste form när en politiker talar över huvudet på de människor han så uppenbart anser vara betydelselösa, för att nå fram till de människor han anser vara de rikt... jag menar, viktiga svenskarna.
"Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda."

Migrationsminister Tobias Billström M har i skrivande stund just bett om ursäkt för ovanstånde uttalande till DN. "Pudelrekord", skrev någon på Facebook, och det är nog sant. Det gick snabbt.

Att Billström ber om ursäkt minskar naturligtvis inte det allvarliga i att en svensk migrationsminister år 2013 väljer att uttrycka sig på det sättet. Det gör det inte heller ointressant att analysera. Det är ofta där, i det oövervägda och spontana, som människor blottar sina föreställningar. Om världen, om sina medmänniskor. Billströms uttalande är problematiskt på flera plan.

Det uppenbart rasistiska i att välja ord som "blonda" och "blåögda" för att illustrera en diffus bild av "godhet", har inte gått många förbi. Motsatsen, icke blonda och blåögda, får representera det främmande och farliga; människor som till skillnad från "etniska svenskar", för att använda ett sorgligt populärt begrepp i dessa tider, naturligtvis inte skulle kunna agera utifrån någon form av altruism. Nej, dessa andra, de främmande, kan inte ha rent, blont rågmjöl i påsen. De måste syssla med exploatering och utnyttjande av papperslösa. Det är vad som kan läsas mellan raderna, och vi behöver inte ett förstoringsglas för att se det.

Men även bortsett från detta, säger Billströms uttalande någonting mer om den svenska politiken och politikers föreställningar om landet Sverige idag. Föreställningar som inte har hängt med i tiden och behöver uppdateras snarast. För vem är det Billström ser för sin inre syn, när han föreställer sig vem som ska läsa orden han säger till DN? Vilka är det han kan smickra genom att tala om "blonda och blåögda" svenskar som godhetens förkämpar, de som har bättre avsikter, ädlare motiv?

Blonda, blåögda svenskar naturligtvis.

Vi talar mycket om utanförskap idag. Det är ett ganska vagt begrepp för den som inte får vara med om det varje dag. Människorna som upplever det gör sitt bästa för att försöka beskriva det, förmedla känslan. Det sker på debattsidor, genom till exempel Jonas Hassen Khemiri. Här på Sourze har vi Angela Larsson som i flera artiklar har berättat om sina upplevelser. I sociala medier gör många andra samma sak. Billströms uttalande ger oss ett tydligt exempel på hur utanförskap kan skapas och förstärkas genom retorik. När Billström flirtar med den i hans sinne blonda, blåögda läsaren och talar till sin inbillat "etniskt svenska" publik, förstärker han det utanförskap som så många förtvivlat försöker belysa. En politiker, en minister, som inte möter blicken hos alla de människor han representerar - bara vissa. Som i tilltal vänder sig till en skara människor men utesluter en annan, trots att de - vi - alla tillsammans är vad som utgör Sverige och det svenska folket. Det är utanförskap i sin renaste form när en politiker talar över huvudet på de människor han så uppenbart anser vara betydelselösa, för att nå fram till de människor han anser vara de rikt... jag menar, viktiga svenskarna.

Tobias Billström säger sig vara rädd för ett skuggsamhälle. Det är anmärkningsvärt att han inte kan se det skuggornas Sverige som redan existerar rakt framför näsan på honom, bland de människor som på pappret är svenskar, men aldrig riktigt får höra till ändå. Alla som borde vara en självklar del av samhället och den allmänna debatten, men som av politikers retorik ständigt får se sig förvisade till just skuggan.

En flicka är död

Artikelbild

"När denna destruktiva struktur uppenbarar sig i form av en människa - en vuxen man med all den makt, manipulationsförmåga och det livserfarenhetsmässiga överläge som bara en vuxen har gentemot ett barn - hur ska en ung tjej kunna värja sig?"
En 13-årig flicka är död.

Vilka tankar snurrade i hennes huvud när hon ställde sig där, framför tåget? Det vågar jag inte ens spekulera i. Jag vet bara vilka saker som borde uppta en 13-årings tankar. Ljusa framtidsvisioner. Skratt och skoj med vänner. Kanske fjärilsfladdriga drömmar om den första riktiga kärleken. Nyfikenhet på världen och livet.

Bilden som målas upp av de uppgifter som cirkulerar i media av denna flickas verklighet under den sista tiden av hennes hjärtskärande för korta liv är den av ett ångestfängelse. Mobbning. Sexuellt ofredande. Trakasserier. Upplevelser som drabbar alltför många unga idag. I det här fallet fick det en ofattbart tragisk utgång.

I Örebro sitter en man häktad, "skäligen misstänkt för sexuellt ofredande mot en person och utnyttjande av barn för sexuell posering mot en person". En vuxen man som misstänks ha utgett sig för att vara en ung tjej för att komma åt sina offer - ja, minst två flickor blev utsatta. Allt tyder på att det kan ha varit fler än så. Och nu är en av flickorna död.

Samhällets komplicerade och ambivalenta förhållningssätt till kvinnor och sexualitet är mycket nog för en vuxen kvinna att hantera. Den ständiga, överväldigande hetsen att sexualisera sig själv inför manliga blickar. Konsekvenserna, den sociala bestraffningen av att göra detsamma, den slår hårt och skoningslöst i skolkorridorer, på Internet och överallt i samhället. Skammen. Skulden. Hatet mot den som väljer att inte göra det, hatet mot den som gör det bara aningen för mycket. Vi möter det tidigt i livet och vi lär oss så småningom handskas med det. Någorlunda.

Men när denna starka, destruktiva struktur uppenbarar sig i form av en människa - en vuxen man med all den makt, manipulationsförmåga och det livserfarenhetsmässiga överläge som bara en vuxen har gentemot ett barn - hur ska en ung tjej kunna värja sig? Skydda sig?

Det här berör inte bara det aktuella, tragiska fallet. Det handlar om ett samhälle där flickor i mycket ung ålder konfronteras med en värld som vill exploatera och utnyttja deras kroppar, parasitera på varje liten osäkerhet och spricka i självkänslan för att få dem att ständigt söka mäns godkännande och bekräftelse genom att klä av sig, visa upp sig. En värld som samtidigt kommer att håna och kränka dem när de gör just detta, för en sexualiserad kvinna är den mest fredlösa bland kvinnor och ett öppet mål att både bespotta och begagna sig av.

Det här vet vuxna kvinnor. För unga tjejer är det en främmande spelplan med tusentals oskrivna regler i handboken som de måste skriva själva; ingen kommer att göra det åt dem. Och jag tänker att det kanske är där någonstans vi måste börja hjälpa till; vi som en gång har varit insatta och utsatta, vi som vet hur det känns att se våra kroppar ofrivilligt släpas genom övergången från privat till allmän egendom. Vi som, om saker och ting hade fallit sig bara en aning annorlunda, hade kunnat vara hon som stod där och inväntade sin död framför ett tåg.

Vi måste sträcka ut en hand till våra yngre medsystrar. Vi kan inte utkämpa deras strider åt dem, men vi kan gå bredvid och aldrig lämna dem så ensamma att de inte tror sig ha någon utväg.

Vi måste hjälpa. Vi måste finnas där.

En 13-årig flicka är död.