söndag 4 september 2016

"Hallå, tjejen! HALLÅÅÅ?"

Jag fick ta emot ett våldtäktshot natten till lördag, och det var en sådan underlig sak att uppleva just där och då. Kanske handlade det om oförbereddheten i det hela, ni vet, den där stunden då man irrar runt i nattlinne med tandborsten i munnen, släcker lampor och ser efter så att katterna har mat och vatten i sina skålar, just då väntar man sig inte att en enda ful mening på skärmen ska bryta sig in i ens verklighet och förvandla en ganska vanlig natt till någonting otäckt.

För någon annan i samma natt (men, antar jag, i en helt annan sorts mörker) kändes det som en bra idé att formulera en rad till mig om någonting sexuellt och vidrigt jag skulle utsättas för. Det tog en lång stund att skaka av sig det, ännu längre att somna, och på morgonen vaknade jag utan att känna mig utvilad, men åtminstone inte längre rädd eller brydd över meddelandet. Så som det brukar vara. The end. Typ.

Fast sedan började jag tänka på det större mönstret, den där oerhörda gränslösheten med vilken män ofta tränger sig in i ens värld när man som minst anar det och kräver uppmärksamhet för vad de än önskar visa upp. Sig själva, sina sexfantasier, sina kön, sina åsikter, den där artikeln som du verkligen borde läsa, sporten du borde kolla på minst fem matcher av innan du avfärdar den som tråkig eller filmen du måste se om för du har bara inte förstått den.

I veckan har det pratats mycket om en otroligt fånig snubbtext om hur man ska (nej, det ska man inte, låt bli herregud) ta kontakt med tjejer som har hörlurar i öronen och helt uppenbart är busy med sina egna liv. Själv har jag varit med om hur män som försöker prata med mig nästan genast tar någon form av fysisk kontakt, petar mig på axeln eller helt enkelt bestämmer sig för att rycka i sladden så att mina lurar åker ur öronen, och det slår mig att det är samma sorts känsla som den jag tidigare nämnde. I ena sekunden är du i din egen värld, med dina egna tankar, kanske mitt uppe i en mysig dagdröm eller världens fetaste privata musikvideo som du själv regisserar i huvudet medan basen dunkar i öronen. I nästa sekund är han där, mannen med vad-han-nu-vill-ha-sagt, med sin benhårda övertygelse om att ingenting du gör, tänker eller upplever kan vara viktigare än det att han får förmedla någonting till dig som du aldrig har bett om.

Ibland får jag känslan av att många män går runt i världen lätt förbryllade över att kvinnors existens inte är begränsad till strålkastarljuset av deras uppmärksamhet. Att när vill tro att de inte tittar står vi helt enkelt stilla. Eller så gör vi saker, men våra aktiviteter fyller inte någon annan funktion än att ge oss något att roa oss med medan vi väntar på nästa fantastiska gästspel av en man som har något att säga. Jo, jag överdriver med flit här, men faktum är att män väldigt ofta agerar precis som om kvinnors främsta syfte var att ta emot allt de känner för att kasta på oss. Samt reagera på önskvärt sätt, så klart, för den barnsliga ilskan dyker alltid upp i samma sekund man inte svarar på tweeten, läser artikeln, tackar för den oombedda komplimangen eller tar av sig hörlurarna.

Vad har det här med våldtäktshotet jag fick att göra? Jag vet inte exakt, men någonstans vill jag nog tänka mig att om personen som skrev det hade sett mig där, som en livs levande och högst verklig människa med tröttrufsigt hår, katter runt benen och tandborste i munnen, så hade han inte alls tyckt att det kändes lika bra att skriva det han skrev. Att om mannen på väg att rycka lurarna ur en tjejs öron plötsligt slogs av tanken att hon kanske är en egen person med ett eget liv, kanske har haft en dålig dag, kanske mer än något annat behöver den där stunden för sig själv med Rihanna på högsta volym och tankar på om hon ska laga middag eller bara skita i det och plocka upp en Pad Thai på vägen hem, att han kanske då skulle inse att det där han hade att säga henne faktiskt inte var så himla viktigt, egentligen.







tisdag 10 februari 2015

De lyckade kråkhoppens tid



Idag läser jag om barn. Nioåringar, för att vara specifik. Jag har ju inga barn själv, och min kunskap om vad det är att vara runt nio år gammal är till största del baserad på mina egna minnen av den åldern. Jag minns på ett ungefär. Vi var för gamla för att galoppera runt och låtsas att vi var hästar, som varit populärt i början av skoltiden, men absolut för unga för att sluta leka helt och hållet. Jag tror vi byggde kojor, det var okej. Vi ägnade oss åt att "hoppa kråka" med en tennisboll mot en hög vägg på skolgården. Du skulle kasta bollen mot väggen och hoppa över den när den slog i marken, helst på första studsen, helst med båda benen i luften istället för att nonchalant slänga upp bara det ena benet över bollen när den kom farande. Jag var ganska bra på det. Jag minns fjärilarna i magen, fast det bara var på lek, minns adrenalinkicken och den berusande känslan av att göra ett alldeles perfekt kråkhopp. Sånt spelade roll då. Det var väldigt små saker, men vi var förstås väldigt små människor. Som barn ju är. Det hör till.

När jag googlar hittar jag massor av tips riktade till föräldrar om hur de ska uppfostra sina nioåringar, vad de bör tänka på, var barnet befinner sig i sin utveckling. Man ska prata mycket med barnet, står det. Engagera sig i barnets skolgång, gå på föräldramöten, involvera sig i aktiviteter. Barnet löper i den här åldern hög risk att falla för grupptryck, så det är viktigt att hålla sig medveten om barnets relationer. Uppmuntra barnet att vara snäll mot andra och visa dem respekt, står det också. Prata med barnet om vad det ska göra när någon beter sig illa mot det.

Det är en fin bild, varm och mjuk och fluffig. Leende föräldrar som samtalar med sina barn över en kopp varm choklad vid köksbordet eller på sängkanten vid läggdags, barnet i pyjamas med förtroendefulla ögon riktade mot förälderns som är fulla av välvilja och klokhet. Drömbarndomen som alla förtjänar men långt ifrån alla får. 

Och så tänker jag, så klart, det gör väl nästan alla människor som har någon form av empati i sig idag, på ett ensamkommande flyktingbarn med huvudet hårt pressat mot marken, gråtandes och bedjandes, totalt förnedrat och fullt av dödsångest. En liten pojkkropp och en tung manskropp och ett stengolv. Ett smalt litet huvud under en grov hand som dunkar, pressar och kväver. Pojken förstår inte svenska, förstår förmodligen inte mycket mer av situationen än att han befinner sig i livsfara och reagerar därefter, med vild panik. 

Det gör ont att se, ont att ta in denna lilla bit krossad barndom fångad av en mobilkamera. En liten kropp som borde springa runt och leka, skriken av en röst som borde skratta och skämta med kompisar, ingenting av det som sker i filmen borde ske men det gör ju det, vi ser det med egna ögon. Och det där hugget i magen som säger oss att vi är mänskliga och bryr oss, det infinner sig, hos mig och hos många andra och tack alla gudar för det. För vad vore vi om inte?

På den tiden, de lyckade kråkhoppens tid, fick jag komma hem till föräldrar som lärde mig vad som var rätt och vad som var fel. Vi drack te och åt smörgåsar och pratade om livet, delade enkla visdomar med varandra som verkligen inte var särskilt märkvärdiga men underbara just därför. Man ska vara snäll. Man ska inte slåss. Den som är mindre och svagare kan behöva mer hjälp än den som är stor och stark, och det ska man tänka på. På bilsemestern hittade vi en tappad plånbok med en stor summa kontanter i. Min barnegoism kickade genast in; jag skulle ha behållit pengarna. Men mamma och pappa visste bättre och visade bättre och såg till att plånboken kom tillbaka till sin ägare. De utgjorde den största delen av min vuxenvärld och den var god och rättvis, den var snäll, den lärde mig att också vilja vara det.

Och jag tänker att för varje barn som inte får det där som alla barn har rätt till, tryggheten i att kunna luta sig mot en vuxenvärld som vill det väl, som vill stötta och trösta och vägleda, måste det finnas människor i samhället som är beredda att göra just det. Jag menar inte bara ett ansvar mot varje enskilt barn vi möter, utan ett ansvar att sluta oss samman som ett kollektiv och skarpt säga ifrån mot varje övergrepp mot ett barns rättigheter. Tillsammans vara den där vuxenvärlden som har mod, integritet och hederlighet. Men jag ser inte den världen idag. Jag kan inte se den när jag, mitt ibland all befogad upprördhet och vrede, läser kommentarer från vuxna människor som vänder ut och in på sig själva i sina försök att rättfärdiga och försvara våld mot barn. 

Det är svindlande att det är så här samhället faktiskt ser ut, det är hit vi har kommit, att de mest självklara och grundläggande principer om rätt och fel upphör att gälla för att människor anser sin rasistiska agenda viktigare än något annat, viktigare än ett ensamt barn som skriker på hjälp och kippar efter andan medan minnet av skräcken fogas till hans barndom. Ingen kopp choklad vid köksbordet, ingen återlämnad plånbok och inga kråkhopp, bara huvud mot stengolv och en tung vuxenhand över ansiktet. 










måndag 9 februari 2015

De falska prinsessornas hemligheter


Det finns många historiska exempel på personer som har fejkat sig till pengar och popularitet genom att utge sig för att vara kungligheter. Jag tänkte berätta om tre intressanta kvinnor som gjorde just detta, om än inte alltid av så pass enkla motiv.


1. Prinsessan Susanna


I början av 1770-talet förtjusades rika amerikaner i Virginia av ett nytt tillskott till sällskapslivet: Prinsessan Susanna Caroline Matilda, yngre syster till drottning Charlotte av England. Den unga prinsessan - hon var bara tonåring - befann sig i tillfällig landsförvisning, fick man veta, efter någon sorts skandal och ett familjebråk. Prinsessan Susanna var charmig, visade stor kunskap om den engelska adeln och hovlivet, och hade kläder och smycken som såg ut att höra till en äkta prinsessa. Därför brydde sig ingen riktigt om att fundera över varför hon vägrade tala tyska (som borde ha varit hennes modersmål), eller det faktum att ingen förut hade hört talas om att drottningen skulle ha en yngre syster. Prinsessan Susanna blev en populär gäst hos överklassen, och i tron om att hon snart skulle förlåtas av kungafamiljen och återvända till England för att återfå sin position, skänkte de henne glatt både pengar och andra gåvor. Chansen var ju att de på så sätt en dag skulle stå på väldigt god fot med kungahuset. En ganska oemotståndlig tanke. 

Prinsessan Susannas societetskarriär fick ett dramatiskt slut hösten 1773. En tidningsannons som hade börjat cirkulera erbjöd en belöning för den som kunde fånga in Prinsessan Susanna, eller rättare sagt Sarah Wilson, en flicka från England som dömts till slaveri och landsförvisning för att ha bestulit drottning Charlotte på juveler och kläder. Innan någon ens hunnit ange Sarah för att få belöningen, hittades hos på en plantage av en anställd till slavägaren som eftelyst henne, och under pistolhot tvingades hon följa med. 

Sarah Wilson var alltså ingen prinsessa. I själva verket hade hon som 16-åring arbetat som husjungfru hos en av Drottning Charlottes hovdamer. Sarah var intelligent, snabbtänkt och hade en förmåga att lägga information på minnet som hon senare skulle komma att få stor användning för i sin roll som "Prinsessan Susanna". Men hon begick så småningom det stora misstaget att stjäla från drottningens klädkammare. Första gången lyckades hon få med sig ett antal saker (som senare blev övertygande rekvisita för "Prinsessan Susanna") andra gången åkte hon fast och dömdes till döden. Tack vare hovdamen hon arbetat för, övertalades drottningen att istället låta Sarah säljas som slav, och det var så hon hamnade i Amerika. Smart och initiativrik som hon var, lyckades hon nästan direkt rymma och förvandla sig själv till "Prinsessan Susanna". Men nu var det över, och Sarah transporterades tillbaka till slavägaren som hade köpt henne.

Hon skulle dock inte komma att stanna där länge. Efter två år lyckades Sarah slingra sig ur nätet igen, den här gången genom att utnyttja att en annan slav som också hade namnet Sarah Wilson hade dykt upp i Maryland. Vi vet inte exakt hur, men namnförvirringen gav Sarah en chans att fly norrut, och det gjorde hon med en stor andel av de gåvor hon fått under sin tid som "Prinsessan Susanna", som hon på något mirakulöst sätt hade lyckats behålla. 

Det finns få uppgifter om Sarahs fortsatta liv och när hon dog, men det är åtminstone känt att hon så småningom gifte sig med en ung officer och använde sina pengar till att hjälpa honom starta upp en affärsverksamhet. De levde tillsammans i ett respektabelt område, och Sarah återvände aldrig till England. 


2. Prinsessan Caraboo


En vårkväll år 1817 dök en mystisk främling upp i byn Almondsbury i England. Det var en skomakare som först stötte på den vackra unga kvinnan, som hade långt, svart hår, mörka ögon och en svart turban. Hon talade ett språk han inte kände igen, och gestikulerade att hon var trött och behövde sova. Den förundrade skomakaren tog kvinnan med sig till den lokala domaren, Samuel Worrall, som inte heller riktigt visste vad han skulle göra med henne. Det slutade med att Samual Worrall skickade henne till ett lokalt värdshus medan han och hans fru Elizabeth började försöka lista ut vem kvinnan var. Hon kallade sig själv Caraboo, och pekade upphetsat på en tavla föreställande en ananas på väggen i värdshuset, men det var inte tillräckligt med ledtrådar för att de skulle bli mycket klokare. Till slut kände Worrall sig tvungen att skicka "Caraboo" till ett sjukhus där hon hölls inlåst för att invänta rättegång. Hon var trots allt, av allt att döma, en lösdrivare. 

Mysteriet tog en ny spännande vändning då en portugisisk sjöman sade sig förstå Caraboos språk, och erbjöd sig att översätta det hon sa. Historien han berättade var häpnadsväckande. Han förklarade att kvinnan var Prinsessan Caraboo från ön Javanu i Indiska Oceanen, att hon blivit kidnappad av pirater och flytt genom att hoppa i havet strax utanför Englands kust. 

Paret Worrall svalde historien helt, och det kanske inte är så konstigt. Allt sjömannen sa verkade stämma med Caraboos udda beteende och kläder. På den här tiden fanns det ingen större medvetenhet om "exotiska kulturer" som den Prinsessan Caraboo troddes komma från, och därför ifrågasättes det inte varför hon, trots sitt mörka hår, trots allt faktiskt var - vit. Så Prinsessan Caraboo fick följa med paret Worrall hem, och där tillbringade hon ett par månader som en omhuldad kunglighet som alla ville träffa. Hon sov på golvet, åt bara frukt och grönsaker, ägnade sig åt bågskytte och badade naken i havet, alltsammans överensstämmande med folks idéer om hur en prinsessa från ett exotiskt land långt borta borde bete sig. Ryktet om den vackra och mystiska prinsessan spred sig, tidningarna kunde inte få nog av att skriva om henne, och till slut började människor som sade sig känna igen landets nya superkändis träda fram. De kände henne inte som Caraboo, prinsessa av Javanu, utan som Mary Baker, en skomakardotter från Devon som hade levt ett kaotiskt liv. 

Den ganska sorgliga historien började ta form. Mary, en flicka som hade svårt att behålla ett jobb och visade tydliga tecken på mental ohälsa, hade länge drivit omkring och periodvis varit intagen på olika institutioner. Hon hade minst ett självmordsförsök bakom sig, och hade vid ett tillfälle bott på ett hem för "reformerade prostituerade", trots att hon senare erkände att hon aldrig varit prostituerad utan bara behövde någonstans att ta vägen. Hon födde ett barn som hon av ekonomiska skäl var tvungen att lämna bort till ett sjukhus, och hon besökte barnet där varje vecka tills det plötsligt dog, bara sju månader gammalt. Mary hankade sig vidare från jobb till jobb, tog olika namn och hittade på olika historier om sig själv. Hon var vacker och intelligent men sågs av de flesta som oroväckande konstig. Hos en arbetsgivare där Mary arbetade som barnflicka, brukade hon tala på ett påhittat språk för att roa barnen. Det var samma språk som hon talade som Prinsessan Caraboo, som den portugisiske sjömannen av oklara skäl skulle påstå sig kunna översätta till den fantastiska historien om den exotiska prinsessan, som Mary genast spann vidare på. Kanske var de i maskopi, kanske tyckte hon bara att berättelsen lät bra och bestämde sig för att köra på den. 

Nu var det hela alltså avslöjat. Prinsessan Caraboo var bara ett påhitt, en roll spelad av en ung kvinna som troligen desperat sett en möjlighet att bli omhändertagen och kanske också slippa undan sitt ledsamma förflutna. Paret Worrall, som tagit hand om och trott på hennes historia, måste förstås ha blivit ledsna. Inte minst för att pressen hade riktigt roligt åt det hela och drev med alla som blivit lutade av den falska prinsessan (att de själva också hade rapporterat om henne verkade de ha glömt). Men Worralls var ändå empatiska nog att tycka synd om Mary, och de köpte henne en biljett till Philadelphia för att hon skulle ha någonstans att ta vägen. Den amerikanska pressen hade också rapporterat om Prinsessan Caraboo, så när Mary steg i land hade hon redan ett visst rykte om sig. Hon försökte utnyttja detta till sin fördel och gjorde några föreställningar där hon uppträdde som Caraboo, men hypen lade sig snabbt. Hon återvände till England sju år senare, gifte sig och fick en dotter. Mary arbetade resten av sitt liv med att sälja blodiglar till sjukhus - ett jobb som faktiskt hade en viss status och gav hyfsat betalt. Mary dog vid 75 års ålder av en hjärtinfarkt.


3. Prinsessan Anastasia

"Fröken Okänd" och Storfurstinnan Anastasia

Det här är förstås ett ganska speciellt fall som skiljer sig från hittepå-prinsessorna Susanna och Caraboo på flera sätt. Som ni säkert vet så fanns Anastasia på riktigt, och hennes fulla titel och namn var "Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Anastasia Nikolajevna Romanova". Lite slarvigt brukar Anastasia kallas "prinsessan", men hennes titel översatt från ryska till engelska betyder ungefär high princess och var i själva verket högre och finare än Europas "vanliga" prinsessor på den tiden. Anastasia var dotter till den siste tsaren av Ryssland, Nikolaj II och tsaritsa Alexandra av Hessen. År 1918 mördades hon tillsammans med resten av sin familj och några av deras tjänare, av bolsjevikerna. Anastasia var 17 år gammal när hon dog.

Det rådde stor oklarhet kring morden, både på grund av ryktesspridning och tillbakahållande av information av politiska och strategiska skäl, vilket öppnade för idén att medlemmar av tsarfamiljen kunde ha överlevt. Det spekulerades framförallt om att någon av de fyra systrarna skulle ha klarat sig, och nu levde på flykt. Med jämna mellanrum dök det i hela Europa upp unga kvinnor upp som utgav sig för att vara Anastasia, Olga, Tatiana eller Maria, men deras historier var sällan trovärdiga och ganska lätta att motbevisa. 

Så hände det en dag i Berlin, år 1920, att en ung kvinna togs in på ett mentalsjukhus efter att ha försökt ta sitt liv genom att hoppa från en bro. Kvinnan vägrade uppge sitt namn och berättade ingenting om sig själv, och döptes i journalen till Fräulein Unbekannt. Hon talade tyska "med rysk brytning", enligt sjukhuspersonalen, och hade många ärr på kroppen och huvudet. En medpatient berättade för personalen att den okända kvinnan i själva verket var Storfurstinnan Tatiana, något som hastigt avfärdades av vänner till tsarfamiljen som kallades in för att träffa kvinnan. Hon var helt enkelt för kort. 

"Jag sa aldrig att jag var Tatiana", var den gåtfulla repliken från kvinnan. En sköterska skulle senare påstå att kvinnan sedan hade sagt att hon var Anastasia, men skulle kvinnan senare förneka. Hur som helst, ett frö av aning hade planterats hos flera av de människor som var engagerade i den mystiska kvinnans historia. Kunde det vara så att hon i själva verket var Anastasia? Kvinnan släpptes så småningom ut från sjukhuset och flyttade runt mellan olika människor som var intresserade och ville hjälpa henne. Hon började kalla sig Anna Tschaikovsky, men protesterade inte mot att bli kallad Anastasia när hon presenterades för andra. 

Under åren som följde försökte en växande skara engagerade personer utreda mysteriet kring Anna/Anastasia. Det var inte lätt. Vissa fysiska kännetecken Anna hade, som till exempel en speciell sorts missbildning på fötterna, stämde överens med den verkliga Anastasia. Utseendemässigt var de ganska lika, och de skillnader som fanns i deras utseenden kunde bortförklaras med att Anastasia hade åldrats och tappat i vikt. En rad personer som hade känt tsarfamiljen innan revolutionen träffade Anna för att bedöma trovärdigheten i hennes identitet, och även om många sade att hon absolut inte var Anastasia, fanns det andra som lät sig övertygas och till och med skrev under dokument där de försäkrade äktheten. 

Anna själv verkade på det hela taget ganska obrydd av undersökningarna. Hon lät advokater ta hand om de rättsliga aspekterna av saken och fortsatte flytta runt bland välvilliga adelspersoner som trodde att hon var Anastasia. Hon lade sig till med efternamnet Anderson och bodde under en tid i USA, där hennes psykiska problem dock verkade komma tillbaka. Vid ett tillfälle dödade hon en fågel hon hade som sällskapsdjur, vid ett annat sprang hon runt naken på ett tak. Episoderna ledde till att hon snart hamnade på mentalsjukhus igen. Efter ett år återvände Anna till Tyskland, där hon efter många turer tilläts bo i en liten stuga tillhörande en tysk prins. Där blev hon till slut ganska isolerad, stugan började förfalla, och när Anna en dag hamnade på sjukhus på grund av fysisk åkomma, rensade prinsen ut hennes stuga på uppmaning av lokala hälsovårdsmyndigheter. En irländsk varghund och 60 katter fick avlivas. När Anna nåddes av nyheten bestämde hon sig för att flytta tillbaka till USA. Där träffade hon en rik man vid namn Jack Manahan, som hon gifte sig med. De två makarna blev kända som märkliga figurer som levde med illusionen av att vara kungligheter, och som trots Manahans rikedom bodde tillsammans med en massa djur bland högar av sopor. Annas sista år präglades av hälsoproblem, både mentala och fysiska. Hon dog 87 år gammal av lunginflammation, år 1984.

Hur var det då med Annas verkliga identitet? Var hon Anastasia, eller vad det hela ett listigt uttänkt spel för att vinna pengar och status?

Den moderna DNA-tekniken skulle svara på ett par av de många frågor som omgärdade den mystiska Anna. År 1991 grävdes kvarlevorna av Tsar Nikolaj II och Tsaritsa Alexandra fram, tillsammans med tre av deras döttrar. Två kroppar fattades alltså, vilket skulle räcka för att starta spekulationerna om överlevande på nytt, men i en annan grav fanns ytterligare två kroppar; familjens enda son Aleksej och en av systrarna. Även om man inte kunde slå fast exakt vilken av systrarna det var, var samtliga kroppar nu återfunna och genom DNA kunde man bevisa att det var kvarlevorna från hela tsarfamiljen. Anastasia dog alltså 17 år gammal tillsammans med sin familj. Anna Tschaikovsky/Anderson/Manahan hade inte varit Anastasia.

År 1994 gjordes ett DNA-prov som bekräftade att Anna med högsta sannolikhet varit Franziska Schanzkowska, en polsk kvinna som arbetade i fabrik under Första världkriget när två tragedier inträffade på kort tid. Franziskas fästman omkom vid fronten, och en tid därefter inträffade en olycka på fabriken när Franziska tappade en granat i golvet. Hennes förman dog framför hennes ögon, och Franziska själv fick svåra skador i huvudet. Efter olyckan förändrades hon, blev depressiv och förvirrad, och blev snart förklarad sinnessjuk och intagen på mentalsjukhus. Hon slutade höra av sig till sin familj och försvann. En tid senare drogs en okänd ung kvinna upp ur vattnet vid en bro i Berlin. 

Det är svårt att tänka sig att en person som var så tyngd av sorger och problem som Franziska Schanzkowska skulle ha varit en kallsinnig och beräknande manipulatör. Hennes historia känns snarare som en traumatiserad människas livslånga flykt från sig själv och sina demoner, liksom "Prinsessan Caraboo" och kanske också "Prinsessan Susanna", även om hennes flykt i första hand var från lagen och den slavhandlare som hade köpt henne. 

Jag ska inte påstå att jag ser dessa kvinnor som någon sorts hjältinnor, men de måste åtminstone haft en hel del intelligens och skådespelartalang för att lyckas övertyga så många människor som de faktiskt gjorde. De hade nog på sitt sätt lika mycket att komma med som vilken prinsessa som helst.




onsdag 21 januari 2015

Jättesöta djur i skålar

Tror inte ens att ett sånt här inlägg kräver en motivering.


































tisdag 20 januari 2015

Systrarna Hiltons liv


Jag har tittat på en dokumentär som jag hittade lite av en slump, Bound by Flesh heter den och även om den inte var jättebra så blev jag väldigt intresserad av personerna den handlar om: Violet och Daisy Hilton. Jag vet inte om du klickade dig hit på grund av att du såg rubriken och eventuellt tänkte på några andra Hilton-systrar, men jag lovar att de här systrarna är minst lika spännande, även för den som gillar att läsa om kändisskap, pengar och skandaler. 

Violet och Daisy föddes 1908 i Brighton som döttrar till en ogift kvinna som arbetade på en pub. Förlossningen var väldigt svår eftersom flickorna, som det skulle visa sig, var siamesiska tvillingar vars kroppar var sammanbundna vid höften och rumpan. När det stod klart för flickornas mamma att hon fött siamesiska tvillingar, tolkade hon det som ett Guds straff för att hon blivit med barn trots att hon inte var gift. Efter en tid gick hon med på att sälja spädbarnen till sin arbetsgivare, en kvinna vid namn Mary Hilton. Mary adopterade flickorna och de fick därmed hennes efternamn.


Senare i livet skulle Violet och Daisy själva berätta om den väldigt grymma och kärlekslösa barndom de haft i händerna på kvinnan som köpt dem. Redan när de låg i vaggan började Mary Hilton ta betalt av nyfikna människor som ville se ett par äkta siamesiska tvillingar. I början av 1900-talet var det mycket sällsynt att personer som föddes sammanväxta överlevde särskilt länge, och Violet och Daisy råkade dessutom vara ett par väldigt söta och charmiga små flickor. Mary Hilton såg tidigt till att de fick lektioner i musik och dans, och lät dem posera i specialsydda klänningar på foton som sedan såldes. Flickorna jobbade hårt men fick ändå ofta höra att de var oälskade, och Mary drog sig inte för att misshandla dem när de inte uppförde sig ordentligt.


Flickorna skickades ut på turné i Europa, Australien och USA. När Mary Hilton till slut dog, togs Violet och Daisy om hand av Marys biologiska dotter Edith och hennes man Meyer Meyers (alltså ja, han hette det orimliga namnet) som blev deras manager. Livet blev tyvärr inte bättre för flickorna efter det, för Meyer Meyers visade sig vara en ganska fruktansvärd typ som kontrollerade varje steg Violet och Daisy tog, och stoppade alla pengar de tjänade i egen ficka. Och det var inte så lite pengar, cash rullade in i USA där efterfrågan på - med den tidens hemska och anstötliga ord - freaks var riktigt stor. Så kallade "side shows" var otroligt populära, dit man kunde gå och se alla möjliga sorters akter som innehöll människor som ansågs intressanta eller groteska. Siamesiska tvillingar var något utöver det vanliga, och Violet och Daisy blev mer och mer kända ju längre de uppträdde. Så småningom drog de in 5 000 dollar i veckan, men om detta visste de själva väldigt lite. Meyer Meyers hade full kontroll över deras ekonomi, liksom alla andra aspekter av deras liv.

Tvillingarna gick så småningom över från side shows till vaudeville, en konstform där de fick använda sina talanger bättre och möttes av större respekt.



Kändisskapet gjorde att Violet och Daisy började få vänner i underhållningsbranschen, som Charlie Chaplin och Harry Houdini, för att bara nämna ett par stycken. Långsamt började de förstå att de missade mycket av det roliga under Meyers stränga bevakning, och att de dessutom hade rättigheter som de inte kunde utnyttja. Meyer hade nämligen utan flickornas vetskap sett till att få dem omyndigförklarade och satta under hans förmyndarskap, genom att säga till rätten att de inte var kapabla att ta hand om sig själva. Vid 22 års ålder gjorde Violet och Daisy uppror och drev en rättsprocess för att frigöra sig från Meyer Meyers förmyndarskap. De vittnade bland annat om hur de tvingats att skriva på diverse kontrakt där allt utom raden för underskrift hade dolts, så att de inte kunde se vad det var de skrev på. Meyer dömdes till slut att betala tvillingarna 100 000 dollar, och hade inte längre tillstånd att ens kontakta dem. De behövde inte längre lyda någon annan, och de kunde behålla merparten av pengarna de tjänade.

Åren som följde verkar tvillingarna ha roat sig kungligt, och varför inte? De var unga, snygga och hade shitloads med pengar. Nu kunde de göra saker som de aldrig gjort förut, som att klippa håret i vågade frisyrer, röka, dricka alkohol och dejta. 







Tvillingarna reste mycket, festade mycket och sågs överallt i storstädernas nöjesliv. De blev uppvaktade av många män och var båda två förlovade ett antal gånger med olika personer. Det måste ha varit väldigt struligt att ha relationer under omständigheterna, det vill säga att de aldrig kunde ha något privatliv ifrån varandra, men på något sätt lyckades de lösa det. Men så föll det sig så olyckligt att båda två blev kära i sin manager, William Oliver, som blev kär i dem tillbaka - båda två, alltså. Den relationen blev en trasslig härva som slutade med att Oliver, som ovanpå allt annat dessutom råkade vara gift, blev av med både tvillingarna och sin fru, som (förståeligt nog) blev förbannad och angav tvillingarna som skäl när hon ansökte om skilsmässa. SKANDAL. Så här såg det ut i tidningarna:




Ingen snygg historia. Men tvillingarna hade lagt sig till med en zero fucks-attityd som man måste beundra dem för.


De gick vidare med karriären - och till nya män. Som tur var så lyckades de hitta separata kärleksintressen, och Violet hittade till och med en man - en boxare - som hon verkligen ville gifta sig med. Problemet var att de inte kunde hitta någon stat i USA som ville gå med på att viga dem, åtminstone inte i någon av de 27 stater där de ansökte och fick avslag. Anledningen? Jo, man ansåg nämligen att ett äktenskap med den ena av systrarna även skulle omfatta den andra systern, då de fysiskt hängde samman, och därmed bli bigami. Supertöntigt resonemang så klart, men så tänkte man, och stackars Violet blev till slut dumpad av sin boxare som tröttnade på hela grejen. 

Några andra som hade börjat tröttna var den amerikanska publiken. "Freaks" var ute, filmer var inne. Det var inte bara underhållare som systrarna Hilton som drabbades av detta; i stort sett alla liveartister som inte på ett eller annat sätt lyckades klämma sig in i filmindustrin fick uppleva hur tiderna blev hårdare och jobben färre. Violet och Daisy spelade in en film som hette Chained for Life, som inte blev någon succé. Deras image hade fått några rejäla fläckar när Violet gifte sig (till slut fick hon) med en homosexuell man som bara dagar efteråt avslöjade att det hela varit ett PR-trick, och Daisy födde ett oäkta barn som hon adopterade bort. Systrarna Hilton var inte längre populära, och pengarna var nästan slut, både på grund av tvillingarnas slöseri men också en rad managers som lurat dem på stora summor. I dokumentären Bound by Flesh berättar systrarnas guddotter: "Nästan varenda man i deras liv lurade dem på pengar", och det verkar ha varit sant.

Violet och Daisy var förstås inte helt unga längre, men visst var de förtjusande?


 

När vaudevillescenen krympte växte burleskscenen, och Violet och Daisy försökte sig på en karriär där, men den skulle bli kortlivad. De tyckte att det kändes förnedrande att uppträda lättklädda med höga slitsar och djupa urringningar, och de fick inte alls den uppskattning från publiken som de vant sig vid tidigare under sin karriär. De försökte på alla sätt återväcka framgången de haft som yngre, men det gick inte hur mycket de än försökte. Jobben blev ännu färre och ännu sämre. Vid ett tillfälle stod systrarna på en parkeringsplats utanför en mataffär och gjorde reklam för "Twin pack potato chips". 

Det var när tvillingarna gjorde ett uppträdande på en drive in-biograf, som den sista i raden av skumma och elaka managers svek dem, stal deras sista pengar och lämnade dem strandsatta där i Charlotte, North Carolina. De hade nästan ingenting utöver kläderna på kroppen, hade ingenstans att bo och inget sätt att ta sig därifrån. En vänlig hotellägare lånade dem ett rum och lät dem äta gratis på hotellets restaurang, och så småningom tog den lokala kyrkan hand om systrarna och gav dem boende i en trailer park.

Här skulle nog de flesta människor ha gett upp. Tänk  att från en usel uppväxt ha lyckats frigöra sig, bli superstjärnor och leva i lyx, bara för att till slut hamna i en trailer park utan ett öre på fickan. Systrarna hade ingen formell utbildning, inga yrkeskunskaper, och samhället var inte direkt fullt av möjligheter för kvinnor som dessutom drog blickarna till sig genom sitt ovanliga fysiska tillstånd. De hade knappt några vänner och ingen familj. 

Men det är här systrarna visade exakt hur awesome de faktiskt var. Iklädda pråliga scenkläder, full scenmakeup och öppna sandaler med tånaglarna målade röda, trippade de en dag in på en av stadens stormarknader och förklarade för chefen där att de behövde ett jobb. "Vi jobbar båda två, men du behöver bara betala en av oss", gav de som argument till den något förbluffade mannen, som tack och lov visade sig vara en trevlig prick. Han gav båda två jobb med lön, men bad dem att tona ner makeupen och kläderna något. Det gjorde de, och i flera år framåt arbetade systrarna med att väga frukt och grönt åt kunderna. De gjorde sig snart populära bland kunderna, skaffade vänner bland dem och började gå i kyrkan regelbundet. På rasterna satt de på stormarknadens lager, rökte och roade sig med att chockera sina arbetskamrater med vilda historier från sin tid i underhållningbranschen. 



Den 4 januari 1969 dök de vanligen så plikttrogna Violet och Daisy inte upp på jobbet, och deras chef ringde polisen. I det anspråkslösa lilla huset systrarna hyrde, hittades de båda döda av polisen, 60 år gamla. Det visade sig att de avlidit till följd av Hongkong-influensan. Daisy hade gått bort först, och Violet två till fyra dagar senare. Systrarna hade bestämt avsagt sig läkarhjälp, eftersom de var rädda att man skulle försöka övertala dem att separeras från varandra, och ingen av dem ville leva vidare utan den andra.

Systrarna Hilton begravdes i samma kista, i samma grav.




Jag tror att Violet och Daisy måste ha varit två otroligt starka personer som lyckades resa sig gång på gång efter så många bakslag i livet, och för att ha kunnat stå i rampljuset i en värld som betraktade dem som någonting konstigt att peka på och gapa över. De måste också ha älskat varandra innerligt, och den kärleken tycker jag gör att deras historia inte i första hand är sorglig, utan väldigt, väldigt vacker.